Gunillocentrism – web diary of a freelance journalist

Ah, Coney Island i all ära – men Central Park är heller inte så dumt. Tvärtom är det fantastiskt – och idag fullt av folk, som varje solig söndag. Många av parkbesökarna var gissningsvis de som kommer att dyka upp på denna demonstration måndag eftermiddag.

Jag låg på en klippa och skrev texter till min hemsida (någon gång ska väl det där jäkla manuset bli klart).

Och sedan åt jag middag på Jean-Georges enklare avdelning Nougatine! Nice.

Märkligt nog dök plötsligt ett av mina ex upp, med halva familjen i släptåg. Det var många år sedan vi sågs, i Spårvägshallarna i Stockholm vad den förstnämnde beträffar, och jag vet inte vem som blev mest förvånad – jag eller de. Det finns ändå sisådär 18 000 restauranger i New York att välja på…

/Gunilla

Vassa eggen tycker att det får räcka med “svensk New Yorker-fascination” nu. Han syftar väl på den 20 000-teckensartikel av Marcus Wilhelmsson som nyligen publicerats i pappers-Resumé, och som fick honom att hoppas att “ingen skriver en artikel om New Yorker på flera år igen. Det kan bara inte vara värt tomheten skribenten rimligtvis måste känna efteråt” (haha, just det, en enorm tomhet är exakt vad man känner efter att ha pressat fram riktigt stora och krävande jobb!). Och på Martin Gelins – kanske ännu längre? – artikel i Sydsvenskan, inklistad i kommentarfältet här: The New Yorker-porr och porr i The New Yorker.

Tja, här blir det i alla fall ingen New Yorker-fascination. Bara av det pinsamma skälet att jag nästan aldrig läser tidningen. På sin höjd orkar jag skumma skämtteckningarna.
Jag började prenumerera på New Yorker i fjol – väl medveten om att man *bör* läsa den, och för att jag tänkte att det skulle bli av mer systematiskt än när man bara bläddrar i den sporadiskt på kaféer om jag fick den hem. Jag kom till skott med att skicka in prenumerationstalongen för att jag i februari i fjol för Journalisten intervjuade Seymour Hersh som är en av dess mer framstående medarbetare, men….
Det blir aldrig av att jag läser den. Den hamnar bara i en av alla jobbiga dåliga samvetes-högar av olästa tidningar, liksom alla andra magasin jag prenumererar på (fler och fler, dessvärre).

Så jag önskar verkligen att jag kunde vara lika fascinerad av New Yorker som Martin Gelin och Marcus Wilhelmsson, alltså att jag hade läst den så mycket att jag förstått grejen. Jag som älskar att hänga på Algonquin Hotel där blaskan startades. Och jag skrev lite om New Yorker som publicistisk institution och intervjuade en av dess redaktörer i samband med Hersh-porträttet.

Men…jag orkar visst bara vara fascinerad av The Economist. Som får bli mitt sällskap när jag nu retirerar till sängen (se föregående inlägg)… (Hoppas fortfarande på ork till kanelbullebak lite senare.)

/Gunilla

Vissa experiment pågår med olika bloggservrar och annat.. Listan inte klar ännu!

Version på engelska kommer också. Kanske…

@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@

Ingen blogg utan listor.

Här är – utan någon som helst kronologi eller logisk tematik – ÅRETS….

… Coolaste resa: Kangerlussuaq – Nuuk – Ilulissat 11–21 augusti: inklusive helikopterturer och promenader på den grönländska inlandsisen!

… hetaste resor: New+Old Mexico i april, Rom i juli, Texas/Louisiana i september, Haiti i november/december

…mest resmål: Stockholm, fyra vistelser (Washington och Rom två besök vardera)

…SANNING SOM INGEN TROR PÅ: att jag för det allra mesta sitter på min stol hemma i mitt vardagsrum och har tråkigt (i Stockholm eller i Harlem)

…NYA INSIKT OM MIG SJÄLV: att jag helst aldrig vill resa iväg någonstans – utan bara stanna där jag är i evighet, var det än är (men tycker det är mycket trevligt när jag väl kommer iväg).
Exempel: Haiti-resan i november, som höll på att inte bli av eftersom jag bara ville vara i New York och inte alls orkade åka någonstans.

… Debut I: Jag som motorsport-reporter. Här är en av alla texter från Indianapolis och Indy 500.

Och så här såg jag ut när jag skrev dem:

Som ni ser går jag in för att förnya sportreporter-looken en aning, fast jag hängde en del i garaget på motorarenan också.
Foto: Karen Rester

… Debut II: Jag som motorsport-fotograf. DN:s sportredaktion publicerade minst tre bilder! Exempel: “Världens största motorspektakel”

… Debut III: Jag som miljö- och vetenskapsreporter/upptäcktsresande – eller närmare bestämt som betalande passagerare på Greenpeaces isbrytare Arctic Sunrise:

Foto: Andrew Davies

… Debut IV: Jag som miljö- och vetenskapsfotograf [hmmm, vi får se om jag lägger ut en bild på nå’n smältvattenssjö här. Eller kanske en helikopter-bild på det grönländska kustlandskapet.]

… modigaste redaktion: TT:s sportredaktion, som vågade skicka mig inte bara till Indianapolis, utan även till US Open i golf (!) i Denver.
“Sörenstam hoppas på Grand Slam nästa år”

…tålmodigaste kolleger: Aftonbladets Thomas Tynander och Svensk Golfs Carl Magnus Hellsten, som tog mig under sina vingars beskydd i Denver och svarade på alla tänkbara dumma frågor om hur det funkar på en golftävling.

…MÄRKLIGASTE INTERVJU: med Seymour Hersh i Washington, för Journalisten (porträttet ej online) .
Herregud, jag har aldrig varit så nervös inför en intervju. På grund av kombinationen {Hershs rykte som reporter-ätare} och {mina egna otillräckliga förberedelser} satt jag och skakade hela tågresan ner från New York, och trodde på allvar att jag skulle dö – av hjärtattack eller genom att sakta strimlas. Men tio minuter in på intervjun tänkte jag att jag nog kanske ändå skulle överleva.
(Och texten blev riktigt bra! Tror ni mig inte kan ni ta del av ett mail från ingen mindre än självaste Fredrik Virtanen: “Skitbra knäck om surgubben i Journalisten! Du är jävligt bra du.” skrev han den 7 april. Hmmm…måste bero på att detta var det enda jobb på hela året som jag fick anständigt betalt för, vad jag kan minnas…)

…DAGSNYHETS-SCOOP, efter en natts grävande i tabeller:
Att en massa svenska storföretag, förutom Volvo som Reuters rapporterat om, figurerar i utredningen kring Olja-mot-mat-härvan.
“Fler svenska företag pekas ut i Irak-muthärvan” med faktaruta.
Nyheten toppade samtliga svenska nyhetsmedier i två dagar, 26–27 oktober. Samtliga korrekolleger i New York hade missat att de borde ha varit på presskonferensen och pysslade med annat; ingen ekonomireporter i Stockholm hittade – obegripligt nog – uppföljningen.

…JOURNALISTISKA FRUSTRATION (den största av många):
Att sitta på Kafé Pladder vid Vintervikens trädgård, när TT ringde och frågade om jag var i New York och omgående kunde dra till New Orleans, som stod under vatten. Alltså: världshistoria utspelade sig i mitt bevakningsområde, men jag var inte ens i närheten…utan satt och åt _pastasallad_ i Stockholm. Seriöst oprofessionellt.

… JOURNALISTISKA FLOPP (för min del, förutom ovanstående): Att jag – till skillnad från mina kolleger – inte lyckades ta mig in på Board of Prison Terms-förhandlingen om Annika Östberg i Corona-fängelset utanför Los Angeles i maj.

… JOURNALISTISKA FLOPP (för Aftonbladets del): påhittet av massgravar i Mexiko.

… JOURNALISTISKA FLIPP: att jag och fotografen Kalle Melander i december lyckades återvända till den – av orkanen Jeanne översvämningsdrabbade – familj i Gonaives, Haiti, som vi besökte ett år tidigare (och att vi denna gång lyckades sälja in reportage om dem):

… ILLER: min TT-kollega Tina Magnergård-Bjers, när vi bevakade FN-toppmötet i New York i september. Hon fullkomligt sprutade ur sig artiklar (men vi blandade de tunga bevakningsinsatserna med vissa shoppingssessioner)!

… NOVEMBER-UTFLYKT: med S&C&B upstate New York, inkl höstpromenad i Catskills och afternoon tea i New Paltz

…”HOPPAS DET FUNKAR”: No-Jet-Lag-tuggummin.

… MEST LUGGSLITNA FLAGGA: Land of the Free
[bild kommer här]

… MÅNGA MANICKER: en PowerBook, två rejäla digitalkameror (och en liten som jag inte alls gillar), en inspelningsmojäng, ett ljudkort, ännu en mobiltelefon… Puh!

… “JAG-HAR-INTE-LÄST” I: instruktionsböckerna till allt ovan.

… “JAG-HAR-INTE-LÄST” II: New Yorker – prenumererar, men orkar/hinner sällan läsa. (En vacker dag kommer kanske jag också att förstå varför New Yorker är så bra. Tillsvidare nöjer jag mig med lysande journalist-romantisk läsning _om_ New Yorker: Martin Gelin: “Nere för räkning på The New Yorker-redaktionen”)

… “JAG-HAR-FAKTISKT-LÄST”: en hel del nummer av The Economist. Alltid mycket bra.

…JUL (som den tedde sig den 23 december på 125:e gatan i Harlem):

… JULAFTONSFIRANDE-KONCEPT: tjejmiddag med delikatesser, rödvin och diskussioner på 15:e gatan i Chelsea!

… NOSTALGI: te med Irena i köket på Katarina Bangata, i september.

… KONSTINKÖP: två haitiska voodooflaggor hos Myrlande Constant

… NYA KONCEPT: direktinvesteringar hos företagsamma kvinnor i tredje världen (än så länge enbart Haiti för min del, se ett exempel ovan – men läs mer om något otroligt smart här, om en utveckling av det gamla mikrolåns-konceptet: Det Progressiva USA: “Mikrolån: hur USA hjälper tredje världen”)

… COMEBACK: jag som radioreporter (Kulturfredag om litterära salonger i Harlem, sänt i juni)

… ANDLIGA UPPLEVELSE: påskgudstjänst i Den heliga Franciscus katedral mitt i Santa Fe den 26 mars – timmar av sång; dop och välsignelser; märkliga människor. (Mer här.)

… “BÄTTRE PUBLICERING SENT ÄN ALDRIG”: SvD: “Skörda livets goda i Italien” (Resan ägde rum hösten 2003.)

… MEDIE-HYPE: Houstons förestående undergång (september) Gunillocentrism: “Mailing My Editors”

… ÄVENTYR: med SR:s Thomas Nordegren i Galveston, Texas, ett fåtal timmar före Orkanen.
Och hur Thomas såg ut på plats kan ni se här (jag har tagit bilden på honom en bit ner). Själv såg jag ut så här:

Foto: Thomas Nordegren

… MEST UPPSPÄRRADE ÖGON: våra B&B-värdar i Houston när Thomas N förklarade att han är Tiger Woods svärfar.

… DJURSTYCKNING I: sälarna på marknaden i Nuuk [bild kommer här!]

… DJURSTYCKNING II: alligatorerna i Louisianas träskmarker – läs Karin Henrikssons reportage i SvD här!
[bild kommer här med!]

… KLIMATCHOCK: 6 december, från Port-au-Prince +30 på eftermiddagen till Montreal –15 på kvällen

… LILLA MIRAKEL: att min nya digitalkamera som mysteriskt försvann på planet från New York till Denver på midsommaraftonen dök upp i Boston en månad senare – och att jag fick tillbaka den.

… STORA MIRAKEL: att bli både faster och moster, se nedan.

… NÄRBILD:
[bild på Clintan och Annan kommer här…utvald i hård konkurrens med bilderna på Blair, Chavez, Persson, Lula, Geldof och andra höjdare, som fanns att fotografera i parti och minut på FN-toppmötet]

… KÄNDISSPANING: Chelsea Clinton framför mig i vimlet på An American Tragedy/The Metropolitan Opera den 12 december, med sin nye pojkvän.

… ALLMÄNNA MISSLYCKANDE I: att texterna och strukturen till min webbsida i sin utvidgade version fortfarande är sorgligt oskrivna.

… ALLMÄNNA MISSLYCKANDE II: att jag inte alls kommit igång med att skriva min bok om fastigheter i Harlem (fast, än finns det väl saker att skriva om):

… FOTOGRAF: Kofi Annan (se här och här.)

… MEST KLOCKRENA REPORTAGE (av mig): om New Orleans-skolbarnen i Baton Rouge-skolor.

… MEST KLOCKRENA REPORTAGE (överhuvudtaget): Maciej Zaremba i DN Kultur
1: “Spöket kör en liten bil med utländska skyltar”
2: “Skolbygget blev ett europeiskt ödesdrama”
3: “I landet Nenozimigs är det inte så noga”
4: “Hur spöket ser ut beror på vem som tittar”
5: “Den svenska modellen tål inga frestelser”

… ROADTRIP-BILMUSIK: fängelseblues med Robert Pete Williams från souvenirbutiken på Angola/Louisiana State Penitentiary. (På hög volym från Angola till Baton Rouge; ska komma till flitig användning igen på framtida bilresor i Mississippi, är tanken.)

… FARLIGASTE DAG: den 1 december.
Denna dag skedde flera kidnappningar i Haiti – av skolbarn, en missionär m fl – i just det område strax utanför norra Port-au-Prince som vi färdades genom med bil. I denna text utnämns staden till “Amerikas kidnappningshuvudstad”.

… MUSIK-UPPTÄCKT: Fantastiska Antony and the Johnsons!

… SORG I: Att jag inte upptäckte Antony and the Johnsons för flera år sedan, när de fortfarande uppträdde på obskyra klubbar i East Village.

… SORG II: Att jag förlorat vanan att läsa böcker (till förmån för bloggar och slösurfande).

… LOGI-UPPTÄCKT: amerikanska B&B!
Trenden inleddes i Washington i februari, och fortsatte i Indianapolis, Denver, Washington, Houston och Catskills… B&B har bättre frukostar och skönare sängkläder än amerikanska hotell i samma prisklass – och är framför allt minst fem gånger så personliga.

… ÅRETS VÅRSOL: Brunch den 27 marspå Rancho de Chimayo Restaurante and Hacienda i norra New Mexico, med mig själv.

…ÅRETS HÖSTSOL: Lunch på Zetas – finsmakarens trädgård i Kungens kurva, Stockholm, med mor&far första helgen i september.

… NYA BRORSDOTTER: Astrid Cornelia Kinn, född den 11 mars

… NYE SYSTERSON: Marcello Lucas Ramundo, född den 12 oktober

… TVÅÅRING: Clara Isabelle Kinn (även “årets linslus”).
Detta är Clara på Astrids dopdag i Råsunda, den 20 augusti:

… konsert I: U2 på Vålerenga, Oslo den 27 juli

… konsert II: violinisten Asmira Woodward-Page på Renaissance in Motion i Harlem, den 6 december

… favoritbloggare:
1. Therese Bohman, för den konsekventa, skönt neurotiska tonen

2. Joakim Borda
Särskilt inlägget om fattigadel i Höör.

3. Sigge Eklund
Särskilt inlägget om drömbilder och mytiska platser, var det nu håller hus.

4. Lisa Förare Winbladh
För inspiration om allt som har att göra med mat och ätande, och för ständigt inspirerat språk!

5. Isobel Hadley Kamptz Ständigt välskrivet, öppenhjärtigt och beroendeframkallande.

6. Dick Erixon För patoset, provokationen och länktipsen.

… födelsedagspresent: Matlabbets matlagningskurs (från mig till mamma).

… klubbesök: Gunillocentrism – web diary of a freelance journalist :: “First Friday” på Guggenheim i oktober (hmmm…det var nog även årets enda klubbesök)

… akademiska fix: doktorandseminarium om Human Security-begreppet på Oslo Summer School i augusti, med Thomas Hylland Eriksen

… journalistiska fix, utspätt: att omsätta Human Security-begreppet i praktiken (genom reportageresor till Grönland, New Orleans, Haiti…)

… journalistiska fix, i koncentrat: Grävseminariet i Helsingborg 8–10 april

… droger: kaffe, bloggar, wi-fi

… bröllop: Maskåll&Anders den 5 februari; Nina&Patrick den 22 juli

… flytt: mamma och pappa, från Bromsten till Solna

… restaurangvecka: i Oslo i slutet av juli. Dyrt men gott. [fler länkar kommer här, när jag kommer på vad alla ställena hette…]
Ute i Frosken
Arakataka
Lorry Restaurant

… knäppa grej I: att köpa en bokhylla i Oslo och släpa hem till Gamla stan på tåget.

… … knäppa grej II: att ordna kalas hemma kvällen innan min Grönlandsresa, fast jag inte hade packat (festen slutade klockan 02; taxin mot Arlanda gick 04.30).

… knäppa grej III: att överhuvudtaget framhärda med att jobba som frilansjournalist/roving reporter (utan att vara rikt gift eller ha en väl tilltagen trust fund).

… ANHOPNING: alla coola och smarta och trevliga och svensktalande och snygga och hjälpsamma och roliga kolleger i New York. Ni vet vilka ni är!

… NYÅRSAFTONSFIRANDE: Vietri, Amalfi-kusten, Italien

… lyxmingel: Gourmets presentation av White i april – inte med vilka snittar som helst, utan med ostron, pärontryffelpraliner, hummersmör och allehanda andra delikatesser i ymniga mängder på Tullhus 3.

… dekadens: min och Alexander A:s barrunda i samma veva

… försening: min deklaration, inlämnad i november…

… nyskapande ord på italienska I: “gosiamo”= “vi gosar” (av M, om M&M)

… nyskapande ord på italienska II: “gamlastanese” = gamlastanig (av Luisa, om mig!)

… tidskrift, enligt Andreas Ekström: “Gourmet. Igen. Kombinationen kompetens, passion och nörderi kan ingen slå, inte ens Offside-gänget.”

… bästa alla kategorier: gratis trådlös uppkoppling på alla möjliga ställen!!! Exempel: min trädgård i Gamla stan, lunchrummet på M/S Arctic Sunrise utanför Grönlands västkust, Hotell Oloffsons veranda! i Port-au-Prince, delegatloungen på FN, diverse trottoarer runtom på Manhattan, JetBlues terminal på JFK-flygplatsen, Algonquin Hotels lounge, diverse restauranger och hotellparkeringar i New Mexiko…

… lokal-nyhet: SvD: Allt färre brott i New York

… vin: Shiraz, Shiraz, Shiraz.

… märkligaste möte: med vapenforskaren Robert Muggah och ett antal f d gangstrar, gängledare och gatupojkar på ett tak i Bel Air-ghettot, Port-au-Prince

… mest imponerande kollega: Ms J Nordberg, för att hon och hennes New York Times-grupp vann Pulitzerpriset i våras – för dessa gräv-reportage om stygga amerikanska järnvägsbolag.

… bästa Gunilla-association: att 4-årige Elio mindes att jag var den som hade bjudit på kanelbullar i trädgården fyra månader tidigare.

…vänner: alla ni som:
– mailar mig
– troget kommer på mina fester och trädgårdskalas
– ringer långsamtal till New York (hmmm…just ni är tyvärr inte så många)
– hälsar på i New York (ni är faktiskt något fler!)
– låter mig komma och våldgästa er när jag är ute och reser
– kommer och hjälper till i köket när jag ska ha kalas av olika slag fastän det _garanterat_ blir fullkomligt kaos
– skriver roliga bloggar (och böcker och artiklar) som jag får läsa
– hänger med mig på kaféer
– läser mina texter och kommer med kloka synpunkter
– lånar ut pengar när kassaflödet inte är som det ska
– låter mig leka med era barn (särskilt ni som har fyra- och femåringar, de är roligast!)
– följer med mig på mingel och svindyra foodie-restauranger
– står ut med att jag jämt är så sen
– skickar fotografier ni tagit på mig även när jag gnäller om att jag inte ser ut så där _egentligen_
– orkar lyssna på mitt eviga gnäll om frilansjournalistikens vedermödor
och/eller
– som har läst så här långt!!!

… retro-klädsel: jag (och dagen innan mamma!) i mormors Östgötadräkt (kanelbulle-dagen):

Åh, Anna Hellsten minns mitt Williamsburgs-reportage i Bibel! Kul att någon mer än jag gör det… Det var ändå _sju år_ sedan det publicerades (med J H Engströms bilder).
Det är en av mina favorittexter, d v s av dem jag själv skrivit, bortsett från att jag irriterade mig på några detaljer i redigeringen, och jag har den fortfarande i min portfolio. (Där finns även den andra texten jag fick skriva för Bibel, ett Pipel-miniporträtt av förtjusande New York-personligheten Elfie von Kantzow Alvin – som jag för övrigt genast borde göra ett TV-porträtt om!).

I övrigt tycker jag att Anna Hellsten har helt rätt i att Bibel fått ett oförtjänt negativt eftermäle. Fast vad jag minns var det ännu värre när tidningen fortfarande kom ut; det var av någon anledning många i Stockholm som älskade att hata den. Vissa texter hade absolut en exkluderande ton – men inte värre än i många andra magasin (eller, för den delen, bloggar).
Jag lärde mig massor genom att läsa Bibel, fastän jag väl missade en massa nummer, och så gott som alla texter var synnerligen genomarbetade, initierade och otroligt välskrivna.

Och bilderna! Hur många andra svenska modemagasin skulle skicka ut J H Engström på långa bilresor genom USA:s sydstater och i Europa, för att fotografera underliga människor och sunkiga hotellrum?! Bibel gjorde det (OK, J H skickade ut sig själv, men Bibel delfinansierade åtminstone resorna, och gav bilderna plats). Önskar att den fanns kvar, fast var tid har kanske sina magasin.

***

Ha, nu verkar det som att jag har kommit igång med bloggandet igen, efter flera veckor av minimal aktivitet – synnerligen dumt, eftersom jag borde klippa Haiti-reportage och sälja in Mali-idéer idag. Och så funderar jag på om jag inte borde ringa TT och kräva att få skriva en nyhetstext om Haiti, apropå detta … men de är nog gissningsvis så där lagom intresserade. (Uppdatering: de var så där lagom intresserade, typ inte alls. Snart kommer här ett blogginlägg om varför Haiti är intressant och viktigt.)

Men hur ska man få något gjort? Och sol är det också, till på köpet, d v s jag borde ta en promenad ner till Central Park, just for the fun of it.

Apropå sol: Här i lägenheten pågår vad jag kallar Persiennkriget. Jag vill nämligen att alla persienner till de tre fönstrena i vardags-/arbetsrummet (tre fönster! fattar ni vilken lyx i New York! Det är tre stycken i mitt hörn-sovrum också, och två i det andra sovrummet!) ska vara uppe för jämnan, så att sol och ljus flödar in och man blir på bra humör, och så att man kan titta på livet som pågår därute på gatorna (och se allt ljus och glitter på kvällarna!).

Men Sean, en av mina två hyresgäster, vill ha persiennerna neddragna. Ständigt neddragna! Först nu börjar jag förstå varför: 1) med för mycket ljus kan han inte se något på sin datorskärm 2) han gillar inte att folk utanför kan se in i lägenheten.
Argument 2) är helt löjligt, för det finns INGEN som kan ha någon som helst insyn här, utom möjligen med skarp kikare från husen 150 meter bort. Vi har ju en av Harlems största ödetomter precis utanför fönstret, OCH bor på fjärde våningen! Argument 1) kan jag förstå, men grundfelet är att han alls har datorn där vid fönstret, för han har gjort ett arbetsbord _av lägenhetens fina matbord_ som jag äntligen köpte i fjol, så att jag sedan ett halvår tillbaka tvingas inta alla mina måltider vid _mitt arbetsbord_ där jag ändå sitter 16 timmar om dagen….

Ja, ni hör vilka revirstrider som äger rum – här i mitt eget hem! Som understundom känns som ett sunkigt tonårsrum (det är vad jag förknippar med neddragna persienner och permanent mörker).

Vad som händer är att jag hissar upp persiennerna så snart jag har chansen – som nu, det är väldigt ljust och fint i vardagsrummet, och halva min utsikt upptas av blå himmel – och Sean drar ner dem, så fort jag är borta. Det är faktiskt lite jobbigt. Och så irriterar jag mig på att en av hans två stora fula serverlådor står i fönstersmygen. Det liksom förstör utsikten, big time, liksom hans skrälle till ful grå PC (som om inte mina travar av räkningar och gamla ständigt olästa New Yorker förstörde trivselkänslan i hela rummet…).

Sean är jättesnäll egentligen. Vi kommer otroligt bra överens (utom om persiennerna). Den jag retar mig mest på är egentligen Bibbe. Hur KAN människan gå omkring med svarta solglasögon på sig inomhus för jämnan? I början tyckte jag att det var lite coolt, nu tycker jag enbart att det är patetiskt.

[UPPDATERING, långt senare: Nu vet jag att hon har något slags synfel, så att hon verkligen måste ha svarta solglasögon på sig inomhus! “I’m just an old, blind lady”, förklarade hon häromdagen. Så jag tar genast på mig dumstruten.]

Jag vet, jag borde bo som eremit i en grotta någonstans, utan andra människor i närheten.

Fast en ljus grotta. Med trådlös uppkoppling. Och ett kylskåp med goda ostar och så’nt, precis som här.

Alltså, egentligen är allt – som vanligt – redaktörernas fel. Betalade de bara OK skulle jag slippa ha inneboende.

Oj, dagens blogginlägg skulle ju handla om Match Point som jag såg igår, vad hände?! Nå, jag nöjer mig med att skriva att intrigen var exakt densamma som den operauppsättning jag såg nyligen An American Tragedy. Metropolitan och Woody, yeah!
Men jag ska inte skriva mer om filmen, för det skulle inte handla om filmen utan bara bli en massa patetiskt trams om hur mycket jag egentligen helst skulle vilja umgås på engelska slott och äta lunch med vackra unga män på tennisklubbar och planera semestrar till grekiska öar (jag har alltså inte fattat någonting av filmen och om hur tom och innehållslös en sådan dagdrivar-existens är….och säkert alldeles, alldeles underbar).

/Gunilla

Jag fick just ett mail från Shanghai, från min kompis Ola Wong. Han skriver:

“Jag träffade Katrene igår och av en slump var Yan Ling i stan så vi hade lunch tillsammans med Maria Henoch. Det var ett riktigt Gunilla Kinn möte. Bara att du inte var där.”

Tyska Katrin Zimmerman är en av mina få Harlem-bekanta; världsmedborgaren Yanling känner jag ju från New York och Stockholm (men denna gång kom hon farande till Shanghai från Peking; senast jag mailades vid med henne var hon i San Francisco, dessförinnan i Rom, däremellan nog i Kunming/Yunnan…) och Maria Henoch har jag träffat i Peking, Shanghai och Stockholm. Ola själv har jag hängt med i Stockholm och Helsingborg (men inte i Shanghai, för när jag var där för att träffa honom befann han sig i Östturkestan – med Maria).

Hänger ni med? Det gör jag knappast själv – men jag älskar när vänner till mig från olika delar av världen träffar varandra på detta vis. Synd bara att jag inte kunde vara med….

/Gunilla

En trist dag som denna, då himlen är grå och ingenting tycks hända, kan det vara roligt att hänge sig åt lite journalistikromantik.

Igår hittade jag ett faksimil som jag bara var tvungen att skriva av en bit ur. Det är en artikel ur den förträffliga tidningen Christian Science Monitor, skriven av tidningens London(sic)-korrespondent William H Stringer (sic!) och publicerad fredagen den 22 september 1950.
(Stringer = journalistjargong för frilansande korrespondent, även på svenska. Detta är alltså som när en konditor heter “baker”, för jag tror att denne man var fast anställd “bureau chief” och att namnet är en ren slump – eller kanske är ordet hämtat från just honom?)

Stringers text handlar om hur New York får sina besökande journalister att genast vilja skriva om staden och beskriva den, även när det kunde ha varit klokt att vänta en vecka eller två för att smälta intrycken. Den hade nästan kunnat vara skriven idag (med undantag för att det finns få välklädda stenografer på Manhattan nuförtiden! och att Korea inte ägnas de största rubrikerna). Här kommer ett utdrag:

“…you see, here on is, landing at this big breath-taking city, this “Baghdad on the subway” , this canyoned dream of the 20th century, and here is this roaring traffic, here are those lovely meals and chocolate milk shakes, here are heady new skyscrapers sprouting, and enthousiastic friends, and bulging theaters, and, to top it all, a foreign ministers conference reached by express elevators climbing 23 to 37 floors.
Exposed to all this, one feels one just must be attuned to the national pulse– and the journalistic fingers just naturally itch to get at the typewriter and write a column. (– – –) It is easy to sense, for instance, a greater degree of physical well-being in America than ever before. (I really mean Manhattan, don’t I?) People are well dressed; just about everybody on this fabulous island seems smartly turned out. Ah, these stylish stenographers on their way to office! And everybody seems busy, very busy. Drugstore lunch-counter attendants continue to be dexterously six-armed. (– – –) Ask for a bacon-and-eggs special, and it is whisked in front of you before you can read the Korea headlines.”
“And what are people thinking about? Today, the American press, like the British press, concentrate its headlines on Korea. Determination on defense girding is high here. Stalin wouldn’t like the things these citizens, of nearly every strate, say about Soviet communism. But many people are just beginning to think through the question of America’s world responsibilities and aims.”

På 50-talet var tidningen nog mer spridd över världen än den är nu, i pappersform. Men numera finns den såklart på nätet – rekommenderas varmt: The Christian Science Monitor.

Jag varken vill eller kan skriva lika självutlämnande som exempelvis Isobel Hadley Kamptz om själslig skörhet (och har dessutom föresatt mig att inte blogga om mina ex, trots att jag vet att de aldrig skulle läsa det). Men härmed skriver jag min första post i den för ändamålet inrättade kategorin “nostalgi”:

Det slog mig att det just idag är exakt 17 år sedan jag och min dåvarande pojkvän hade vår gemensamma 17-årsfest, i hans morbrors tjusiga lägenhet med terrass på Kungsholmsstrand i Stockholm.
Jag var 17 år plus en vecka gammal, han var 17 år minus en vecka. Vi bjöd på en trerättersmiddag – någon slags paj och sallad + pasta med köttfärssås + fantastiska äppelkakor och chokladtårtor (plus Pasquavin till middagen och punsch till kaffet, vår ålder till trots – han brukade aldrig ens behöva visa leg på Systemet). Och allt kändes ganska vuxet.
Min småborgerliga mor förklarade glatt att vår tillställning verkade “småborgerlig”. Hon tyckte nog att tonåringar skulle hålla sig till att arrangera “skivor” i sina föräldrars källare eller nå’t, inte ha några middagar, och blev förkrossad när jag förbjöd henne att komma och köra hem mig från Kungsholmsstrand till förorten mitt i natten.

Jag kände mig alltid som den tråkiga och konservativa och oerfarna i det förhållandet, vars avslutning tre år senare (ja, det var han som gjorde slut) än idag känns helt oförlöst och oförklarad och obearbetad. Mitt stora trauma, haha, som förvärrades av en känsloupprivande revival (ja, det var jag som initierade den och han som inte ville ha någon fortsättning) så sent som vintern 2001.
Knappt ett år senare fick jag det förödande SMS:et som inleddes med orden “vi”. Hans sätt att säga att han träffat Henne. Jag har fortfarande svårt för SMS som genre. (Men dessförinnan hann jag glädjas över att han var den enda utanför min omedelbara familj som ringde New York för att försäkra sig om att jag överlevt 9/11. Alltid något.)

Men på det där osäkra tonårsstadiet, då för 17 år sedan, hade jag nog aldrig kunnat ana hur olika våra liv skulle te sig nu, i den yngre medelåldern. (Minns i och för sig inte att jag skänkte det en tanke, trots att jag var mycket sämre då än nu på att leva i nuet.)

Han lever i ett Birkastanssamboskap som jag *utgår* från är tryggt och tråkigt, har ett jobb där hans begåvning inte alls tas tillvara, och hänger med sina caffèllatte- och bostadsrättsvänster-kompisar på olika Södermalms- och Vasastansbarer; säkert har de en och annan parmiddag. Helt enkelt ett liv långt ifrån den romantiska vagabondtillvaron i Östeuropa han förde innan han träffade *henne*.

Och jag lever bohemliv i ett märkligt ménage-à-trois mitt i Harlem. I en lägenhet som saknar matbord, med ett medelålders par – varav den ene är uppvuxen i East LA och kommer hem med stora påsar delikatesser varje dag trots att vi alla ständigt är panka, och den andra sov i trappuppgångar och satt i ungdomsfängelse och var med i Andy Warholfilmer på 60-talet och har en son som är popstjärna och en far som deltog i Hollywoods punkrörelse på 70-talet och som går omkring med svarta solglasögon för jämnan trots att hon aldrig går ut – och med uteliggare, rivningskåkar och en baptistkyrka som närmaste grannar, och åker på dramatiska reportageresor i världens alla hörn.

Det hade man aldrig kunnat tro då. Domen när han gjorde slut, november 1991, löd att jag antagligen skulle bli ihop med nå’n “jurist och folkpartist” (underförstått: en tråkig typ, och ha ett tråkigt och förutsägbart liv). Hahahahahaha, skrattade hon bitterljuvt.

Ja, de är säkert alldeles underbart lyckliga och har bergis ett harmoniskt och kärleksfullt förhållande, där i Birkastan. Men låt mig åtminstone tro att det är tråkigt. I jämförelse med mitt jättespännande och otroligt glamorösa liv.

/Gunilla