Journalistik, nej; skribenteri, ja?
Detta är fortfarande inte mina utlovade funderingar kring huruvida det är OK för journalister att skriva i kund- och personaltidningar, eller om de enbart borde få kalla sig skribenter isåfall, apropå Redaktör’ns serie om “fuljournalistik”.
De kommer (kanske) när jag lyckats blir klar med diverse komplicerad reportagereseplanering, till/i: 1. Chicago 2. Philadelphia 3. New Orleans/Baton Rouge/Alexandria 4. eventuellt Haiti och 5. Genève/Makedonien samt högst eventuellt 6. Miami.
Det, ni! Och detta är bara den närmaste månaden…
Ja, jag vet att ni undrar. Alltså, det är jag som betalar alla dessa resor/hyrbilar/hotell/restaurangnotor etc, utom Chicago-resan som en viss magasins-redaktion betalar (sic!).
Har precis fått höra om hur frilanskolleger i kultur- och nöjessvängen flygs kors och tvärs över världen på diverse klädmärkens och skivbolags och filmbolags bekostnad, och blev smått chockerad. Jag är uppenbarligen lite gammaldags.
Men jag vill upprepa att det är utmärkt att debatten om frilansjournalisters integritet/oberoende etc poppat upp. För det talas inte så mycket om detta som det borde, inte ens frilansjournalister emellan. Dont’ ask, don’t tell-principen, tycks råda.
Det trista är att det talas än mindre om detta på redaktionerna. Anyway, om detta återkommer jag.
Nu vill jag bara med ett exempel illustrera vilka (lyx)dilemman det händer att man ställs inför, eftersom ett av syftena med denna blogg är att ventilera journalisters arbetsvillkor och medieetik (huvudsyftet är fortfarande att mina vänner ska veta var i världen jag befinner mig…). Kom med synpunkter, please!
Exemplet: Jag gjorde i fjol en snabb telefonintervju med representanter för en viss amerikansk utbildningsinstitution, apropå utbildningsnivåer inom en viss yrkesgrupp. De bollade över mig till medieavdelningen, som kom på att de gärna ville att skolans kurser ska nämnas i en svensk tidning. Därför bjöds jag häromdagen in till en av deras kortkurser. Så här skrev den pressansvarige i ett brev (utdrag):
“I welcome you to attend a XXX course, in order to share the experience with your readers. XXX provides numerous editorial opportunities with you. As first-rate teachers, our YYY can offer historical background on ZZZ, explain current trends in QQQ as well as crucial WWW information.
I will work closely with you to create a complete editorial package: I can offer YYY interviews, unique PPP to share with your readers, and vivid photography.”
Jag får alltså delta i en viss veckolång kurs gratis. Den kostar annars cirka 1 800 dollar. Ett svenskt magasin har redan uttryckt intresse för en reportagemässig text om detta (för ett arvode som i bästa fall svarar mot den tid det tar att tota ihop själva texten efteråt; jag lär få stå för rese- och logikostnader själv).
Självklart kan jag skriva vad sjutton jag vill om det hela (eller inte skriva något alls); jag behöver inte ens oroa mig för vad de ska tänka om texten eftersom den blir på svenska.
Självklart kan jag redogöra för alla förutsättningar i reportaget, så att läsarna vet att jag är inbjuden av skolan i PR-syfte (så får vi hoppas att de inte tycker jag är köpt…).
Självklart skulle varken jag eller den svenska tidningen någonsin bekosta kursavgiften på egen hand.
Självklart kommer jag att lära mig saker och få kontakter som jag kommer att ha stor nytta av i all framtid, när jag skriver om allt möjligt inom detta ämnesområde (vilket i förlängningen är bra för alla läsare).
Men ändå – alla etiska varningsklockor ringer ju. För det saken handlar om är ju det Lisa skriver om här – att journalister ska följa de etiska yrkesregler som finns, t ex denna under rubriken “journalistens integritet”:
2. Acceptera inte uppdrag, inbjudan, gåva, gratisresa eller annan förmån – och ingå inte avtal eller andra förbindelser – som kan misstänkliggöra Din ställning som fri och självständig journalist.
Som frilans är man, skulle jag vilja säga, ofta betydligt mer “fri och självständig” än många anställda journalister på “finjournalistiska” redaktioner (det är bland annat därför många av oss valt denna form av masochistiskt leverne). Och “kan misstänkliggöra” är ju ett lagom vagt begrepp för att gråzonen ska bli enorm. Det vill säga Andres Lokko kan hävda att han minsann inte går att köpa. Medan Lisa skulle hävda att han gott kan kalla sig “skribent”.
Fast det hela handlar ju också om att läsarna inte ska leva i tron att journalister får förmåner på grund av sitt yrke. Så, blir resultatet av att delta i en kurs utan att betala den avgift som de andra kursdeltagarna får punga ut skribenteri eller kan det någonsin rättfärdigas som journalistik?
/Gunilla
P S Jag noterar att det blivit löjligt få reaktioner på Sydsvenskans artiklar i ämnet. Kanske räknar läsarna med att vi ändå alla är köpta och isåfall kanske jag borde sluta bry mig.
