Gunillocentrism – web diary of a freelance journalist

Kan någon som förstår sig på svensk arbetsmarknadspolitik please förklara innehållet i denna artikel för mig? Hotellrevyn – “Få ville byta deltid mot heltid”

Det är kombinationen av dessa två meningar jag faktiskt inte förstår:
1. “En grupp anställda, *som vanligtvis stämplade upp från deltid till heltid*, fick gå en nio månader lång utbildning.
(– – –)
2. “Men i slutändan visade det sig att *intresset var lågt för att skaffa sig ytterligare en tjänst och kunna arbeta heltid* (– – –) “de flesta var inte intresserade, de var ganska nöjda med att arbeta deltid”.

Kan man verkligen göra så? Få a-kassa på deltid för att kompensera för att man inte har en heltidstjänst – som man inte ens vill ha??? Hur funkar det?

Underligt nog kommer ju inga av de personer som påstås tycka så till tals i artikeln, så jag undrar uppriktigt om Thomas Nilssons verklighetsbeskrivning verkligen stämmer.

Efter sex år i USA är jag lite alienerad infôr the Swedish Model, så förklara gärna…men detta verkar ungefär som “friår” (=något man helst undviker att berätta om för amerikaner).

/Gunilla

En sommar för många år sedan körde jag min vän T till Oaxens skärgårdskrog – en fantastisk liten bilresa genom fagra svenska åkerbygder, genom Huddinge och Grödinge och på grusvägar och färjor.
Till Oaxen kom vi först på eftermiddagen, när restaurangen var nästan tom – och det var helt makalöst att under några timmar sitta så gott som ensamma i matsalen och få fullständig uppmärksamhet av personalen, och den ena goda rätten efter den andra.
T fick spela Fattig Författare och jag iklädde mig rollen som Mecenat – det vill säga jag tog hand om notan. Dessutom fick han ensam inta alkoholhaltiga drycker, eftersom jag körde.
Vad vi åt minns jag inte, mer än att det såklart var väldigt gott. Fast det var också mycket länge sedan – det känns lite dumt att inte ha återvänt och ätit på Oaxen igen, nu när det liksom finns!

Att denna skärgårdskrog är i världsklass vet alla svenska foodiesar – se till exempel denna DI-artikel, där Gourmets Jan Nilsson rangordnar den som en av världens 10–20 bästa restauranger. Och White-guiden korade den ju nyligen till bäst i Sverige för andra året.

Men, som också framgår av ovanstående DI-artikel har de internationella restaurangkritikerna inte riktigt hittat till Oaxens skärgårdskrog. I synnerhet inte Michelin, som inte orkar ta sig längre ut från Stockholms innerstad än Sollentuna.

Fast nu har stället utsetts till åtminstone 48:e bästa restaurang i världen, i engelska Restaurant Magazines årliga 50-i-topp-listning.

Såvitt jag kan se – efter att ha gått igenom de fem listor som gjorts hittills – är detta allra första gången en svensk krog tagit sig in på denna lista överhuvudtaget. (Kan säkert bero på att juryn inte testätit så himla mycket i Sverige tidigare, vad vet jag…)

That is news! Men ingen svensk tidning tycks ha skrivit om detta, eller? Nå, allt finns inte online, allt dyker inte upp medelst googling.

UPPDATERING: Det har visst skrivits om listan, t ex av Travel News. Min källa har också sett notiser i Dagens Industri och kvällstidningarna.

Listan ser i alla fall ut så här i den yppersta toppen:

1. El Bulli, Spanien
2. The Fat Duck, Storbritannien
3. Pierre Gagnaire, Paris
4. The French Laundry, Napa Valley/USA
5. Tetsuya, Australien
6. Michel Bras, Frankrike
7. Alain Ducasse/Le Louis XV, Monaco
8. Per Se, New York
9. Arzak, Spanien
10. Mugaritz, Spanien

….och så 45 ställen till….av vilka jag bara besökt några få (t ex vimsat runt på Per Se i 15 minuter); verkligen ätit på än färre (t ex en enda liten efterrätt på 20-rankade Chez Panisse i Berkeley)…

Hela listan finns här.

Och här är New York-vinkeln på den: New York Post: “Eateries in N Y off ‘course’ “

/Gunilla

Jan Berglin klipper till med ordet “skvallerlattebytta” (=shoppinghysterika i storstaden).

Det är ren bonus att den mannen också tecknar!

/Gunilla
med latte på Society, Harlem

Jag ansluter mig till bloggvågen för Linda Skugges klockrena artikel idag: Expressen/Fjärde sidan: “Dags att granska Marias nätverk”. Redan en Linda-klassiker!

Tja, det är ju bara att fortsätta nysta. Vilken redaktion blir först med att kartlägga det Schottenius-Svenningska nätverket in extenso? Det kan bli en fin grafik av det hela.

För ingen tvivlar väl på att Maria Schottenius har tillräckligt i garderoben för att få äta upp det där med att “det finns bättre eliter”, många gånger om.

/Gunilla

P S Ah, äntligen någon som är som jag, nämligen Anna Hellsten. “Som vanligt har jag svårt att välja sida, klamra mig fast vid en bestämd ståndpunkt, så är det när man är vidsynt och moraltant i samma kropp.”

Så mycket har sagts och framför allt skrivits och bloggats om Elit-listan de senaste dagarna (se länklista i föregående mail) att jag inte har mycket att tillägga.

Men: även om en mailinglista är privat är det obehagligt att läsa formuleringarna från da list master Alexander Bard. De låter mer fascistoida än “ironiska”. Svårt att avgöra hur representativa de meningar som citerats i bland annat Mustafa Cans artikel är, men de är synnerligen obehagliga i vilket fall som helst – och inget som skulle få förekomma på mina middagsbjudningar i alla fall.
Se’n verkar Bard vara jättesnäll i verkligheten (full disclosure: vi sågs vid köttdisken på ICA Mosebacke vintern 1992 eller så; min dåvarande pojkvän kände Bard som möjligen möjligen hälsade på mig) och tycker såklart att det är jätteskojigt att ha lyckats provocera DN:s kulturredaktion – well, well.

Anyway, en sak vill jag tillägga, som märkligt nog inte har framkommit i debatten. Mustafa Can – som skulle platsa på Sveriges tio-i-topplista av journalister, om jag hade nå’n; få håller reporterfanan och de tidskrävande skribent-ambitionerna så högt som han, vad det verkar, i dessa onda tider av skvaller och skoj i medierna – talade i morse i SVT:s morgonsoffa om vikten av att man som journalist inte ingår i sammanhang som man är satt att granska.

Fair enough. Men, varför sitter han då själv kvar i Kulturrådets styrelse? Om inte Kulturrådet representerar “makt” gör nog inte Alexander Bard och hans anhang det heller.

Nu ska jag i väg och schmooza med Jan Eliasson och Kofi Annan och de andra, vi får se vad det leder till. Ni ser, jag är fullkomligt öppen med mina makthavarkontakter…

Ha, det är inget juicy – men något ganska märkvärdigt: FN har äntligen lyckats komma fram till hur det nya Rådet för Mänskliga rättigheter ska utformas.

Se, det är nyheter, det.

/Gunilla

Denna artikel, av barnläkaren Olle Jeppson som vårdar s k apatiska flyktingbarn på Huddinge sjukhus, borde alla läsa!
DN Kultur “Omänskligheten tränger sig på”

/Gunilla

Det blev en fin kväll på FN igår, Luciadagen, med diverse glögg-mingel och – sedan, lite oväntat, en efterfest bland slavister och andra humanister i Morningside Heights (en privat releasefest för denna bok).

Jag har satt ihop ett Lucia-mail med en massa bilder och text, som jag på begäran gärna skickar till mina vänner! Bara maila mig och be om det.

Klassisk Lucia-repertoar, på svenska och engelska, sjöng de, kören från Svenska Kyrkan. Väldigt fint. Men var var stjärngossarna?

/Gunilla

Kofi och Nan Annan fanns naturligtvis på plats (och lät sig fotograferas med överförtjusta tärnor)!

/Gunilla

Så här såg det fina Lucia-tåget i delegatsloungen på FN igår kväll ut!

/Gunilla