Gunillocentrism – web diary of a freelance journalist

Jag är i USA. New York är inte USA. Jag befinner mig i North Carolina! Närmare bestämt i Lillington, en verklig håla (mindre än 3 000 invånare).

Uppdraget, ja … kan nog avslöja att det handlar om kamouflageutrustningstillverkning.

Får kämpa för att förstå folks sydstatsdialekt. Servitrisen på restaurangen Iguana kallade mig “sweetie” minst ett dussin gånger. Jag åt chili-soppa, entrecote och bakad potatis, och fick efter lite tjat även en sallad. Mitt hotell ser ut så här.

Annars i North Carolina: stora villor av McMansion-typ, pick up-truckar, tjocka människor, ändlösa rader av snabbmatsrestauranger, valskyltar för olika sheriff-kandidater. Man anar att det finns en massa vacker natur att kolla in i krokarna, men ser mest motorvägar – och träd, North Carolina är fullt av skogar. Fort Bragg (där Abu Ghurayb-rättgången hölls) ligger inte långt härifrån.

Och så träffade jag helt oväntat på en svensk adelsman från Helsingborg med en stilig Porsche, som jobbar med att kränga kamouflageutrustning och som blir Sveriges nye honorärkonsul i delstaten om en vecka!

/Gunilla

P S Författaren Agneta Klingspor skriver i Expressen Kultur om hur Magazine M förväntade sig att få material från henne, utan att betala. Såsom varande statusproletär blir jag ju inte direkt förvånad, och tycker det är bra att Klingspor tar till storsläggan. Men jag skulle gissa att Amelia & Co liksom tänkte sig henne som intervjuperson/tipsare, snarare än skribent att arvodera. Ibland är gränsen flytande.

(Jag var med om något liknande när jag i februari rapporterade från Haiti för SVT. Fick verkligen inskärpa att jag var där som frilansjournalist på egen bekostnad, för att rapportera om val och annat, för att få betalt; ändå blev jag misstänkliggjord av den som skulle bestämma om/vad jag skulle få i arvodel. Han antydde att jag inte skulle ha rapporterat själv, utan “bara” hade fått besvara studioreporterns frågor. Alltså att jag var med som intervjuperson. Men jag hade ju fått förbereda de svaren, och det hela byggde ju på att jag varit där som journalist i en vecka redan… Så till sist kom redaktören fram till att jag skulle få fakturera 2 000:– – till och med mindre än vad Sveriges Radio betalar för motsvarande “på plats”-rapporter! Har inte alls kommit mig för att ens skriva ut den.)

Min specialitet är ju att inte specialisera mig, eller rättare sagt att specialisera mig på allt (som i alla genrer och alla ämnen och alla typer av medier). Verkar himla seriöst, eller hur?

Fine dining, immigrationspolitik, Harlemfastigheter, FN-reformer och Iranplaner i all ära. Men de närmaste dagarna ska jag pyssla med ett reportage om – håll i er nu – kamouflageutrustning. På vischan i North Carolina! Närmare bestämt i en ort vid namn Lillington.

Jag kan avslöja att jag hade vissa kommunikationssvårigheter med receptionisten när jag skulle boka rum på Lillingtons enda hotell. Han talade den mest förtjusande sydstats-rotvälska.

/Gunilla

Jaha, det blev inte mycket med vidare bloggposter om tortyr- och Irakrapporteringssymposierna som jag lovade. Jag var helt däckad större delen av påsken, förkylning och feber. Inga sköna påsk-utflykter, inga promenader i solen, inga matlagningssessioner i köket, ingen brunch på nå’n uteservering – ja, inte ens lite roligt jobb eller viktigt mailskrivande … bara sängliggande och snörvlande. Stackars mig.

Nå, till ämnet tortyr etc kanske jag återkommer. Jag har dessvärre haft ganska få möjligheter att skriva om amerikansk utrikespolitik och eroderingen av mänskliga rättigheter de senaste åren, och jag inser att det ligger på mig att skaffa mig utrymme genom att klura ut artikelidéer.
Här finns utrymme för självkritik. Men det är svårt att syntetisera allt, och svårt att konkurrera när det finns så många som skriver och svårt att tänka ut artiklar som jag klarar att tota ihop och som tillför något till strömmen. Samtidigt som det såklart kan och bör skrivas mycket, mycket mer om vissa saker…
Symposierna var i alla fall inspirerande, och bringade in ett gäng visitkort med numren till mycket intressanta intervjupersoner – så, stay tuned.

Igår fick jag värsta rycket och röjde lite i högarna härhemma, så att det för en gångs skulle syntes skillnad! Mitt skrivbord är nästan helt tomt nu, mycket inspirerande. Huvudet är som tur är inte lika tomt, men det är många artikelidéer som måste säljas in – lite stressande, eftersom jag aldrig kommer att ha tid att förverkliga alla… (Högarna med ostrukna kläder och olästa tidningar gömmer sig på andra ställen, till exempel bakom dörren där de inte syns, men det får bli ett senare problem.)

Dessvärre missade jag att gå på ett seminarium om folkmord i Darfur på kuppen, men jag får återkomma i det ämnet också på något vis. Den 30 april äger en stor demonstration för att uppmärksamma läget i Darfur rum i Washington, kanske också på andra delar i världen?

/Gunilla

Här kommer snart bilder på mig från immigrationsdemonstrationen downtown igår!

/Gunilla

Jag är fortfarande på klimatkonferens i Montreal och hänger med mina SvT- och SR-kolleger, i väntan på att något skoj ska hända. Igår sade den svenska chefsförhandlaren Anders vad-han-nu-heter att det blir champagne om förhandlingarna skulle vara klara till ikväll, och annars “en kvällskonjak”. Det verkar kanske vara mer läge för champagnefrukost, efter nattförhandlingar.

BBC News “UN poised for new climate talks”

Idag talade Bill Clinton här, och han togs emot som något mellan en gud och en rockstjärna.

/Gunilla

Roland Poirier Martinsson har kommenterat det jag skrev i mitt föregående inlägg här:
“Stanley Williams och dödsstraffet igen”

Jag är i Montréal och busy med att gå på inuit-presskonferenser om smältande polarområden, ränna på restauranger, promenera i snålblåsten, hänga med mina kolleger S&C, skriva Haiti-artiklar och annat – så jag skrev snabbt och lite slarvigt om hans förra inlägg.

Håller helt med om det han skrivit nu: det är korrekt att DNA-tekniken kan ge argument _för_ dödsstraff, i de fall DNA-tester leder till ökad säkerhet vad gäller att binda en gärningsman. Hann inte gå in på det när jag totade ihop mitt inlägg i morse.

Men, min poäng var alltså inte att Roland P M hade fel, och det skrev jag inte heller som han antyder – utan att jag inte tror att det _räcker_ med att säga att “motståndet till dödsstraff i USA vuxit till följd av kristna värderingar”. Eller att det stämmer att amerikaners stöd för dödsstraff “helt och hållet” har att göra med det.

Nedan länkar till några artiklar om de olika anledningarna till skiftningar i opinionen. Kristna värderingar, kanske det, som sagt, och jag är säker på att Roland P M kan hitta en massa länkar till om hur t ex katolska väljare står för en stor del av skiftningen, och om aktiva katolska företrädare i debatten. Men här nämns snarast annat…som debatten kring DNA-tester, kriminologisk forskning som visar att dödsstraff inte fungerar avskräckande, ökat användande av livsstids fängelse som alternativ till dödsstraff etc.

• Christian Science Monitor: “Let ‘Tookie’ live for the good he’s doing”

• Working For Change - “The Death Penalty Shift”

• referat av opinionsundersökningar i olika delstater
På denna sajt finns bl a följande stycke, apropå en undersökning i New Jersey, med citat av en demokratisk resp en republikansk senator:
“Much has changed since I voted to reinstate the death penalty twenty years ago,” said Senator Raymond Lesniak (D-Union). “New technologies such as DNA and other evidence have shown that people can make terrible mistakes. It’s increasingly clear that the very real risk of executing an innocent person, not to mention the expense and effort of trying to get it right, has led New Jerseyans to turn away form the death penalty.”
Senator Robert Martin (R-Morris) agreed that new information is driving the trend away from support for capital punishment, “There is a growing recognition that the death penalty simply can’t work. It’s a complex system that arbitrarily selects defendants for death and creates more stress and appeals, even as it is plagued by serious error. Each new exoneration reminds us of the unacceptable possibility of wrongful execution. It’s no wonder that this poll shows people moving away from it.”

Jaha, det var resultatet av lite planlöst googlande. Resten av googlandet får ni sköta själva – det finns miljoner sidor därute…

I all hast/Gunilla

Jag håller med Roland Poirier Martinsson om att dödsstraffet ska kritiseras för att det i sig är feltänkt, inte för att den som riskerar att avrättas är en schysst typ som skriver barnböcker (Tookey Williams).
RolandPM: “Fel om dödsstraffet”

Däremot skulle jag vilja sätta frågetecken för hans slutsats:
“Att stödet för dödsstraff i USA sjunkit kraftigt sedan 1990-talet har helt och hållet att göra med att de kristna idealen vunnit mark i samhället.”

Det kan väl stämma att landvinningar för kristna ideal spelat roll för det minskande stödët för dödsstraff i USA. Men den absolut viktigaste förklaringen till opinionsförskjutningen – eller i alla fall den som brukar nämnas av amerikanska anti-dödsstraffsorganisationer – är hur DNA-prövningar retroaktivt kunnat visa att många som avrättats inte var skyldiga till det brott de fick dödsstraff för, eller att det funnits mycket starka frågetecken. Inte för att tilltro till DNA-tekniken måste vara inkompatibel med att kristna ideal vunnit mark, men….det är en förklaringsmodell som måste nämnas i sammanhanget!

/Gunilla

Jag lusläste inte denna artikel: DN Ekonomi - Bottenlågt förtroende för läkemedelsbolag men kunde inte undvika att studsa inför ett grovt faktafel.

Pia Gripenberg skriver: “Vid årsskiftet införs Medicare, det nya, federala hälsovårdssystemet.” I USA, alltså.

Men Medicare – som täcker äldre och handikappde – infördes ju 1965. Samma år kom Medicaid, som är tänkt att hjälpa låginkomsttagare. För 40 år sedan!
Historien kan man läsa om exempelvis här, och hur det fungerar kan man läsa om här och här.

Det som är nytt är en ny del av Medicare, den så kallade Part D. Den går bl a ut på att kostnaderna för läkemedel ska hållas nere genom ett nytt (krångligt) system.

Om Pia Gripenberg under sin research stött på att det talas om “the new Medicare drug program” (som i början av denna artikel) beror det på att så gott som samtliga amerikaner ju vet att Medicare funnits i decennier. De läsarna fattar alltså att nyhetsartiklar nu handlar om det nya delsystemet.

Fast de flesta DN-läsare vet knappast det. (Eller projicerar jag? Jag hade i alla fall ingen koll alls på vad Medicare var förrän häromåret, när jag skulle skriva en artikel om det amerikanska sjukvårdssystemet under valrörelsen.) För dem låter det väl som att det inte finns något federalt system för hälsovårdsfinansiering alls, förrän den 1 januari 2006. Men, det gör det…
(En annan sak att det förvisso inte funkar så himla bra. Att omkring 50 miljoner amerikaner saknar sjukvårdsförsäkring leder till en rad problem, inklusive förtida dödsfall, se t ex här)….

Synd på en annars välskriven och intressant artikel!

/Gunilla

Dick Erixon skriver idag på sin blogg att Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter ger för mycket (nyhets)plats åt att skriva om CIA-läckan i USA, det vill säga att det nu väckts åtal mot Lewis “Scooter” Libby.
Han antyder, att de svenska tidningarna blåser upp något som skulle vara “en bagatell” i amerikansk inrikespolitik, i syfte att misskreditera George Bush.

Som för att understryka att det är svenska medier som blåst upp saken ger han en länk till en mycket kort AP-notis, som om det var den nyhetsvärderingen som gällde utanför Sverige…

Sorry, Dick, men detta är ingen bagatell här i USA – utan faktiskt hur stort som helst i precis alla medier. Vilket du givetvis vet eftersom du har stenkoll på amerikanska webbplatser. Och alla bedömare utgår från att den bara kommer att växa vidare.

Det vore väl tjänstefel om svenska journalister inte förklarade en del av den komplicerade storyn för sina läsare. Härvan har pågått här i två år, men själv fick jag skriva om det först igår (för TT). Inte kan man väl säga att den är direkt över-rapporterad i Sverige (ännu, kanske är bäst att tillägga).

Mediekritiker som Erixon och Roland PM tillför ofta intressanta perspektiv till debatten. Men de gör misstag när de ständigt utgår från att Washington-korrespondenterna sysslar med förtäckt opinionsbildning, när det i själva verket handlar om professionellt journalistiska bedömningar.

/Gunilla Kinn

P S Här kommer ett lästips till alla som är intresserade av hur amerikanskt beslutsfattande fungerat de senaste åren, apropå maktdelning och sådant som står i konstitutionen…
Se Lawrence Wilkerson, Los Angeles Times: “The White House Cabal”, ett intressant inlägg av Colin Powells förre stabschef (som jag refererade i min TT-artikel om Libby och kretsen kring president Bush).
(Förresten, “cabal” kan enligt mitt engelsk-svenska lexikon översättas med klick, junta eller anhang. Hade Erixons tes stämt, att alla svenska journalisters mål i livet är att smutskasta Bush hade jag utan tvekan valt ordet “junta”…)

Jag har blivit alldeles stirrig av all nyhetsrapportering! Här är det skarpa lägen hela tiden, med CIA-åtal i Washington, Harriet Miers-avhopp – och egna framdragningar av svenska företag i Olja mot mat-härvan. Jag som skulle ägna mig åt att skriva Grönlandsreportage och Gourmetkolumner och radioklippning…och så skulle jag vilja gå ut i höstsolen, som plötsligt dök upp här.

Well, well, det är lite roligt att faktiskt ha satt den svenska nyhetsagendan åtminstone under en dag. Alla därhemma uppmärksammar de svenska företagen! Synd bara att ingen ger vare sig mig eller TT cred för detta, men…det är i alla fall skönt att själv slippa göra uppföljningarna.

Nu kommer snart CIA-åtalet! Där kan jag nog inte dra fram några egna vinklar, tyvärr.

/Gunilla