Idag var en spännande dag.
Det började med sedvanligt mailande till Sverige, osedvanligt skypande (se nedan!) till min kompis Alfred och frukost på verandan.
Sedan gick jag och en av de journalister som bor på Hotell Oloffson, Paolo Pellegrin (se ovan!), ner till sta’n för att kolla läget. Det kändes bra att någon kollega ville ta mig under sina vingars beskydd – safety in numbers, liksom.
Vi traskade omkring vid presidentpalatset, men allt var ganska lugnt. Diverse människor stod mest och hängde i klungor och var allmänt sura för att resultatet av presidentvalet inte är klart än. Business as usual: en massa stollar på sta’n, och överallt folk som _säljer_ saker (men ingen som köper).
Och jag fotograferade för första gången – eftersom Kalle åkt hem nu. Här är exempelvis Port-au-Princes professionella skrivare:
Plötsligt *övergav* Paolo mig för att istället susa iväg på baksätet på en moped, för att komma närmare de anlagda bränder som syntes på gatan en bit därifrån.
Jag stod kvar och hängde, traskade omkring och fotograferade i Bel Air där lite olika demonstrationståg med Prévalanhängare sprang igenom, men allt var ganska lugnt. Paolo fiskade upp mig lite senare, och hade uppenbarligen fått en aning dåligt samvete för att han övergett mig. Hehe.
Sedan kom hans fixer Francesco, en halvskum italiensk dokumentärfilmare som kom till Haiti för sju år sedan och som bara blivit kvar, och hämtade oss – och efter lång och seg väntan på att få ihop allt, och på att den store konstnären Paolo skulle känna sig färdig med sitt bildskapande, kom vi till sist iväg.
Francesco vittnade om hur det tagit flera timmar att ta sig igenom staden med bil, eftersom allt var avstängt med brinnande barrikader, så här gällde det att skynda sig om man ville komma nå’n vart.
(Jag insåg vid det här laget att jag inte alls lyckats ringa till American Airlines för att boka om min flygbiljett för att stanna två dagar till – men det gick inte att komma fram på deras nummer på hela dagen, så vi får hoppas att de förbarmar sig över mig och låter mig åka härifrån nå’n gång. På kvällen insåg jag att de tvingats hålla kontoret stängt på grund av alla barrikader, så det var inte konstigt att jag inte kommit fram. Och flyget var nog i vilket fall som helst inställt – på grund av all snö i New York!)
Jag fick följa med till ett ungdomsfängelse i Delmas i Port-au-Prince, som Paolo och Francesco lyckats få tillstånd att besöka – och det var en ganska sorglig historia, med ett antal tonårspojkar som burats in i några små rum.
Brotten är att de ägt och i många fall använt vapen – pistoler och även tyngre grejer, typ maskingevär. En kille vi talade med, som nästan var en arketypisk “ungdomsbrottsling” i sin framtoning, hade mördat åtta personer (sade han, i alla fall)…och rånat ännu fler. Andra var mer _barn_ som en liten kille som fick låna fängelsets telefon för att ringa hem till mamma.
Detta påstods vara ett mönsterfängelse, bland annat för att de försöker rehabilitera kidsen – men tillåt mig tvivla på att det går särskilt bra.
Sedan var det dags för mer dramatik. Vi fortsatte till området Tabarre, i närheten av flygplatsen – och först efteråt förstod jag att det hänt läbbiga saker där idag: En man hade skjutits ihjäl, och jordanska FN-soldater beskylldes för att hållit i bössan. Vilket FN förnekar; soldaterna har bara tillåtelse skjuta i luften. Vem vet vad som hände.
Nå, när vi körde igenom Tabarre var där allmänt oroligt, med brinnande bilvrak och däck. Vilket fotograferna såklart älskade. En klunga Newsweek- och New York Times-fotografer smattrade på med sina kameror.
Jag kunde inte låta bli att ta några bilder på _dem_ men det var inte populärt – eftersom jag då hamnade på fel sida och riskerade att bli bakgrund till motivet = fel bild. Alltså blev jag anmodad att komma över på samma sida som de. OK, då.
Det kändes en smula dramatiskt att kliva omkring bland de pyrande däcken och att skutta igenom mörkgrå rök. Överallt i utkanterna av Port-au-Prince fanns barrikader av allsköns skrot: gamla bilvrak, kylskåp, maskindelar, sängbottnar, trädstammar och mycket annat; ibland men inte alltid brinnande. De spärrade av vägen på massvis av ställen, men vanligtvis släpptes journalist-ekipage som vårt igenom (och Röda korsets fordon). Det var bara att lyfta bort några däck eller en massa stenar eller en halv ihoprostad bil, och så kunde jeepen för det mesta trixa sig förbi.
Och överallt stod klungor av unga män, ja, en del andra också, och hängde. Ibland formerade de sig till en framåtspringande demonstration, ibland bildade de stora klungor och lyssnade tillsammans på nyhetssändningar på radio: René Préval-anhängare som är frustrerade över att rösträkningen tycks leda till en andra valomgång (eftersom Préval kanske inte får 50 procent av rösterna). Ropen skalla: “Préval, Préval, Préval – prezidan!”
Mer om alltsammans och bakgrunden och så här: Miami Herald: “Barricades go up in Haiti to protest vote tallies”
Tja, och så hamnade vi på Hotel Montana, det tjusiga lyxhotell på höjden där de flesta internationella valobservatörerna bor (och de journalister som inte bor här på Hotell Oloffson) och där den haitiska valkommissionen har sitt press-centrum.
Där fanns hur många FN-soldater som helst, och jag fattade först ingenting. Jag trodde att vi skulle dit för att kolla läget, och förstod inte alls varför presscentret var stängt (jag hade tänkt skicka mail från deras datorer). Jag passade på att gå på toaletten och tyckte att allt kändes en smula underligt. Så insåg jag att det låg lövruskor överallt, och att vattnet i poolen inte var så där smaragdgrönt som det brukar vara – utan alldeles smutsigt.
Orsaken var att Hotel Montana stormats av tvåtusen Préval-supportrar! Nu fanns de alla utanför hotellet, vilket inte var så konstigt, men några timmar innan hade de sprungit omkring på terrassen, i hotellrummen, på tennisbanan, bland barerna och på terrasserna med den undersköna utsikten. Det måste ha sett otroligt märkligt ut.
Ingenting hade förstörts, men Cité Soleil-grabbarna hade passat på att testa solstolarna och kika in i rummen med de stora mjuka sängarna..! Allt hade gått rätt lugnt till, de vill bara kräva färdiga valresultat – inte förstöra något! Men till sist hade den sydafrikanske biskopen Desmond Tutu, som bor på hotellet, fått alla att coola ner sig och lämna stället. Och kort därefter kom vi dit (det var ingen slump; Paolo&Francesco visste såklart vad som hänt, även om de missat att informera mig).
Sedan hängde jag en stund med alla Prévalsupportrarna och de jordanska FN-soldaterna på vägen en bit nedanför hotellet, innan det blev hög tid att sticka ner “hem”.
Richard Morse (hotelldirektören) sade att jag såg alldeles lycklig ut när jag dök upp här på verandan. “Nu är du glad att du stannade kvar lite extra, va?!” sade han glatt. Tja, inte så glad som _han_ är över att få fler gästnätter…
Och sedan dess har jag suttit här och skrivit och laddat ner bilder och blivit fotograferad och totat ihop en text och blivit intervjuad av SVT/Rapport och ätit biff&pommes frites med ännu ett glas färskpressad citronjuice …. allt till ljudet av boliviansk opera (spelad på den holländske operaproducentens dator) och ett otroligt tungt tropiskt regn och dånande FN-helikoptrar som flugit kors och tvärs över staden!
Ja, se, det var min arbetsdag. Men den är inte slut än – ett reportage och en radioprata återstår att skriva, och jag som är sååå trött. Imorgon blir det presskonferens med René Préval, enligt Radio 32!
/Gunilla
