Eftersom jag är på resande fot den närmaste månaden (Rockford, Chicago, Philadelphia, New Orleans, Alexandria, Geneve, Skopje och lite annat) kommer det inte att finnas så mycket tid att inreda den nya bloggen och fixa till kategorier och så’nt, så hav tålamod.

Jag ska dock försöka rapportera från fronten då och då – om jag lyckas komma ihåg adressen – så kolla in den nya dagboken, är ni snälla!

/Gunilla

De kommer (kanske) när jag lyckats blir klar med diverse komplicerad reportagereseplanering, till/i: 1. Chicago 2. Philadelphia 3. New Orleans/Baton Rouge/Alexandria 4. eventuellt Haiti och 5. Genève/Makedonien samt högst eventuellt 6. Miami.

Det, ni! Och detta är bara den närmaste månaden…

Ja, jag vet att ni undrar. Alltså, det är jag som betalar alla dessa resor/hyrbilar/hotell/restaurangnotor etc, utom Chicago-resan som en viss magasins-redaktion betalar (sic!).

Har precis fått höra om hur frilanskolleger i kultur- och nöjessvängen flygs kors och tvärs över världen på diverse klädmärkens och skivbolags och filmbolags bekostnad, och blev smått chockerad. Jag är uppenbarligen lite gammaldags.

Men jag vill upprepa att det är utmärkt att debatten om frilansjournalisters integritet/oberoende etc poppat upp. För det talas inte så mycket om detta som det borde, inte ens frilansjournalister emellan. Dont’ ask, don’t tell-principen, tycks råda.

Det trista är att det talas än mindre om detta på redaktionerna. Anyway, om detta återkommer jag.

Nu vill jag bara med ett exempel illustrera vilka (lyx)dilemman det händer att man ställs inför, eftersom ett av syftena med denna blogg är att ventilera journalisters arbetsvillkor och medieetik (huvudsyftet är fortfarande att mina vänner ska veta var i världen jag befinner mig…). Kom med synpunkter, please!

Exemplet: Jag gjorde i fjol en snabb telefonintervju med representanter för en viss amerikansk utbildningsinstitution, apropå utbildningsnivåer inom en viss yrkesgrupp. De bollade över mig till medieavdelningen, som kom på att de gärna ville att skolans kurser ska nämnas i en svensk tidning. Därför bjöds jag häromdagen in till en av deras kortkurser. Så här skrev den pressansvarige i ett brev (utdrag):

“I welcome you to attend a XXX course, in order to share the experience with your readers. XXX provides numerous editorial opportunities with you. As first-rate teachers, our YYY can offer historical background on ZZZ, explain current trends in QQQ as well as crucial WWW information.
I will work closely with you to create a complete editorial package: I can offer YYY interviews, unique PPP to share with your readers, and vivid photography.”

Jag får alltså delta i en viss veckolång kurs gratis. Den kostar annars cirka 1 800 dollar. Ett svenskt magasin har redan uttryckt intresse för en reportagemässig text om detta (för ett arvode som i bästa fall svarar mot den tid det tar att tota ihop själva texten efteråt; jag lär få stå för rese- och logikostnader själv).

Självklart kan jag skriva vad sjutton jag vill om det hela (eller inte skriva något alls); jag behöver inte ens oroa mig för vad de ska tänka om texten eftersom den blir på svenska.
Självklart kan jag redogöra för alla förutsättningar i reportaget, så att läsarna vet att jag är inbjuden av skolan i PR-syfte (så får vi hoppas att de inte tycker jag är köpt…).
Självklart skulle varken jag eller den svenska tidningen någonsin bekosta kursavgiften på egen hand.
Självklart kommer jag att lära mig saker och få kontakter som jag kommer att ha stor nytta av i all framtid, när jag skriver om allt möjligt inom detta ämnesområde (vilket i förlängningen är bra för alla läsare).

Men ändå – alla etiska varningsklockor ringer ju. För det saken handlar om är ju det Lisa skriver om här – att journalister ska följa de etiska yrkesregler som finns, t ex denna under rubriken “journalistens integritet”:

2. Acceptera inte uppdrag, inbjudan, gåva, gratisresa eller annan förmån – och ingå inte avtal eller andra förbindelser – som kan misstänkliggöra Din ställning som fri och självständig journalist.

Som frilans är man, skulle jag vilja säga, ofta betydligt mer “fri och självständig” än många anställda journalister på “finjournalistiska” redaktioner (det är bland annat därför många av oss valt denna form av masochistiskt leverne). Och “kan misstänkliggöra” är ju ett lagom vagt begrepp för att gråzonen ska bli enorm. Det vill säga Andres Lokko kan hävda att han minsann inte går att köpa. Medan Lisa skulle hävda att han gott kan kalla sig “skribent”.

Fast det hela handlar ju också om att läsarna inte ska leva i tron att journalister får förmåner på grund av sitt yrke. Så, blir resultatet av att delta i en kurs utan att betala den avgift som de andra kursdeltagarna får punga ut skribenteri eller kan det någonsin rättfärdigas som journalistik?

/Gunilla

P S Jag noterar att det blivit löjligt få reaktioner på Sydsvenskans artiklar i ämnet. Kanske räknar läsarna med att vi ändå alla är köpta och isåfall kanske jag borde sluta bry mig.

1. Sydsvenska Dagbladet Kultur - Björn af Kleen om Andres Lokko

2. Andres Lokko svarar Björn af Kleen

Sydsvenskan verkar rent allmänt vara på hugget (i jämförelse med t ex Göteborgsposten)!

/Gunilla

Foto: Bob Martin resp Dan Roberts T v: Isabelle Smith; t h: Aleida Mc Koy och Susan Dicken.

Oh, boy, det var svårt att förstå dessa tre damers sydstatsdialekt..! Vi talade om textilproduktionsjobb som försvunnit från USA – utom dessa, som finns i försvarsindustrin – och varför det känns riktigt bra att tillverka kamouflagenät: de skyddar amerikanska soldaters liv.

Ingen vore gladare än jag om “finjournalistik”-redaktionerna, om sådana finns, skickade ut mig på fältet, bort från Manhattan, för att spana på liknande, viktiga saker. Någon gång då och då, i alla fall. Men det har hittills inte skett.

Nu lärde jag mig en massa som man får hoppas kommer även dem till godo. Som hur det funkar på vischan i USA, och om människor som bor där, och om hur de funderar kring detta med att befinna sig i krig.

Kanske blir jag senare idag eller nå’n gång sent omsider klar med mina funderingar kring Redaktör’ns fuljournalistik. Men nu kan ni se hur det kan se ut när sådan bedrivs.

/Gunilla

Det är kombinationen av dessa två meningar jag faktiskt inte förstår:
1. “En grupp anställda, *som vanligtvis stämplade upp från deltid till heltid*, fick gå en nio månader lång utbildning.
(– – –)
2. “Men i slutändan visade det sig att *intresset var lågt för att skaffa sig ytterligare en tjänst och kunna arbeta heltid* (– – –) “de flesta var inte intresserade, de var ganska nöjda med att arbeta deltid”.

Kan man verkligen göra så? Få a-kassa på deltid för att kompensera för att man inte har en heltidstjänst – som man inte ens vill ha??? Hur funkar det?

Underligt nog kommer ju inga av de personer som påstås tycka så till tals i artikeln, så jag undrar uppriktigt om Thomas Nilssons verklighetsbeskrivning verkligen stämmer.

Efter sex år i USA är jag lite alienerad infôr the Swedish Model, så förklara gärna…men detta verkar ungefär som “friår” (=något man helst undviker att berätta om för amerikaner).

/Gunilla

/Gunilla

Så nu kan jag sätta upp ett performance på Andrea Rosen Gallery på mitt CV, haha.

Programmet var annars långt och ambitiöst och kul, och avslutades med att Channing virade in sitt huvud i maskeringstejp i sin morfars anda. Det ryktas om att nå’n hot shot på MoMA var på plats, och Bibbe blev intervjuad av nå’n på ArtForum. Tyvärr strejkade ungefär alla datorer och TV-skärmar i avgörande moment.
Men nu är allt över, så jag ser fram emot att det lugnar ner sig hemmavid (och att vardagsrummet börjar se ut som ett vardagsrum igen). Dessvärre ska jag ut och resa mycket framöver, så jag kommer inte att få det särskilt lugnt ändå.

Efter da happening: ångad fisk med ingefära och purjolök på Grand Szichuan med Karen och Channing; promenad i Meatpacking District!

Idag: slött surfande och försök till reseplanering på Cafe Society i Harlem. Fan vad det är svårt att planera resor, det är sjukt många variabler, datum och kostnader man måste ta hänsyn till.
Förresten, det här kafeet är verkligen essensen av Harlem-gentrifiering, med både tjusiga vita upper middle class-personer med datorer och caffe lattemuggar och en mer traditionell del av da Harlem community samtidigt.

/Gunilla

P S Nu har jag fixat Eudora, hurra, hurra!

Jag: “Ehhh….ska Channing göra sitt Yoko Ono Piano Drop”?

Bibbe: “Nä, tänk om vi fick göra det! Om vi bara kunde slänga ut en flygel från taket vore det ju enkelt, då hade vi inte behövt planera något annat.”

Så här funkade Channings Yoko Ono Piano Drop 1998 (läs hela storyn en bit ner här):

“Channing (––– to) perform his version of Al Hansen’s famous “Yoko Ono Piano Drop”. Though this piece was named in honor of Yoko Ono by Al Hansen, Channing dedicated this night’s performance of it to Al’s “longtime friend and another great destroyer of pianos–Raphael Ortiz”.

He preceeded the Piano Drop with a five minute recitation on the origins
and history of the piano drop. Then Channing strode off the stage,
across the yard and clambered into a cherry picker which delivered him
to the rooftop of Tom Patchett’s Track 16 Gallery at Bergamot Station
across the yard from the new museum site. He dislodged the piano from
its perch and it crashed to the ground with thunderous approval from the
audience. The crowd converged on the piano remains and began to play
and disassemble them simultaneously. It was wonderful. The
artist was kept busy for much of the rest of the evening signing odd
pieces of pianos for art lovers and fans. The greater part of the piano
corpse was then sold to a collector from Colorado for an undisclosed
sum.”

(Se även Al Hansens biografi här och om bröderna Hansens uppväxt i LA Weekly.)

Hmmm…. Detta galna flygelkastande skulle alltså delvis följas upp med att jag, som knappt har sovit i natt, ska gå omkring deklamera svenska recept?!

Jag sade att jag ska tänka på saken. Men jag har i alla fall en kokbok med mig i väskan: “Annas mat”. Det recept som kom upp när jag slog en slumpvis sida var Den glada sillen (sid 133). Kan man läsa sån’t högt på allvar och fortfarande se allvarlig ut? Om en timme och en kvart börjar det.

/Gunilla

P S Datorn fixad, men bara nästan. Apple-genierna slängde bort en massa läbbiga korrupta filer, så nu startar Eudora igen som det ska.
Men det går inte att skicka några mail som vanligt. För nu är alla sinnrikt inställda “personalities” och lösenord raderade, och det är fan aldrig lätt att ställa in dem korrekt. Fast det är ju inte första gången jag får ägna några timmar åt att klura på det, och på hur olika server-adresser i olika rutor ska skrivas in korrekt, så det är bara att sätta igång med de olika personligheterna.

Eftersom både Eudora och Firefox vägrar starta har jag de senaste dagarna tvingats använda min gamla back up-dator för att skriva (och den kan visserligen öppna och ladda ned mail i Eudora, men inte skicka några, eftersom jag inte kommer runt jobbiga felmeddelanden som “550 5.7.1. Authentication Required” hur jag än trixar). Jag tvingas skicka mail genom att greja med hemska Telia Webmail, stackars mig, och dessutom har inte mina fingrar vant sig vid att plötsligt åter ha ett svenskt tangentbord.

Så jag jobbar på, men det är inte särskilt effektivt. Särskilt inte som Becks lillebror Channing (läs mer om bröderna Hansen här) legat och sovit och snarkat i en säng här i vardags-/arbetsrummet hela förmiddagen (alltså alldeles intill mitt skrivbord). Just nu står han bakom mig och pratar i mobiltelefon, samtidigt som mina inneboende Sean&Bibbe vimsar omkring som yra hönor, bland fyra surrande datorer och blippande videoskärmar.
Vadan detta stökiga kaos? Jo, de förbereder alla tre en äkta happening ikväll, i god fluxus-anda, en hommage till Bibbes pappa Al Hansen. Alla som är i New York är hjärtligt välkomna till Chelsea klockan 18, se mer här.

“For being hystericals, we’re pretty calm”, sade Sean just, och det har han faktiskt rätt i. Det känns ändå märkligt att detta sker i mitt hem/på mitt kontor.

Det som annars var tänkt som jobb idag var följande:
1. reportagereseplanering till sisådär fem olika synnerligen komplicerade destinationer på tre kontinenter den närmaste månaden, inklusive reportageinförsäljning till desamma (bara att boka biljetter är såååå tidsödande)
2. att klura ut något begåvat om varför det är OK för en journalist med tjänstegloria att skriva en eller annan text för kundtidningar (apropå denna diskussion).

Men, jag har i alla fall äntligen blivit färdig med
3. mitt kundtidningsreportage från North Carolina – levererat och klart (fast hmmm…det blir kanske en ny version snart, när jag klurat ut hur man säger coding på svenska, när det handlar om radarsystem, och med en tabell om omsättningen).

Och jag måste säga att arbetet med detta reportage illustrerar några av de teser jag kommer att skriva om (enligt 2. ovan), nämligen att det nästan inte var någon skillnad på den texten och vad jag skulle ha skrivit om beställningen hade kommit från till exempel en dagstidnings näringslivsbilaga. Men, framför allt att det gav en massa bra bonuseffekter av olika slag, saker som kommer Den Goda Journalistiken till nytta.

En sådan kan ju vara att jag nu möjligen har råd att dra till Haiti igen, till presidentinstallationen i maj (skulle bli femte gången isåfall!). Här kan ni se fotografier som Anne Poulsen tagit för FN:s World Food Programme, från en by i bergen där de delar ut mat till hungrande.

Anne är en cool dansk journalist som tröttnade på eländiga frilansvillkor (japp, i Danmark tjänar anställda journalister mycket mer än sina svenska kolleger – men de danska frilansarna har än mer proletära villkor än vi, om jag förstått saken rätt) och därför tog jobb som “press officer” på WFP i Port-au-Prince. Det var hon såg till att vi kom iväg till Gonaives med en FN-konvoj häromåret, en mycket bra insats.

Uppdatering: Nu försvann Sean&Bibbe&Channing ut genom dörren, men istället för att njuta av lite arbetsro måste jag genast dra ner till Soho. Mina krassliga datorer har fått en tid hos Apple Stores Genius Bar. Hoppas att det hjälper med lite genier, annars återstår bara handpåläggning.

/Gunilla

Jag fascineras över att det är två så tydliga kategorier som brukar kommentera. Dels de svenskar som själva lever i exil, i Australien och annorstädes; dels de svenskar i Sverige som bara drömmer om att dra och som verkar använda en daglig dos av Silverfiskens glammiga liv som eskapism. (Well, alla förenas väl av att uppskatta hans språk, öppenhjärtighet och skojiga självdistans.)

Jag känner igen mig i det här om att vara envis, självständig och inte längta hem – och kärleken till brandstegar, ånga och tunnelbana i En why see.

Men att jobba i reklambranschen, det verkar bara vara helt bisarrt (och då ska ni veta att jag ägnade flera år av mitt liv åt att tro att det var det jag skulle göra av det)… Och att med svenska som modersmål skriva reklamtexter på engelska … jag förstår inte hur det är möjligt och är stum av beundran.

Nu ska jag ut i regnet och iväg på dinner party i Hoboken. Wish me luck (med tunnelbana och tåg)!