Gunillocentrism – web diary of a freelance journalist

Här finns Sveriges enligt uppgift första intervju, från 1994, med [artisten] Beck: av Jan Gradvall! Storyn om fingermålningar är sanslöst rolig.

En vacker dag får ni läsa The True Story om hans uppväxt och om hans mamma Bibbe – som numera är min rummis/inneboende (hon sitter här i rummet intill mig och Skapar, just nu). Som tur är tar hon inte hit några “utfattiga hardcoreartister” som får sova på soffan (se Gradvalls text)!

Beck brukar handskas lite vårdslöst med sanningen i intervjuer, enligt Bibbe som gärna visar på exempel i den fan-bok vi har här – men Jan Gradvall verkar ha ändå ha lyckats få det mesta rätt. Dock inte allt. Ett exempel: Beck var nog snarare i tonåren när hans föräldrar skildes, och det finns säkert en massa andra grejer som han dragit till med och som är svåra att genomskåda.

Jag säljer ett Bibbe-reportage till den som betalar bra, kanske. (Men när blev mammor sanningsvittnen till sina söners liv, hmmm…)

/Gunilla

Ni måste kolla in – och lyssna på – denne söte Nattens Prins. Fantastiskt!

/Gunilla

Det är inte bara cyniska, garvade krigsreportrar och stjärnfotografer som sitter här på verandan och dricker färskpressad citronjuice på kvällarna (ibland finns vattenmelonjuice också, mycket läskande!). (Min mamma befarar att jag kommer att bli helt alkoholiserad av det här jobbet, givet att ordet “drinkar” nämnts i denna blogg, men det är inte riktigt med sanningen överensstämmande.)

Jag har mest skrivit om dem, för att de är lite story-mässiga – och för att jag inte riktigt vetat vad de andra här pysslat med.
Men det här hotellet har alltid lockat en bisarr samling människor; rummen är uppkallade efter gamla gäster som Mick Jagger och Graham Greene (jag bor i rummet “Ann Margret”).
När jag varit här tidigare, tre gånger, har här bott massvis av amerikanska Peace Corps-volontärer, konstsamlare och diverse “Friends of Haiti”, som hotelldirektören Richard kallar dem.
Hans business är inte helt enkel, eftersom landet de senaste fyra åren varit så oroligt (risken för kidnappningar och skottlossningar har en tendens att avskräcka folk från vissa resmål), och han drömmer säkert om hur det var här före hans tid. På 60-talet var Haiti The Place to Be i Karibien (därav Mick Jagger & Co). När aids kom i mitten av 80-talet påstods Haiti, felaktigt, vara själva smittohärden (i själva verket kom aids hit från USA) vilket tillsammans med allsköns osäkerhet skrämde bort nästan alla kvarvarande turister.
Läget har varit så instabilt att exempelvis Peace Corps den senaste tiden lämnat Haiti – men inte tillräckligt stabilt för att locka exempelvis journalister i stora massor.

Men idag finns här, bland annat:
• en skum tysk som vi tror är vapenhandlare
• tre kanadensare (två kvinnor och en man) med två små haitiska barn som de adopterat och som de bor med här under den flera veckor långa anknytningsprocessen (barnen är mycket söta och springer omkring på verandan och busar med alla)
• en amerikanska som jobbar med människorättsprojekt i Cité Soleil
• diverse haitier som jobbar som fixers (översättare, chaufförer etc) och, dagens nya bekantskap:

• en holländsk operaproducent, en elegant man i 60-årsåldern bosatt i Amsterdam och Santo Domingo. Han ska göra något helt fantastiskt som jag måste skriva reportage om senare i år!

Han ska sätta upp en haitisk operaföreställning, “Mariage de Lenglensou”, med musik och libretto av Port-au-Princes f d borgmästare (som också hänger här på verandan) och med haitiska sångare.
Det hela ska turnera till 20 städer i Haiti, från juni, och senare till bl a Dominikanska republiken och den haitiska diasporan i Miami, New York och Montreal. “It’s like picking flowers at the entrance of hell”, förklarade han det hela glatt, och berättade sådant jag inte hade en aning om – att det mitt i allt kaos och den extrema fattigdomen här döljer sig massvis av av musikskolor dit haitier går för att öva och spela och sjunga och öva…och det är tydligen jättebra.
Holländaren talade entusiastiskt hela morgonen om hur tråkigt det är att all fokus är på elände, politiskt kaos, våld och fattigdom, och att det nu gäller att få ut energin på operaföreställningar och så’nt istället. En sann idealist, med andra ord – mycket bra.

/Gunilla

Hit åker jag ikväll. Kolla in!

/Gunilla

Det är Luciadag i Harlem – tyvärr inte minsta lussebulle i sikte, men det är bedårande vinterväder och jag försöker få något gjort. Det går uselt, minst sagt.

Men ikväll: luciafirande i norra delegatsloungen på FN, courtesy of Jan Eliasson!

Och igår kväll: opera, närmare bestämt “An American Tragedy” på The Met.
Det var fantastiskt, och lättförstått av mig som inte är operafreak och inte alltid hänger med på alla turer och ränksmiderier i traditionella operauppsättningar.

Bonus/kändisspotting: vi hamnade precis bakom Chelsea Clinton med pojkvän i strömmen av människor. Hon har verkligen vuxit till sig och verkar rätt cool, jämfört med den knubbiga tonåring-med-tandställning hon en gång var. Jag var den enda som överhuvudtaget brydde mig, alla andra New Yorkbor är väl betydligt mer kändisvana…eller så var jag den enda som kände igen henne under den stora svarta luvan! Inte.

/Gunilla

Märklig man 1: Tore Håkansson!

Läs om honom här: DN Kultur - “En sökares resa”.

Otroligt, vilket liv! Please, ge mig boken i julklapp, någon. Bara titeln är ju fantastisk: “Mina första nittio år”.

Tore Håkansson låter för övrigt som en man som skulle uppskatta karibiska voodoo-flaggor, se föregående post. Och hans hem, med “magiska föremål” och “konstverk från alla världens hörn” låter som ett inredningsestetiskt ideal för mig att anamma. Plus att han varit knuten till Columbia University.

Märklig man 2: Antony Hegarty!
(Ser han inte ut som Emma Olsson på denna bild?)

Jag fortsätter tjata om Antony (kallad “dagens drag-gråtare” av Fredrik Virtanen den 6 november. Jag har nu hittat inte mindre än sex stycken låtar av honom på nätet, som jag spelar om och om och om igen…. Nu senast The Lake och Mysteries of Love.

Så sprött, vackert och äkta! Nina Simone med stråkar.

Om jag någonsin träffar Antony ska jag fråga hur mycket han ska ha för att sjunga på min begravning… (Oj, jag har visst blivit lite smittad av dödskult – så kan det gå när man är i Haiti och sitter omgiven av voodooflaggor och mystiska kultföremål, vilket jag gör just precis nu här på hotellet.)

Men jag är fortfarande ledsen för att jag inte kände till Antony and the Johnsons för flera år sedan, tänk så många mystiska konserter i East Village som gått mig fullständigt förbi. Och att jag missade konserten i Carnegie Hall i New York så sent som den 13 oktober! Man kan bli galen för mindre.
Leta genast reda på hans skivor och/eller MP3-filer så förstår ni varför! (Eller så får ni komma på min begravning.)

Oj, nu pågår värsta rap-på-kreole-maratonspektaklet här på gatan utanför hotellet! De använder väldigt skrälliga högtalare.

De enda som sitter jämte mig på verandan på detta gudsförgätna hotell är en vit man och två unga svarta pojkar, de senare kanske i nedre tonåren. Jag försöker klura ut om det kan finnas något legitimt skäl för dem att vara här tillsammans alls, men har ännu inte kommit på något.

Vi (=jag och chauffören Alex) åkte runt och letade efter något valmöte som jag skulle kunna skriva om, men det visade sig lättare sagt än gjort att hitta något.
Alex berättade att han hört ljud som lät som en massaker från Cité Soleil häromnatten. Han skyllde på FN-styrkan Minustah, vilket inte utesluter att det var en intern uppgörelse.
Så är det här i Port-au-Prince: fullt av rykten.

/Gunilla

P S Nu märker jag att de som gett ut boken av Tore Håkansson också råkar vara typ de enda som gett ut böcker om Haiti på svenska, lite märkligt!

Fem år i New York och HUR har jag kunnat missa honom? Men nu läser jag alla recensioner och artiklar jag kommer över… Haha, bara en tidsfråga innan jag tröttnar.

Citat ur texterna i länken ovan:
“The fact is that Antony simply sounds like none other, as though Nina Simone’s voice has been reincarnated in that of a strapping, peroxide-haired boy/man.” (Mojo)

Här kan ni lyssna på hela You are My Sister (duett med Boy George!): AOL Music: Antony and the Johnsons.

Och så har jag lyckats klistra in Guardians recension från en konsert i fjol nedan!

/Gunilla

Jag är antagligen bland de sista upplysta i hela världen, men jag har precis upptäckt sångaren Antony Hegarty/Antony and the Johnsons.

Om det finns fler som inte vet: Enligt Time Out New York har Antony jämförts med Nina Simone, Joni Mitchell och Morrissey, så ni förstår att jag var tvungen att kolla in och lyssna… och precis så låter han. Fantastiskt! Googla lite så hittar ni smakprov på nätet, exempelvis låten Hope There’s Someone.

Jag inser att jag borde ha hängt på New Yorks demi monde-kabaréscen vid seklets början, för att se Antony innan han började göra sitt segertåg över världen genom bland annat David Letterman-framträdanden – men, bättre sent än aldrig.

När är nästa konsert i New York? tänkte jag, bara för att inse att jag just hade missat den som var här senast (på Carnegie Hall, den 13 oktober) och att en av hans nästa är … i Stockholm!
Kära vänner, *gå dit* åt mig – den 14 november på China-teatern. Nu är det bara att hoppas att denna udda figur kan behålla sin konstnärlighet även som världsstjärna.

/Gunilla