Gunillocentrism – web diary of a freelance journalist

Detta är fortfarande inte mina utlovade funderingar kring huruvida det är OK för journalister att skriva i kund- och personaltidningar, eller om de enbart borde få kalla sig skribenter isåfall, apropå Redaktör’ns serie om “fuljournalistik”.

De kommer (kanske) när jag lyckats blir klar med diverse komplicerad reportagereseplanering, till/i: 1. Chicago 2. Philadelphia 3. New Orleans/Baton Rouge/Alexandria 4. eventuellt Haiti och 5. Genève/Makedonien samt högst eventuellt 6. Miami.

Det, ni! Och detta är bara den närmaste månaden…

Ja, jag vet att ni undrar. Alltså, det är jag som betalar alla dessa resor/hyrbilar/hotell/restaurangnotor etc, utom Chicago-resan som en viss magasins-redaktion betalar (sic!).

Har precis fått höra om hur frilanskolleger i kultur- och nöjessvängen flygs kors och tvärs över världen på diverse klädmärkens och skivbolags och filmbolags bekostnad, och blev smått chockerad. Jag är uppenbarligen lite gammaldags.

Men jag vill upprepa att det är utmärkt att debatten om frilansjournalisters integritet/oberoende etc poppat upp. För det talas inte så mycket om detta som det borde, inte ens frilansjournalister emellan. Dont’ ask, don’t tell-principen, tycks råda.

Det trista är att det talas än mindre om detta på redaktionerna. Anyway, om detta återkommer jag.

Nu vill jag bara med ett exempel illustrera vilka (lyx)dilemman det händer att man ställs inför, eftersom ett av syftena med denna blogg är att ventilera journalisters arbetsvillkor och medieetik (huvudsyftet är fortfarande att mina vänner ska veta var i världen jag befinner mig…). Kom med synpunkter, please!

Exemplet: Jag gjorde i fjol en snabb telefonintervju med representanter för en viss amerikansk utbildningsinstitution, apropå utbildningsnivåer inom en viss yrkesgrupp. De bollade över mig till medieavdelningen, som kom på att de gärna ville att skolans kurser ska nämnas i en svensk tidning. Därför bjöds jag häromdagen in till en av deras kortkurser. Så här skrev den pressansvarige i ett brev (utdrag):

“I welcome you to attend a XXX course, in order to share the experience with your readers. XXX provides numerous editorial opportunities with you. As first-rate teachers, our YYY can offer historical background on ZZZ, explain current trends in QQQ as well as crucial WWW information.
I will work closely with you to create a complete editorial package: I can offer YYY interviews, unique PPP to share with your readers, and vivid photography.”

Jag får alltså delta i en viss veckolång kurs gratis. Den kostar annars cirka 1 800 dollar. Ett svenskt magasin har redan uttryckt intresse för en reportagemässig text om detta (för ett arvode som i bästa fall svarar mot den tid det tar att tota ihop själva texten efteråt; jag lär få stå för rese- och logikostnader själv).

Självklart kan jag skriva vad sjutton jag vill om det hela (eller inte skriva något alls); jag behöver inte ens oroa mig för vad de ska tänka om texten eftersom den blir på svenska.
Självklart kan jag redogöra för alla förutsättningar i reportaget, så att läsarna vet att jag är inbjuden av skolan i PR-syfte (så får vi hoppas att de inte tycker jag är köpt…).
Självklart skulle varken jag eller den svenska tidningen någonsin bekosta kursavgiften på egen hand.
Självklart kommer jag att lära mig saker och få kontakter som jag kommer att ha stor nytta av i all framtid, när jag skriver om allt möjligt inom detta ämnesområde (vilket i förlängningen är bra för alla läsare).

Men ändå – alla etiska varningsklockor ringer ju. För det saken handlar om är ju det Lisa skriver om här – att journalister ska följa de etiska yrkesregler som finns, t ex denna under rubriken “journalistens integritet”:

2. Acceptera inte uppdrag, inbjudan, gåva, gratisresa eller annan förmån – och ingå inte avtal eller andra förbindelser – som kan misstänkliggöra Din ställning som fri och självständig journalist.

Som frilans är man, skulle jag vilja säga, ofta betydligt mer “fri och självständig” än många anställda journalister på “finjournalistiska” redaktioner (det är bland annat därför många av oss valt denna form av masochistiskt leverne). Och “kan misstänkliggöra” är ju ett lagom vagt begrepp för att gråzonen ska bli enorm. Det vill säga Andres Lokko kan hävda att han minsann inte går att köpa. Medan Lisa skulle hävda att han gott kan kalla sig “skribent”.

Fast det hela handlar ju också om att läsarna inte ska leva i tron att journalister får förmåner på grund av sitt yrke. Så, blir resultatet av att delta i en kurs utan att betala den avgift som de andra kursdeltagarna får punga ut skribenteri eller kan det någonsin rättfärdigas som journalistik?

/Gunilla

P S Jag noterar att det blivit löjligt få reaktioner på Sydsvenskans artiklar i ämnet. Kanske räknar läsarna med att vi ändå alla är köpta och isåfall kanske jag borde sluta bry mig.

Mer om fuljournalistik och frilansjournalisters “oberoende” (åh, jag älskar att det blir en debatt om detta):

1. Sydsvenska Dagbladet Kultur - Björn af Kleen om Andres Lokko

2. Andres Lokko svarar Björn af Kleen

Sydsvenskan verkar rent allmänt vara på hugget (i jämförelse med t ex Göteborgsposten)!

/Gunilla

Ur mail från en av “mina” magasins-redaktörer i Stockholm:
“Mycket på en gång. Många roliga artiklar. Det är tur att vi har dig!”
Precis vad man vill höra! ( Vi frilansjournalister lever delvis på glada tillrop och smicker; om någon redaktör ser detta så var det ett tips.)

/Gunilla

Jag skrev ju om Näringslivets medieinstitut (NMI) häromdagen. Nu undrar jag nästan hur man klarat sig utan dem förut. SvD:s användande av The Onion som källa till artiklarna om våldtäktsskandalen på Duke University, se NMI:s ifrågasättande här, är extremt pinsamt; tänk om det inte hade kommit fram! Synd att webb-reportern på SvD inte tagit chansen att förklara sig. Man undrar ju om det är vanligt googlande som ligger bakom att The Onion dök upp eller om det beror på något annat.

Uppdatering – nu finns en slags förklaring här. “Reportern var inne på CNN och blev länkad vidare till The Onion utan att märka det”.
Fantastiskt.

Men ännu underligare låter det som DN:s praktikant skrev om varför han inte kunde ange sina källor på NMI:s förfrågan – “eftersom de länkar som vi använder inte är allmänna”. Vad är det för hemliga länkar DN har tillgång till, ett eget Internet?

Uppdatering: Alla gillar inte NMI, tvärtom! Men, som sagt, deras agenda och metoder kommer att trigga fram motkritik.

Mer om försörjningsproblematiken i branschen – Lisa Förare Winbladh har “gone commercial!” Redaktör’n kommenterar här.

Total öppenhet, way to go. Själv är jag utsänd till North Carolina av just en kundtidning. På så sätt får ett reportage om amerikansk kamouflage-utrustningstillverkning indirekt finansiera kommande väldigt okommersiella reportage från Haiti, om opera och presidentinstallation och fattiga människor (som ni förstår finns det ingen, säger ingen, redaktion som liksom ber en åka till Haiti för att hålla koll på vad som händer där).

Uppdatering, apropå Redaktörns länkning hit: Jag kanske ska påpeka att jag väldigt sällan skriver för kundtidningar. Under de år jag frilansat kan de nästan räknas på ena handens fingrar. Återkommer med fler resonemang om detta.

/Gunilla

Jag är i USA. New York är inte USA. Jag befinner mig i North Carolina! Närmare bestämt i Lillington, en verklig håla (mindre än 3 000 invånare).

Uppdraget, ja … kan nog avslöja att det handlar om kamouflageutrustningstillverkning.

Får kämpa för att förstå folks sydstatsdialekt. Servitrisen på restaurangen Iguana kallade mig “sweetie” minst ett dussin gånger. Jag åt chili-soppa, entrecote och bakad potatis, och fick efter lite tjat även en sallad. Mitt hotell ser ut så här.

Annars i North Carolina: stora villor av McMansion-typ, pick up-truckar, tjocka människor, ändlösa rader av snabbmatsrestauranger, valskyltar för olika sheriff-kandidater. Man anar att det finns en massa vacker natur att kolla in i krokarna, men ser mest motorvägar – och träd, North Carolina är fullt av skogar. Fort Bragg (där Abu Ghurayb-rättgången hölls) ligger inte långt härifrån.

Och så träffade jag helt oväntat på en svensk adelsman från Helsingborg med en stilig Porsche, som jobbar med att kränga kamouflageutrustning och som blir Sveriges nye honorärkonsul i delstaten om en vecka!

/Gunilla

P S Författaren Agneta Klingspor skriver i Expressen Kultur om hur Magazine M förväntade sig att få material från henne, utan att betala. Såsom varande statusproletär blir jag ju inte direkt förvånad, och tycker det är bra att Klingspor tar till storsläggan. Men jag skulle gissa att Amelia & Co liksom tänkte sig henne som intervjuperson/tipsare, snarare än skribent att arvodera. Ibland är gränsen flytande.

(Jag var med om något liknande när jag i februari rapporterade från Haiti för SVT. Fick verkligen inskärpa att jag var där som frilansjournalist på egen bekostnad, för att rapportera om val och annat, för att få betalt; ändå blev jag misstänkliggjord av den som skulle bestämma om/vad jag skulle få i arvodel. Han antydde att jag inte skulle ha rapporterat själv, utan “bara” hade fått besvara studioreporterns frågor. Alltså att jag var med som intervjuperson. Men jag hade ju fått förbereda de svaren, och det hela byggde ju på att jag varit där som journalist i en vecka redan… Så till sist kom redaktören fram till att jag skulle få fakturera 2 000:– – till och med mindre än vad Sveriges Radio betalar för motsvarande “på plats”-rapporter! Har inte alls kommit mig för att ens skriva ut den.)

Woohooouh…. Nu har Näringslivets Medieinstitut kommit igång med sin mediekritiska blogg – och bäva månde jag och mina kolleger.

Jag har skummat de flesta av de för närvarande 34 inläggen, och det är i regel välformulerad kritik. Inte alls så spydigt i tonen som Stockholm Spectator av samma upphovsmän – Billy McCormac och Michael Moynihan – varit, och inte så genompolitiserat som man kunde befara. (Här i USA finns mediekritiska bloggare som punktmarkerar vissa reportrar, på ett sätt som gränsar till personförföljelse, när de inte bekräftar bloggarnas politiska världsbild – se t ex Wilgoren Watch som kommenteras här.)

Kritiskt mot en medieagenda som ibland – kanske oreflekterat – enbart bygger på partsinlagor, japp. Det är NMI:s blogg. Bra! (Exemplen med artiklar om corporate social responsibility är tydliga, som detta; eller så kanske jag fastnar för dem bara för att jag tycker mig kunna det ämnet någorlunda /och håller med om att medierna inte alltid fattar att fattiga länders alternativ till sweat shops ofta är värre/.)
För det mesta är det kritik som drabbar slarv, okritiska förhållningssätt till intervjupersoner, missvisande urval av fakta. Alltså dålig journalistik. (Inte ens stackars praktikanter slipper undan: “DN-praktikanten och Greenpeace”.)

Visst präglas inläggen av att avsändaren är Timbro. Men det bör som Olle Lidbom skriver trigga till fler insatser på området: Vassa eggen: “Även en vakthund behöver en vakthund”.

Några invändningar: det är lite bökigt att hela tiden behöva klicka på “läs mer” istället för att scrolla. Kanske vore det bra med kommentar-funktionen påslagen, och med en skribent-byline till varje text. Och det finns såklart inlägg som jag tycker är väl gnälliga, som detta. (Hey, inte kan man väl förvänta sig att en kvällstidning som rewritar en annan dito ska gå in på olika varianter av Genève-konventionen – sorry, men ni får vara mycket glada att Aftonbladet alls nämnde Genève-konventionen.)

Ja, jag kommer säkert att reta mig på ett antal inlägg framöver, och visst vore det hemskt om journalister börjar anpassa sig til en Timbro-agenda för att slippa schavottera.

Men det relativt sakliga tonläget bådar gott. Det ska bli intressant att se om kritiken får genomslag, och hur de av mina kolleger som granskas reagerar.

Min erfarenhet är att de inte alls gillar sådant här! Mediekritiska bloggare uppfattas som stingsliga petimätrar (och/eller högergalningar). Journalisterna tycker också att det inte är någon idé att gå i svaromål, eftersom “man ändå aldrig kan få rätt mot en bloggare”. (En klok synpunkt som en USA-kollega hade är att bloggarna ibland tycks utgå från att journalister har en politisk agenda, som de själva – men vi är ju i första hand ute efter “bra stories” och inte efter att leka ledarskribenter, liksom.)

Själv rör jag mig ju gärna i bloggosfären, hehe, och min erfarenhet är att bloggare/mediekritiker oftast uppskattar och tar till sig ursäkter och förklaringar. Om man har några. Har man inga ska man vara tacksam för att någon orkar rätta till ens slarv och tillkortakommanden.

Och jag vet åtminstone en kollega här i New York (nej, jag tänker inte avslöja vem, som alla mediekritiker vet håller vi i detta skrå varandra om ryggen utåt) som sagt att han/hon blivit mycket mer mån om att vara noggrann med fakta i sina alster, sedan Stockholm Spectator dök upp på scenen häromåret…

/Gunilla

P S Apropå en fråga jag fick: Det är inte jag som skrivit denna text.

Söndag och sol (igår var det reeeeeeegn och supertrist)!!! Jag ska åka till Coney Island på positivhalarfestival. Tror jag, har inte fått veta när det är dags för avfärd eller ens om det blir av.

Dagens lästips: DN Kultur “Reportagets återkomst”.
Om någon någon gång i framtiden skulle fråga mig om mina inspirationskällor för min fantastiska och kritikerrosade reportagebok (ehhhhh…you wait) skulle jag faktiskt och sanningsenligt svara “Nina Solomin och Ola Wong” (har inte läst någon av deras inspirationskällor, vilket jag såklart också borde).

/Gunilla

P S Varför är det inga etablerade medier som följer upp uppgifterna om att Palme varit mer involverad i den s k bordellhärvan än vad som framkommit tidigare? Granska och bekräfta eller vederlägg, tack.
Ulf Ekman-tidningen “Världen idag” har sedan slutet av mars publicerat massor av artiklar i ämnet, se t ex denna och denna. Det verkar ju konstigt om det stämmer att alla journalisters chefer lägger locket på; om inte annat går det emot tesen om att journalistik idag bara handlar om att kränga lösnummer…
När man läst artiklarna undrar man också varför Deanne Rauscher inte ger ut en ny upplaga av sin bok, “Makten, männen och mörkläggningen”. Varför inte tillsammans med Peter Bratt?!

Här kommer en liten inblick i medievardagen här i New York. Nedan ser ni hur ett brev från en PR-ansvarig kan låta.

Bakgrund: jag och en fotograf gör just nu ett jobb för en svensk resetidning, och fotografen bad om tillstånd att fotografera på en viss plats.

Vad som är konstigt: att PR-agenter i New York alltid verkar tro att alla (jag) skriver på engelska (om det inte är så att just denna läser svenska, men det tvivlar jag på).

“We can accomodate this request. Please stop by the management office to pick up a press pass from either J or I. Can we receive location credit? Can you send me a copy of the article? I look forward to meeting you tomorrow. Do you need any additional information on the building? Can my PR agency fact check the article? Thank you.”

Jag vet inte hur det blir i det här fallet…..men det vanliga – när jag förklarar att “ähum, visst kan ni få kolla på texten, men jag skriver på svenska” – är att intervjupersonerna/PR-agenterna ser mycket besvikna ut.

Sedan begär de att jag ska översätta texten till engelska åt dem, varpå jag måste förklara att jag dessvärre inte är översättare. Då blir de sura.

/Gunilla

Det är farligt att skicka iväg för långa texter. Min senaste nyhetstext var ungefär 900 tecken för lång, och då rewritar redaktörerna … så att man inte alltid vill kännas vid resultatet.

Här några exempel på formuleringar som inte riktigt kändes som “jag”:

Min rubrik: “Förhandlingarna om FN:s MR-råd har strandat” (OK, den var trist, erkänner)
Utsänd rubrik: “USA torpederar svenskledd FN-reform”

Min text: “Flera FN-diplomater med mycket god insyn i förhandlingarna (…) har svårt att förstå varför USA krånglar.”
Utsänd text: “Flera FN-diplomater (…) som har mycket god insyn i förhandlingarna undrar om Bolton ens vet vad han talar om.”

Mening som smugit sig in i deskens text, oklart varifrån: “Men USA försöker nu via Bolton att torpedera hela idén bakom Eliassons upplägg.”

Min version nedan…om någon är intresserad av vad jag gjorde på jobbet igår. Mycket fotarbete och spring i FN-korridorerna ligger bakom denna text, som bygger på en presskonferens /med John Bolton/, ett universitetsseminarium /om mänskliga rättigheter, med Mary Robinson m fl/ en telefonintervju /med Jan Eliasson/ samt bakgrundssamtal /med tre FN-diplomater (vars namn jag inte kan använda)/.

/Gunilla

Förhandlingarna om FN:s MR-råd har strandat

Ingen kompromiss tycks vara i sikte i FN-förhandlingarna om det nya rådet för mänskliga rättigheter. USA vägrar gå med på det förslag som den svenske diplomaten Jan Eliasson lagt fram.

-Det är ett besvärligt läge, kommenterar Jan Eliasson, som i egenskap av generalförsamlingens ordförande sköter förhandlingarna för en rad reformer inom Förenta Nationerna.
För två veckor sedan lade han fram ett förslag om ett nytt råd, som _ istället för den illa fungerande MR-kommissionen från 1946 _ ska granska hur FN:s medlemsländer lever upp till de mänskliga rättigheterna (MR).
Eliassons förhoppning var att förslaget skulle röstas igenom i sista minuten, innan MR-kommissionen inleder sitt möte i Genève på måndag.
Men det möte som skulle ha hållts i generalförsamlingen på fredagen fick ställas in, sedan USA begärt uppskov.
-Mitt förslag är universellt. Därför hoppas vi på ett universellt deltagande, säger Jan Eliasson.
-Jag vill ha konsensus.
Eliasson glädjer sig åt att hans förslag _ efter månader av förhandlingar _ har stöd från så gott som alla länder.
Tunga MR-organisationer som Amnesty och Human Rights Watch och FN:s generalsekreterare Kofi Annan har sagt att förslaget visserligen inte går så långt som de skulle önska, men att det är det mest realistiska.
USA anser dock att MR-rådet vore en tandlös halvmesyr och kräver nya förhandlingar.
-Vi vill ha riktiga reformer _ inte bara kosmetika, sade USA:s FN-ambassadör John Bolton på en presskonferens på torsdagen. Han antydde att de som skött förhandlingarna _ läs: Eliasson och hans stab _ inte lyssnat på USA:s önskemål; bland annat att enkel majoritet inte ska räcka, utan att länder ska röstas in i MR-rådet med 2/3-majoritet.
Bolton håller inte alls med de kritiker som hävdar att USA hamnat i samma läger som Kuba, som också är emot reformen.
Han pekar i luften med båda armarna: Där, långt bort åt ena hållet, befinner sig USA. Långt bort åt det motsatta hållet, är Kuba _ och alla de andra länderna är, menar han, någonstans i mitten.
-Vi vill ha en fjäril. De andra vill ha en larv med läppstift. Men Kuba vill inte ens ha någon larv! säger John Bolton.
-Om detta förslag röstas igenom lär det dröja innan det blir nya reformer. Vi vill ha en så bra MR-reform som möjligt, innan det är för sent.
FN:s förra MR-kommissionär Mary Robinson är kritisk mot USA:s linje.
-Skulle John Bolton vara mer för mänskliga rättigheter än jag och alla de MR-organisationer som stöder förslaget? Isåfall kunde USA ha stött de mer långtgående reformidéer som vi förde fram i fjol, säger hon.
FN-diplomater med mycket god insyn i förhandlingarna har svårt att förstå varför USA krånglar. De menar, att USA inte satt sig in i de många mekanismer som ska omöjliggöra för länder som begår övergrepp mot mänskliga rättigheter att ta plats i rådet.
-Länder som Sudan och Zimbabwe har kunnat ta sig in i MR-kommissionen med bara 28 länders stöd. För att komma in i rådet måste man ha stöd från minst 96 länder, säger en av dem som utformat förslaget.
-Vi undrar om USA har satt sig in i alla detaljer. Visst har vi lyssnat på USA, men det finns 191 länder som alla haft synpunkter.
Tidigast i nästa vecka kan förslaget gå till omröstning i generalförsamlingen. Som läget är nu skulle USA rösta nej, men Jan Eliasson hoppas fortfarande få med sig både Washington och John Bolton.

Jag ansluter mig till bloggvågen för Linda Skugges klockrena artikel idag: Expressen/Fjärde sidan: “Dags att granska Marias nätverk”. Redan en Linda-klassiker!

Tja, det är ju bara att fortsätta nysta. Vilken redaktion blir först med att kartlägga det Schottenius-Svenningska nätverket in extenso? Det kan bli en fin grafik av det hela.

För ingen tvivlar väl på att Maria Schottenius har tillräckligt i garderoben för att få äta upp det där med att “det finns bättre eliter”, många gånger om.

/Gunilla

P S Ah, äntligen någon som är som jag, nämligen Anna Hellsten. “Som vanligt har jag svårt att välja sida, klamra mig fast vid en bestämd ståndpunkt, så är det när man är vidsynt och moraltant i samma kropp.”