Gunillocentrism – web diary of a freelance journalist

Jag är i USA. New York är inte USA. Jag befinner mig i North Carolina! Närmare bestämt i Lillington, en verklig håla (mindre än 3 000 invånare).

Uppdraget, ja … kan nog avslöja att det handlar om kamouflageutrustningstillverkning.

Får kämpa för att förstå folks sydstatsdialekt. Servitrisen på restaurangen Iguana kallade mig “sweetie” minst ett dussin gånger. Jag åt chili-soppa, entrecote och bakad potatis, och fick efter lite tjat även en sallad. Mitt hotell ser ut så här.

Annars i North Carolina: stora villor av McMansion-typ, pick up-truckar, tjocka människor, ändlösa rader av snabbmatsrestauranger, valskyltar för olika sheriff-kandidater. Man anar att det finns en massa vacker natur att kolla in i krokarna, men ser mest motorvägar – och träd, North Carolina är fullt av skogar. Fort Bragg (där Abu Ghurayb-rättgången hölls) ligger inte långt härifrån.

Och så träffade jag helt oväntat på en svensk adelsman från Helsingborg med en stilig Porsche, som jobbar med att kränga kamouflageutrustning och som blir Sveriges nye honorärkonsul i delstaten om en vecka!

/Gunilla

P S Författaren Agneta Klingspor skriver i Expressen Kultur om hur Magazine M förväntade sig att få material från henne, utan att betala. Såsom varande statusproletär blir jag ju inte direkt förvånad, och tycker det är bra att Klingspor tar till storsläggan. Men jag skulle gissa att Amelia & Co liksom tänkte sig henne som intervjuperson/tipsare, snarare än skribent att arvodera. Ibland är gränsen flytande.

(Jag var med om något liknande när jag i februari rapporterade från Haiti för SVT. Fick verkligen inskärpa att jag var där som frilansjournalist på egen bekostnad, för att rapportera om val och annat, för att få betalt; ändå blev jag misstänkliggjord av den som skulle bestämma om/vad jag skulle få i arvodel. Han antydde att jag inte skulle ha rapporterat själv, utan “bara” hade fått besvara studioreporterns frågor. Alltså att jag var med som intervjuperson. Men jag hade ju fått förbereda de svaren, och det hela byggde ju på att jag varit där som journalist i en vecka redan… Så till sist kom redaktören fram till att jag skulle få fakturera 2 000:– – till och med mindre än vad Sveriges Radio betalar för motsvarande “på plats”-rapporter! Har inte alls kommit mig för att ens skriva ut den.)

Min specialitet är ju att inte specialisera mig, eller rättare sagt att specialisera mig på allt (som i alla genrer och alla ämnen och alla typer av medier). Verkar himla seriöst, eller hur?

Fine dining, immigrationspolitik, Harlemfastigheter, FN-reformer och Iranplaner i all ära. Men de närmaste dagarna ska jag pyssla med ett reportage om – håll i er nu – kamouflageutrustning. På vischan i North Carolina! Närmare bestämt i en ort vid namn Lillington.

Jag kan avslöja att jag hade vissa kommunikationssvårigheter med receptionisten när jag skulle boka rum på Lillingtons enda hotell. Han talade den mest förtjusande sydstats-rotvälska.

/Gunilla

Kära vänner, om någon undrar så är jag i Stockholm men har fan ingen vettig Internetuppkoppling. Varför har ingen – hallå grannar, hallå kaféer i Gamla stan? – _gratis wifi-nätverk???
Tehuset Chaikhana tänker skaffa, och det är utmärkt, men idag?! Jag sitter och skriver detta sittandes ner _på trottaren_ i korsningen Döbelnsgatan/Kungstensgatan (efter en utsökt måltid på Esperanto, så jag borde väl inte klaga) och klockan är snart två på natten! Detta är inte civiliserat, jag har inte kunnat skicka mail på över två dygn (från Berns, där jag var i måndags, gick det bra).

Detta med wifi-bristen i Stockholm är den enda punkt på vilken jag gnäller om att det minsann är bättre i New York.

För övrigt så har jag varit på begravning i Örebro.

/Gunilla

Mot all odds tog jag mig till slut ut på den isländska vischan. Det vill säga, jag skippade det heta lördags-utelivet i Reykjavik, trots att jag hade tajmat min ankomstdag lite grann efter detsamma (men man kan istället läsa om det i New York Times).

Eftersom jag var så trött efter att inte ha kunnat sova på planet från New York bestämde jag mig för att bara köra korta bitar, det vill säga att inte bränna upp till Akureyri på nordkusten. Och jag åkte iväg först efter att ha tagit det mycket lugnt i Reykjvavik under dagen, med kafé-, butiks- och loppmarknadsbesök.
De få snygga kläderna i isländsk design jag hann se, till exempel vackra linneklänningar, hade jag gärna velat köpa, men … det är just så dyrt här som det påstås, så det fick anstå. Jag gjorde dock några fynd av hemstickat, på loppmarknaden.

Det är verkligen inte riktigt säsong för Islandsresor – det var dimmigt och svårt att se något, och snö precis överallt. Det är antagligen lite smartare att resa hit på sommaren, när det månliknande lavalandskapet framträder i alla sin märkliga prakt – helst kanske på sensommaren, med annalkande höstfärger?

Men jag kom i alla fall till den uråldriga platsen för det gamla Alltinget, och lyckades sedan köra mot Geysir. Den vägen borde man ha haft jeep till – den var ungefär som den hålväg vi färdats på från Port-au-Prince till Gonaïves, om ni kan gissa hur den är (16 mil, tar fem timmar att köra), minus haitiska stråtrövare och tiggande barn, minus alla människor överhuvudtaget, minus glimtar av turkost karibiskt vatten emellanåt – men med snö och lavasten istället för lera … som jag vid något tillfälle körde fast i!
Min vana vid att ta mig loss ur snödrivor är ungefär noll, och jag bävade för att behöva skjuta igång bilen eller skotta loss den på något vis om jag verkligen skulle köra av vägen.

Till sist kom jag fram till asfalterade vägar och till Geysir, där det verkligen bubblar och kokar i marken. Coolt! Eller rättare sagt, hot!

Nu bor jag på hotell nära vattenfallet i Gullfoss, och funderar på om jag försöka hitta någon snäll islandshäst under dagen, eller försöka åka iväg till Vestmannaöarna. Hmmm…troligen tar jag det betydligt lugnare än så, och – efter att ha utforskat hotellets varmvattenspool – satsar på att bara kajka runt lite här på vischan, och mot kusten, för att sedan vända tillbaka mot Reykjavik och hitta någon schysst fisk- och skaldjursrestaurang. Kanske finns det lite vilt nattliv även på söndagskvällar.

/Gunilla

Om någon undrar så befinner jag mig i Reykvjavik, närmare bestämt på Kofi Tómasar Frænda.
Med tanke på det fantastiska vårvädret i New York igår borde jag ha stannat där en dag till eller två, men så funkar tyvärr inte flygbiljetter, så det var bara att åka, fastän jag inte alls ville. (Den märkliga sanningen är att jag nästan aldrig vill åka nå’nstans, utan bara vara där jag är – men när jag väl kommer iväg brukar det bli ganska kul.)

Jag damp ner på Keflaviks flygplats för några timmar sedan, utan att ha en aning om vad jag skulle eller ville göra – utom att jag insåg att jag borde hyra en bil och dra ut på vischan och liksom frottera mig med den isländska naturen.
Jag var lite inne på att försöka bränna iväg ända till Akureyri (på nordkusten) men kom till sist fram till att det nog får räcka med grundkursen i turism, i form av dagsutflykter från Reykjavik. Så jag ska kolla in gejsrar och grejer – och resterna av alltinget, såklart (på mitt gamla rese-tema “politisk turism”).

Men så långt har jag inte kommit ännu. Jag ville se Reykjvavik först. För att klara av överdådiga naturupplevelser tänkte jag att jag behövde en dos urbanism först, så nu sitter jag på ett halvbohemiskt kafé mitt i sta’n och intar frukost i form av Lúxus brauthkarfa (ni får tänka er vilken isländsk bokstav det ska vara istället för th) och en ljuvlig caffè latte.

Kofi Tómasar Frænda = Onkel Toms stuga på isländska!

/Gunilla

Jaha, som ni märkte försvann strömmen (min strömförsörjningskabel hade blivit skadad av för mycket resande). Och jag vägrade blogga från den läbbiga PC-maskinen på hotellet, det var illa nog att behöva kolla mail på den.

Mina sista dagar i Haiti var fyllda av: karneval i fina Jacmel (med söndagsbrunch på Hotel Florita), lastbilsliftande, besök bland gatubarn i slummiga Bel Air, pool&veranda-som-vanligt på Hotell Oloffson, djupsinniga samtal om haitisk politik, promenader i nya områden i Port-au-Prince och lite annat. Hoppas komma tillbaka dit snart!

Men nu är jag åter hemma i New York. Är kanske inte lika glad att vara här som Martin Gelin verkar vara, och håller heller inte med om att Houston skulle vara så hemskt (fast jag hade nog ovanlig tur med att träffa trevliga människor när jag var där i september).
Dock kan jag inte låta bli att citera Martin: “Otroligt skönt att vara tillbaka i New York i alla fall. Landade för en kvart sen. Demokrater! Trottoarer! Sura människor!”

/Gunilla

Jaha, jag har visst överansträngt min dator en aning, bland annat genom att inte ha lyckats skaffa en extern hårddisk till alla mina bild-filer.

Igår bröt den ihop fullkomligt, och varje gång jag försöker öppna mitt mailprogram står den bara och snurrar utan att komma någon vart (bildprogrammet tänker jag inte ens försöka med).

Dessutom har min strömförsörjningskabel skadats allvarligt.

Därför tvingades jag i natt – när jag hade en deadline på min _tredje_ version (eller var det fjärde?) av ett reportage om valet i Haiti för Amnesty Press (inte lätt att få ihop händelseutvecklingen här med tidningens pressläggning…) – att skriva på den allmänna dator som står till hotellgästernas förfogande.

Det är en långsam och seg PC, med slitna tangenter. Tvingades använda den första gången jag var här, för två år sedan, och det var som en dröm när de installerade trådlöst Internet så att man kan använda sin egen dator på verandan istället för en sunkdator i en skrubb.

Reportaget blev till sist rätt bra, men det tillkom under jobbiga omständigheter inte bara p g a datoreländet.
Dels var det RAM-konsert här på hotellet, d v s röj-voodoorock på hög volym och massor med människor överallt hela kvällen, och jag var sur som var tvungen att splittra min uppmärksamhet mellan deadline och dans bland publiken. (Konserten var bra, men jag hade väntat mig en större eftervals-urladdning från bandet, tror jag.)
Sedan var jag tvungen

sladden

Dags att dra

eftervalsfirandet = stollarnas julafton

galningar

uppraggad av en haitisk prostituerad

dårhus

musik

Jacmel?

New York-kyla

oj, nu tog strömmen slut, jag återkommer väl….

/Gunilla

Meddelandet som är inklistrat nedan skickade jag som mail klockan 04 i morse till Stockholm (skrivet på hotellets sunkiga gamla PC eftersom min egen dator kollapsat, därför inga å, ä eller ö men en massa skrivfel).

Jag skulle nämligen ha lämnat en kolumn till Gourmet om delikatessbutiker i Harlem den 15 februari – men det har inte varit möjligt, av nedan anförda skäl.

Kanske är det rolig läsning även för er, eller i alla fall en inblick i mitt liv … eller i alla fall recycling av skriven text.

En gång i tiden sparade Gourmet-redaktionen på konstiga “därför är jag inte klar med min text”-besked. Det gör de inte längre, men detta skulle väl ha platsat fint i samlingen.

/Gunilla

@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@

Ebba,

Har ar annu mer kaos an vanligt i mitt liv:

- jag har bevakat valet i Haiti i tva veckor

- valet var kaotiskt och avslutades forst igar natt (i mandags akte jag omkring med NYTimes- och Newsweekfotografer och fotograferade samt klev igenom brinnande barrikader!)

- jag skulle ha akt hem den 11 februari men Am Airlines flyger p g a (snon i New York och)sakerhetslaget har igen forst denna helg

- jag har fatt skriva alla mojliga texter samtidigt denna vecka p g a valstrulet (i morse var jag langt fore de internationella nyhetsbyraerna med en TT-text om att HAitis nye president utsetts!)

- min dator kollapsade p g a overanstrangning idag och star bara och tuggar istallet for att oppna program SAMTIDIGT som stromforsorjningskabeln gick sonder (detta tvingas jag skriva pa en ytterst sunkig PC)

Igar lamnade jag precis samtidigt en nyetstext om rostrakningstrasslet i Haiti OCH ett reportage om uppvarmningen av Gronland - lite absrut att tanka pa spackhuggare och isberg nar man sitter pa en veranda i en tropisk tradgard, men sa var det.

Tro nu inte att jag inte har tankt aven pa THe NEW Luxury! Det har jag, och rentav skrivit om pa den nylyxiga verandan (se bilder pa gunillakinn.blogsome.com). Tanken var att traffa Harlemkvinnan som kor med detk onceptet i sin ostronbar i mandags…men da klev jag altlsa omkring bland brinnande bildack, langt fran ostron.

Och det jag redan skrivit om konceptet hittills ligger just nu val forborgat i min dator, som jag nog maste ga till APple och fa reparerat/mer minne pa mandag.

Ja, hela denna langa utlaggning for att forklara varfor du inte fatt nagon text annu… Men nu har du i alla fall hort av mig.

Gunilla

Jaha, här byggs spänningarna upp… Det hörs nerifrån sta’n att folk är förbannade för att rösträkningen fortfarande pågår. Snart borde jag ge mig ut och iväg och kolla in demonstrationerna. Kan vara lite läskigt, men troligen inte så farligt. De flesta tycks mest vara beväpnade med hemgjorda musikinstrument och andra karnevalsattiraljer.

Jag skulle egentligen åka härifrån idag.

Men vägen till flygplatsen tycks vara blockerad, så det vore knepigt att flyga ut. Och flygplatsen i New York är möjligen blockerad den med, fast inte av arga demonstranter utan av snö, så det är nog meningen att jag ska stanna här några dagar till!

/Gunilla

Det är inte bara cyniska, garvade krigsreportrar och stjärnfotografer som sitter här på verandan och dricker färskpressad citronjuice på kvällarna (ibland finns vattenmelonjuice också, mycket läskande!). (Min mamma befarar att jag kommer att bli helt alkoholiserad av det här jobbet, givet att ordet “drinkar” nämnts i denna blogg, men det är inte riktigt med sanningen överensstämmande.)

Jag har mest skrivit om dem, för att de är lite story-mässiga – och för att jag inte riktigt vetat vad de andra här pysslat med.
Men det här hotellet har alltid lockat en bisarr samling människor; rummen är uppkallade efter gamla gäster som Mick Jagger och Graham Greene (jag bor i rummet “Ann Margret”).
När jag varit här tidigare, tre gånger, har här bott massvis av amerikanska Peace Corps-volontärer, konstsamlare och diverse “Friends of Haiti”, som hotelldirektören Richard kallar dem.
Hans business är inte helt enkel, eftersom landet de senaste fyra åren varit så oroligt (risken för kidnappningar och skottlossningar har en tendens att avskräcka folk från vissa resmål), och han drömmer säkert om hur det var här före hans tid. På 60-talet var Haiti The Place to Be i Karibien (därav Mick Jagger & Co). När aids kom i mitten av 80-talet påstods Haiti, felaktigt, vara själva smittohärden (i själva verket kom aids hit från USA) vilket tillsammans med allsköns osäkerhet skrämde bort nästan alla kvarvarande turister.
Läget har varit så instabilt att exempelvis Peace Corps den senaste tiden lämnat Haiti – men inte tillräckligt stabilt för att locka exempelvis journalister i stora massor.

Men idag finns här, bland annat:
• en skum tysk som vi tror är vapenhandlare
• tre kanadensare (två kvinnor och en man) med två små haitiska barn som de adopterat och som de bor med här under den flera veckor långa anknytningsprocessen (barnen är mycket söta och springer omkring på verandan och busar med alla)
• en amerikanska som jobbar med människorättsprojekt i Cité Soleil
• diverse haitier som jobbar som fixers (översättare, chaufförer etc) och, dagens nya bekantskap:

• en holländsk operaproducent, en elegant man i 60-årsåldern bosatt i Amsterdam och Santo Domingo. Han ska göra något helt fantastiskt som jag måste skriva reportage om senare i år!

Han ska sätta upp en haitisk operaföreställning, “Mariage de Lenglensou”, med musik och libretto av Port-au-Princes f d borgmästare (som också hänger här på verandan) och med haitiska sångare.
Det hela ska turnera till 20 städer i Haiti, från juni, och senare till bl a Dominikanska republiken och den haitiska diasporan i Miami, New York och Montreal. “It’s like picking flowers at the entrance of hell”, förklarade han det hela glatt, och berättade sådant jag inte hade en aning om – att det mitt i allt kaos och den extrema fattigdomen här döljer sig massvis av av musikskolor dit haitier går för att öva och spela och sjunga och öva…och det är tydligen jättebra.
Holländaren talade entusiastiskt hela morgonen om hur tråkigt det är att all fokus är på elände, politiskt kaos, våld och fattigdom, och att det nu gäller att få ut energin på operaföreställningar och så’nt istället. En sann idealist, med andra ord – mycket bra.

/Gunilla