Gunillocentrism – web diary of a freelance journalist

Happeningen igår gick bra! Jag läste inte om den glada sillen, men om brödbakning och äggrätter.

Så nu kan jag sätta upp ett performance på Andrea Rosen Gallery på mitt CV, haha.

Programmet var annars långt och ambitiöst och kul, och avslutades med att Channing virade in sitt huvud i maskeringstejp i sin morfars anda. Det ryktas om att nå’n hot shot på MoMA var på plats, och Bibbe blev intervjuad av nå’n på ArtForum. Tyvärr strejkade ungefär alla datorer och TV-skärmar i avgörande moment.
Men nu är allt över, så jag ser fram emot att det lugnar ner sig hemmavid (och att vardagsrummet börjar se ut som ett vardagsrum igen). Dessvärre ska jag ut och resa mycket framöver, så jag kommer inte att få det särskilt lugnt ändå.

Efter da happening: ångad fisk med ingefära och purjolök på Grand Szichuan med Karen och Channing; promenad i Meatpacking District!

Idag: slött surfande och försök till reseplanering på Cafe Society i Harlem. Fan vad det är svårt att planera resor, det är sjukt många variabler, datum och kostnader man måste ta hänsyn till.
Förresten, det här kafeet är verkligen essensen av Harlem-gentrifiering, med både tjusiga vita upper middle class-personer med datorer och caffe lattemuggar och en mer traditionell del av da Harlem community samtidigt.

/Gunilla

P S Nu har jag fixat Eudora, hurra, hurra!

Innan Sean&Bibbe gick hemifrån (se föregående bloggpost) kom de på den helt sjuka idén att jag ska vara med i deras fluxus-happening ikväll.

Bibbe: “Du kan väl ta nå’n svensk kokbok eller nå’t. Det vore kul om du bara läser ur en kokbok, eller du kan gå väl gå omkring och läsa eller vad som helst. Det ska vara helt meningslöst, alla kommer att prata i mun på varandra. Men du måste se helt allvarlig ut hela tiden. Det är viktigt att man tar det på stort allvar. Jag ska deklamera ur en text och om han som jag ska göra det med inte kommer kan ju du och jag göra det tillsammans. Nej, då vi behöver inte repetera. Det är bara att läsa! Alla ska bara göra det de känner för.”

Jag: “Ehhh….ska Channing göra sitt Yoko Ono Piano Drop”?

Bibbe: “Nä, tänk om vi fick göra det! Om vi bara kunde slänga ut en flygel från taket vore det ju enkelt, då hade vi inte behövt planera något annat.”

Så här funkade Channings Yoko Ono Piano Drop 1998 (läs hela storyn en bit ner här):

“Channing (––– to) perform his version of Al Hansen’s famous “Yoko Ono Piano Drop”. Though this piece was named in honor of Yoko Ono by Al Hansen, Channing dedicated this night’s performance of it to Al’s “longtime friend and another great destroyer of pianos–Raphael Ortiz”.

He preceeded the Piano Drop with a five minute recitation on the origins
and history of the piano drop. Then Channing strode off the stage,
across the yard and clambered into a cherry picker which delivered him
to the rooftop of Tom Patchett’s Track 16 Gallery at Bergamot Station
across the yard from the new museum site. He dislodged the piano from
its perch and it crashed to the ground with thunderous approval from the
audience. The crowd converged on the piano remains and began to play
and disassemble them simultaneously. It was wonderful. The
artist was kept busy for much of the rest of the evening signing odd
pieces of pianos for art lovers and fans. The greater part of the piano
corpse was then sold to a collector from Colorado for an undisclosed
sum.”

(Se även Al Hansens biografi här och om bröderna Hansens uppväxt i LA Weekly.)

Hmmm…. Detta galna flygelkastande skulle alltså delvis följas upp med att jag, som knappt har sovit i natt, ska gå omkring deklamera svenska recept?!

Jag sade att jag ska tänka på saken. Men jag har i alla fall en kokbok med mig i väskan: “Annas mat”. Det recept som kom upp när jag slog en slumpvis sida var Den glada sillen (sid 133). Kan man läsa sån’t högt på allvar och fortfarande se allvarlig ut? Om en timme och en kvart börjar det.

/Gunilla

P S Datorn fixad, men bara nästan. Apple-genierna slängde bort en massa läbbiga korrupta filer, så nu startar Eudora igen som det ska.
Men det går inte att skicka några mail som vanligt. För nu är alla sinnrikt inställda “personalities” och lösenord raderade, och det är fan aldrig lätt att ställa in dem korrekt. Fast det är ju inte första gången jag får ägna några timmar åt att klura på det, och på hur olika server-adresser i olika rutor ska skrivas in korrekt, så det är bara att sätta igång med de olika personligheterna.

Igår hade jag ett arbetsmöte med en massa synnerligen konspiratoriskt lagda personer, förenade i en troligen ondskefull sammansvärjning finansierad av Washington eller ännu värre. Jag berättade allt jag vet om journalistik för dem, haha, med min nyligen införskaffade Isabelle Eberhart-dagbok som pikant accessoar (fast det var det nog ingen som märkte).
Som ni förstår var detta industrispionagemöte av synnerligen hemlig karaktär. Jag skulle gärna avslöja omständigheterna här, om det inte vore för att jag misstänker att det skulle kunna slå tillbaka på mig själv i en eller annan form.
Men – jag nämner det ändå, mest för att jag vill berätta att jag ännu en gång haft nöjet att använda lobbyn på Algonquin Hotel som mitt ljuvliga Midtown Office (vad gör man inte för att försöka befästa sin image).

Eftersom både Eudora och Firefox vägrar starta har jag de senaste dagarna tvingats använda min gamla back up-dator för att skriva (och den kan visserligen öppna och ladda ned mail i Eudora, men inte skicka några, eftersom jag inte kommer runt jobbiga felmeddelanden som “550 5.7.1. Authentication Required” hur jag än trixar). Jag tvingas skicka mail genom att greja med hemska Telia Webmail, stackars mig, och dessutom har inte mina fingrar vant sig vid att plötsligt åter ha ett svenskt tangentbord.

Så jag jobbar på, men det är inte särskilt effektivt. Särskilt inte som Becks lillebror Channing (läs mer om bröderna Hansen här) legat och sovit och snarkat i en säng här i vardags-/arbetsrummet hela förmiddagen (alltså alldeles intill mitt skrivbord). Just nu står han bakom mig och pratar i mobiltelefon, samtidigt som mina inneboende Sean&Bibbe vimsar omkring som yra hönor, bland fyra surrande datorer och blippande videoskärmar.
Vadan detta stökiga kaos? Jo, de förbereder alla tre en äkta happening ikväll, i god fluxus-anda, en hommage till Bibbes pappa Al Hansen. Alla som är i New York är hjärtligt välkomna till Chelsea klockan 18, se mer här.

“For being hystericals, we’re pretty calm”, sade Sean just, och det har han faktiskt rätt i. Det känns ändå märkligt att detta sker i mitt hem/på mitt kontor.

Det som annars var tänkt som jobb idag var följande:
1. reportagereseplanering till sisådär fem olika synnerligen komplicerade destinationer på tre kontinenter den närmaste månaden, inklusive reportageinförsäljning till desamma (bara att boka biljetter är såååå tidsödande)
2. att klura ut något begåvat om varför det är OK för en journalist med tjänstegloria att skriva en eller annan text för kundtidningar (apropå denna diskussion).

Men, jag har i alla fall äntligen blivit färdig med
3. mitt kundtidningsreportage från North Carolina – levererat och klart (fast hmmm…det blir kanske en ny version snart, när jag klurat ut hur man säger coding på svenska, när det handlar om radarsystem, och med en tabell om omsättningen).

Och jag måste säga att arbetet med detta reportage illustrerar några av de teser jag kommer att skriva om (enligt 2. ovan), nämligen att det nästan inte var någon skillnad på den texten och vad jag skulle ha skrivit om beställningen hade kommit från till exempel en dagstidnings näringslivsbilaga. Men, framför allt att det gav en massa bra bonuseffekter av olika slag, saker som kommer Den Goda Journalistiken till nytta.

En sådan kan ju vara att jag nu möjligen har råd att dra till Haiti igen, till presidentinstallationen i maj (skulle bli femte gången isåfall!). Här kan ni se fotografier som Anne Poulsen tagit för FN:s World Food Programme, från en by i bergen där de delar ut mat till hungrande.

Anne är en cool dansk journalist som tröttnade på eländiga frilansvillkor (japp, i Danmark tjänar anställda journalister mycket mer än sina svenska kolleger – men de danska frilansarna har än mer proletära villkor än vi, om jag förstått saken rätt) och därför tog jobb som “press officer” på WFP i Port-au-Prince. Det var hon såg till att vi kom iväg till Gonaives med en FN-konvoj häromåret, en mycket bra insats.

Uppdatering: Nu försvann Sean&Bibbe&Channing ut genom dörren, men istället för att njuta av lite arbetsro måste jag genast dra ner till Soho. Mina krassliga datorer har fått en tid hos Apple Stores Genius Bar. Hoppas att det hjälper med lite genier, annars återstår bara handpåläggning.

/Gunilla

Antar att ni alla redan känner till Silverfiskens blogg. Kolla in hur många kommentarer han får – och läs Oldies but Goldies, till exempel “Fyra ankor och en röv”!

Jag fascineras över att det är två så tydliga kategorier som brukar kommentera. Dels de svenskar som själva lever i exil, i Australien och annorstädes; dels de svenskar i Sverige som bara drömmer om att dra och som verkar använda en daglig dos av Silverfiskens glammiga liv som eskapism. (Well, alla förenas väl av att uppskatta hans språk, öppenhjärtighet och skojiga självdistans.)

Jag känner igen mig i det här om att vara envis, självständig och inte längta hem – och kärleken till brandstegar, ånga och tunnelbana i En why see.

Men att jobba i reklambranschen, det verkar bara vara helt bisarrt (och då ska ni veta att jag ägnade flera år av mitt liv åt att tro att det var det jag skulle göra av det)… Och att med svenska som modersmål skriva reklamtexter på engelska … jag förstår inte hur det är möjligt och är stum av beundran.

Nu ska jag ut i regnet och iväg på dinner party i Hoboken. Wish me luck (med tunnelbana och tåg)!

Jag har ägnat nästan hela dagen åt datorstrul. Inte kul. Pågår fortfarande. Lunch: nå’t indiskt med blomkål och potatis. Grått och regn ute. Återkommer när mina datorer blivit friskare. Ska på middag ikväll och är ledsen för att jag inte kunnat skriva klart en viss text dessförinnan! Det är roligare när middagsbjudningar blir belöningar för att man är klar med något, inte något som man smiter till fast man egentligen borde jobba (den lilla djävulen på min axel: “kom igen, det är lördagskväll, du kan väl skriva klart när du kommer hem från Hoboken i natt”).

/Gunilla

Idag höll [USA:s FN-ambassadör] John Bolton föredrag på SIPA, om sin och USA:s syn på behovet av reformering av FN.
Jag håller knappast med om allt han tycker, men faktum är att jag – efter sisådär tre interaktioner med John Bolton (den första var när jag fotograferade honom och hans livvakt utanför en herrtoalett på FN) – tycker att han är ganska saklig och intressant. Jag ställde en fråga, om hur USA ser på vem som bör bli ny generalsekreterare. (Svaret, om ni tror att han gav något, hamnar väl i nå’n tidning som kan tänkas vilja ha en artikel om det i framtiden.)

Idag uttryckte han sig inte lika målande och provocerande, och han viftade inte alls lika mycket med armarna, som förra gången jag såg honom framträda – på en presskonferens för utländska journalister. Men jag tänkte än en gång att det vore intressant att intervjua honom, på tu man hand liksom.

Mesig som jag är grep jag tyvärr inte ens chansen att ge Bolton mitt visitkort när vi stod intill varandra vid hissen. Inte för att jag tror att han brytt sig, men … nå’nstans måste man börja lobbyingen för att få en intervju. Vem vet, han kanske tycker det vore skojigt att säga provokativa saker i en publikation i FN-kramarnas och Jan Eliassons hemland. Fast hittills under hans tid som FN-ambassadör har visst inte ens New York Times fått en intervju. Wish me luck.

/Gunilla

Jaha, det blev inte mycket med vidare bloggposter om tortyr- och Irakrapporteringssymposierna som jag lovade. Jag var helt däckad större delen av påsken, förkylning och feber. Inga sköna påsk-utflykter, inga promenader i solen, inga matlagningssessioner i köket, ingen brunch på nå’n uteservering – ja, inte ens lite roligt jobb eller viktigt mailskrivande … bara sängliggande och snörvlande. Stackars mig.

Nå, till ämnet tortyr etc kanske jag återkommer. Jag har dessvärre haft ganska få möjligheter att skriva om amerikansk utrikespolitik och eroderingen av mänskliga rättigheter de senaste åren, och jag inser att det ligger på mig att skaffa mig utrymme genom att klura ut artikelidéer.
Här finns utrymme för självkritik. Men det är svårt att syntetisera allt, och svårt att konkurrera när det finns så många som skriver och svårt att tänka ut artiklar som jag klarar att tota ihop och som tillför något till strömmen. Samtidigt som det såklart kan och bör skrivas mycket, mycket mer om vissa saker…
Symposierna var i alla fall inspirerande, och bringade in ett gäng visitkort med numren till mycket intressanta intervjupersoner – så, stay tuned.

Igår fick jag värsta rycket och röjde lite i högarna härhemma, så att det för en gångs skulle syntes skillnad! Mitt skrivbord är nästan helt tomt nu, mycket inspirerande. Huvudet är som tur är inte lika tomt, men det är många artikelidéer som måste säljas in – lite stressande, eftersom jag aldrig kommer att ha tid att förverkliga alla… (Högarna med ostrukna kläder och olästa tidningar gömmer sig på andra ställen, till exempel bakom dörren där de inte syns, men det får bli ett senare problem.)

Dessvärre missade jag att gå på ett seminarium om folkmord i Darfur på kuppen, men jag får återkomma i det ämnet också på något vis. Den 30 april äger en stor demonstration för att uppmärksamma läget i Darfur rum i Washington, kanske också på andra delar i världen?

/Gunilla

Nu har jag kommit hem efter symposierna med alla stjärnadvokater, före detta militärer, CIA-analytiker och inte minst journalister.
Det måste ha varit en av få gånger i världshistorien de har lyckats få Seymour Hersh, John Pilger och Robert Fisk att sitta i samma panel samtidigt (eller ens att vara på samma kontinent samtidigt). Rätta mig gärna om jag har fel på den punkten!

Jag har lyckats bli ganska så rejält förkyld och ska tillbringa resten av långfredagskvällen med Robert Fisks bok, som jag köpte dels för den fina möjligheten att få den signerad, dels efter att ha läst denna fantastiskt entusiastiska recension. Robert Fisk talade på symposiet om ungefär samma saker som i denna intervju.

Mer senare! Nu ska jag krypa ner i sängen och läsa en bok, för en gångs skull (med en kopp anti-förkylningste i högsta hugg).

/Gunilla

Minst sagt tvära kast mellan ämnena just nu… Latino-immigranter, fine dining och idag: tortyrdebatt och diskussion om krigsrapportering.

Otroligt tunga panelister, kolla bara: Former Abu Ghraib Commander Debates Morality of Torture” och
“Reporting War”.

/Gunilla

Nu har jag lyckats tota ihop en nyhetstext om immigrationsdebatten i USA. Det tog bara fyra dagar….aaaaaaahhhhhhh!
Jag har inte bara slöat, om ni tror det, utan sysslat med mycket fältarbete på demonstrationer och i Manhattans spanskspråkiga områden samt intervjuat allehanda experter samt läst en massa artiklar – men det har varit segt att skriva, kanske för att jag tycker det är svårt att sammanfatta en så omfattande debatt med massvis av argument och fakta fram och tillbaka i en liten artikel.
Jag har helt enkelt drunkat i information (och har haft himla ont i halsen de senaste dagarna) men det är ändå sjukt att det ska ta så lång tid att skriva ett kort reportage. Timpenningen blev rätt låg, om man säger så.

Well… Nu ska jag dra på opera på The Metropolitan/Lincoln Center och se Fidelio med Erika Sunnegårdh på scenen! Hurra för pressbiljetter.

Jag och min kompis Karen, som aldrig tidigare varit på The Met, planerar att ha tjusiga klänningar (var jag nu ska hitta en sådan i garderoben?) och hårdmingla i det vackra atriet i pausen.

Gunilla