Åh, Anna Hellsten minns mitt Williamsburgs-reportage i Bibel! Kul att någon mer än jag gör det… Det var ändå _sju år_ sedan det publicerades (med J H Engströms bilder).
Det är en av mina favorittexter, d v s av dem jag själv skrivit, bortsett från att jag irriterade mig på några detaljer i redigeringen, och jag har den fortfarande i min portfolio. (Där finns även den andra texten jag fick skriva för Bibel, ett Pipel-miniporträtt av förtjusande New York-personligheten Elfie von Kantzow Alvin – som jag för övrigt genast borde göra ett TV-porträtt om!).
I övrigt tycker jag att Anna Hellsten har helt rätt i att Bibel fått ett oförtjänt negativt eftermäle. Fast vad jag minns var det ännu värre när tidningen fortfarande kom ut; det var av någon anledning många i Stockholm som älskade att hata den. Vissa texter hade absolut en exkluderande ton – men inte värre än i många andra magasin (eller, för den delen, bloggar).
Jag lärde mig massor genom att läsa Bibel, fastän jag väl missade en massa nummer, och så gott som alla texter var synnerligen genomarbetade, initierade och otroligt välskrivna.
Och bilderna! Hur många andra svenska modemagasin skulle skicka ut J H Engström på långa bilresor genom USA:s sydstater och i Europa, för att fotografera underliga människor och sunkiga hotellrum?! Bibel gjorde det (OK, J H skickade ut sig själv, men Bibel delfinansierade åtminstone resorna, och gav bilderna plats). Önskar att den fanns kvar, fast var tid har kanske sina magasin.
***
Ha, nu verkar det som att jag har kommit igång med bloggandet igen, efter flera veckor av minimal aktivitet – synnerligen dumt, eftersom jag borde klippa Haiti-reportage och sälja in Mali-idéer idag. Och så funderar jag på om jag inte borde ringa TT och kräva att få skriva en nyhetstext om Haiti, apropå detta … men de är nog gissningsvis så där lagom intresserade. (Uppdatering: de var så där lagom intresserade, typ inte alls. Snart kommer här ett blogginlägg om varför Haiti är intressant och viktigt.)
Men hur ska man få något gjort? Och sol är det också, till på köpet, d v s jag borde ta en promenad ner till Central Park, just for the fun of it.
Apropå sol: Här i lägenheten pågår vad jag kallar Persiennkriget. Jag vill nämligen att alla persienner till de tre fönstrena i vardags-/arbetsrummet (tre fönster! fattar ni vilken lyx i New York! Det är tre stycken i mitt hörn-sovrum också, och två i det andra sovrummet!) ska vara uppe för jämnan, så att sol och ljus flödar in och man blir på bra humör, och så att man kan titta på livet som pågår därute på gatorna (och se allt ljus och glitter på kvällarna!).
Men Sean, en av mina två hyresgäster, vill ha persiennerna neddragna. Ständigt neddragna! Först nu börjar jag förstå varför: 1) med för mycket ljus kan han inte se något på sin datorskärm 2) han gillar inte att folk utanför kan se in i lägenheten.
Argument 2) är helt löjligt, för det finns INGEN som kan ha någon som helst insyn här, utom möjligen med skarp kikare från husen 150 meter bort. Vi har ju en av Harlems största ödetomter precis utanför fönstret, OCH bor på fjärde våningen! Argument 1) kan jag förstå, men grundfelet är att han alls har datorn där vid fönstret, för han har gjort ett arbetsbord _av lägenhetens fina matbord_ som jag äntligen köpte i fjol, så att jag sedan ett halvår tillbaka tvingas inta alla mina måltider vid _mitt arbetsbord_ där jag ändå sitter 16 timmar om dagen….
Ja, ni hör vilka revirstrider som äger rum – här i mitt eget hem! Som understundom känns som ett sunkigt tonårsrum (det är vad jag förknippar med neddragna persienner och permanent mörker).
Vad som händer är att jag hissar upp persiennerna så snart jag har chansen – som nu, det är väldigt ljust och fint i vardagsrummet, och halva min utsikt upptas av blå himmel – och Sean drar ner dem, så fort jag är borta. Det är faktiskt lite jobbigt. Och så irriterar jag mig på att en av hans två stora fula serverlådor står i fönstersmygen. Det liksom förstör utsikten, big time, liksom hans skrälle till ful grå PC (som om inte mina travar av räkningar och gamla ständigt olästa New Yorker förstörde trivselkänslan i hela rummet…).
Sean är jättesnäll egentligen. Vi kommer otroligt bra överens (utom om persiennerna). Den jag retar mig mest på är egentligen Bibbe. Hur KAN människan gå omkring med svarta solglasögon på sig inomhus för jämnan? I början tyckte jag att det var lite coolt, nu tycker jag enbart att det är patetiskt.
[UPPDATERING, långt senare: Nu vet jag att hon har något slags synfel, så att hon verkligen måste ha svarta solglasögon på sig inomhus! “I’m just an old, blind lady”, förklarade hon häromdagen. Så jag tar genast på mig dumstruten.]
Jag vet, jag borde bo som eremit i en grotta någonstans, utan andra människor i närheten.
Fast en ljus grotta. Med trådlös uppkoppling. Och ett kylskåp med goda ostar och så’nt, precis som här.
Alltså, egentligen är allt – som vanligt – redaktörernas fel. Betalade de bara OK skulle jag slippa ha inneboende.
Oj, dagens blogginlägg skulle ju handla om Match Point som jag såg igår, vad hände?! Nå, jag nöjer mig med att skriva att intrigen var exakt densamma som den operauppsättning jag såg nyligen An American Tragedy. Metropolitan och Woody, yeah!
Men jag ska inte skriva mer om filmen, för det skulle inte handla om filmen utan bara bli en massa patetiskt trams om hur mycket jag egentligen helst skulle vilja umgås på engelska slott och äta lunch med vackra unga män på tennisklubbar och planera semestrar till grekiska öar (jag har alltså inte fattat någonting av filmen och om hur tom och innehållslös en sådan dagdrivar-existens är….och säkert alldeles, alldeles underbar).
/Gunilla
