Gunillocentrism – web diary of a freelance journalist

Ännu en seg dag med låg energinivå…var kommer de alla ifrån? Men jag släpade mig i alla fall – trots den arktiska kyla som råder här i staden – ut och iväg till SIPA/Columbia, för en diskussion med Reportrar utan gränser om journalisters situation i Irak, i Kina, i USA och andra länder.

De nyligen timade Mali- och Haiti-resorna i all ära, men tyvärr har de fått mig att litegranna tappa kollen på vad som händer i övriga världen, till exempel senaste nytt vad gäller den i Irak kidnappade frilansjournalisten Jill Carroll. Vi noterade på mötet att det är väldigt lite uppmärksamhet kring hennes öden i medierna, och undrade varför.
Vet inte, men jag bestämde mig för att börja följa det från och med nu, för här finns vissa identification issues. Jag gillar Carrolls inställning till journalistik, som bland annat yttrade sig i att hon lärde sig arabiska och bosatte sig i Jordanien för att inte bli ännu en “fallskärmsjournalist”. (Mer om Jill Carroll och /kvinnliga/ frilansjournalisters uppoffringar för yrket här.)

Den mest aktiva seminariedeltagaren var en professor och filmare vid namn Mildred Pollner, specialiserad på terrorism. Hon visade sig vara något av en amerikansk högervariant av Maj Wechselmann, om ni kan tänka er något sådant.
Uppenbarligen uppfylldes inte hennes diskussionbehov av seminariet, för efteråt högg hon tag i mig, och vi hade ett låååångt samtal om bland annat: varför medierna inte berättar om journalistikproduktionsvillkoren i Bagdad, om varför Jill Carroll inte blivit en stor story, om varför palestinska kvinnor föder så många barn (”för att fattiga i alla tider har skaffat många barn”, försökte jag; “för att det är deras kultur”, menade Professor Pollner), om varför västmedierna gärna publicerar Abu Ghraib-foton men mindre gärna bilder på muslimska fundamentalisters avrättningar av kidnappade, om EU:s bistånd till Palestina (”förstår de inte att de stöder Hamas-terrorister!” undrade professorn, och jag var tvungen att snabbt surfa in på BBC News för att kolla vad biståndspaketet än så länge handlar om och vad det var vi diskuterade) och … en massa annat.

Tyvärr var jag tvungen att avhända mig de flesta resonemang eftersom jag, som sagt, inte har någon koll eftersom jag befunnit mig i medieskugga under mina resor i Mali och Haiti med mera.
Nå, det var ju inte riktigt sant, för anledningen till att jag inte vet något om något är ju sorgligt nog att 90 procent av min mediekonsumtion just nu handlar om att läsa svenska skvaller-stories. Don’t tell Professor Pollner.

Nå, hon bjöd till sist in mig till att hyra ett rum i henne sommarhus på Fire Island, en dramatisk plats en timme öster om New York, vid havet! Inte illa. Det kostar normalt sisådär $3,000 i veckan att hyra hennes hus, men fattiga studenter får superduperspecialpris, mot att man deltar i nå’n slags samkväm. Kan bli en lagom bisarr och härlig sysselsättning nå’n helg framåt vårkanten. “Ta med dig någon vän från Sverige!”, sade hon glatt.

/Gunilla

Det är inte bara cyniska, garvade krigsreportrar och stjärnfotografer som sitter här på verandan och dricker färskpressad citronjuice på kvällarna (ibland finns vattenmelonjuice också, mycket läskande!). (Min mamma befarar att jag kommer att bli helt alkoholiserad av det här jobbet, givet att ordet “drinkar” nämnts i denna blogg, men det är inte riktigt med sanningen överensstämmande.)

Jag har mest skrivit om dem, för att de är lite story-mässiga – och för att jag inte riktigt vetat vad de andra här pysslat med.
Men det här hotellet har alltid lockat en bisarr samling människor; rummen är uppkallade efter gamla gäster som Mick Jagger och Graham Greene (jag bor i rummet “Ann Margret”).
När jag varit här tidigare, tre gånger, har här bott massvis av amerikanska Peace Corps-volontärer, konstsamlare och diverse “Friends of Haiti”, som hotelldirektören Richard kallar dem.
Hans business är inte helt enkel, eftersom landet de senaste fyra åren varit så oroligt (risken för kidnappningar och skottlossningar har en tendens att avskräcka folk från vissa resmål), och han drömmer säkert om hur det var här före hans tid. På 60-talet var Haiti The Place to Be i Karibien (därav Mick Jagger & Co). När aids kom i mitten av 80-talet påstods Haiti, felaktigt, vara själva smittohärden (i själva verket kom aids hit från USA) vilket tillsammans med allsköns osäkerhet skrämde bort nästan alla kvarvarande turister.
Läget har varit så instabilt att exempelvis Peace Corps den senaste tiden lämnat Haiti – men inte tillräckligt stabilt för att locka exempelvis journalister i stora massor.

Men idag finns här, bland annat:
• en skum tysk som vi tror är vapenhandlare
• tre kanadensare (två kvinnor och en man) med två små haitiska barn som de adopterat och som de bor med här under den flera veckor långa anknytningsprocessen (barnen är mycket söta och springer omkring på verandan och busar med alla)
• en amerikanska som jobbar med människorättsprojekt i Cité Soleil
• diverse haitier som jobbar som fixers (översättare, chaufförer etc) och, dagens nya bekantskap:

• en holländsk operaproducent, en elegant man i 60-årsåldern bosatt i Amsterdam och Santo Domingo. Han ska göra något helt fantastiskt som jag måste skriva reportage om senare i år!

Han ska sätta upp en haitisk operaföreställning, “Mariage de Lenglensou”, med musik och libretto av Port-au-Princes f d borgmästare (som också hänger här på verandan) och med haitiska sångare.
Det hela ska turnera till 20 städer i Haiti, från juni, och senare till bl a Dominikanska republiken och den haitiska diasporan i Miami, New York och Montreal. “It’s like picking flowers at the entrance of hell”, förklarade han det hela glatt, och berättade sådant jag inte hade en aning om – att det mitt i allt kaos och den extrema fattigdomen här döljer sig massvis av av musikskolor dit haitier går för att öva och spela och sjunga och öva…och det är tydligen jättebra.
Holländaren talade entusiastiskt hela morgonen om hur tråkigt det är att all fokus är på elände, politiskt kaos, våld och fattigdom, och att det nu gäller att få ut energin på operaföreställningar och så’nt istället. En sann idealist, med andra ord – mycket bra.

/Gunilla

Paolo Pellegrin (se föregående blogginlägg) vann inte mindre än två stycken World Photo-priser idag! Nämligen första pris i “porträttklassen” och tredje pris i “arts and entertainment – stories”-klassen) (där svenska Åsa Sjöström för övrigt fick första priset). Inte illa.

World Press Photo är världens mest prestigefyllda foto-tävling. Vi tyckte att Paolo borde bjuda oss alla på minst två drinkar var här på verandan, en för varje pris – men han verkade inte så himla till sig alls. För han har vunnit detta pris sju gånger tidigare…och suckade över att han måste dra till Amsterdam och träffa holländska drottningen ännu en gång… Han skojade dock om att han koordinerar sitt partaj med René Prévals segerintåg i Port-au-Prince på söndag (det kommer att bli värsta karnevalen).

Hmmm…det där med Guy Philippe-mötet blev inte av. I alla fall inte idag. Men kanske får jag följa med Paolo och hans italienska fixer till Jacmel! Hmmm…de drog just iväg någonstans under underliga omständigheter. Jag misstänker att det handlar om att hitta haitiska unga damer.

/Gunilla

Här en bra introduktion till globaliseringsdebattens kändisar:
OmVärlden - “Vem är vem i den globala utvecklingsdebatten?”

Jag har träffat/intervjuat tre av de herrar som figurerar i artikeln, nämligen de som är hemmahörande på mitt alma mater, Columbia. Jagdish Bhagwati-intervjun var dock omöjlig att sälja in, och ingen tidning har nappat på min idé att porträttera Jeffrey Sachs. Buhu.

William Easterley på NYU har jag inte träffat, och även om han verkar intressant – är det inte _lite_ oroväckande att han har hjärnkirurgi som *hobby*?!

Jag lämnar nu, snyft, Hotell Oloffson (ja, det stavas så konstigt – borde kanske egentligen vara Olafsen eftersom det ska komma från en norsk-haitisk familj som drev hotellet på 40-talet) för att ta in på L’École Louverture för ett dygn.

Sedan: Montréal!

/Gunilla

Märklig man 1: Tore Håkansson!

Läs om honom här: DN Kultur - “En sökares resa”.

Otroligt, vilket liv! Please, ge mig boken i julklapp, någon. Bara titeln är ju fantastisk: “Mina första nittio år”.

Tore Håkansson låter för övrigt som en man som skulle uppskatta karibiska voodoo-flaggor, se föregående post. Och hans hem, med “magiska föremål” och “konstverk från alla världens hörn” låter som ett inredningsestetiskt ideal för mig att anamma. Plus att han varit knuten till Columbia University.

Märklig man 2: Antony Hegarty!
(Ser han inte ut som Emma Olsson på denna bild?)

Jag fortsätter tjata om Antony (kallad “dagens drag-gråtare” av Fredrik Virtanen den 6 november. Jag har nu hittat inte mindre än sex stycken låtar av honom på nätet, som jag spelar om och om och om igen…. Nu senast The Lake och Mysteries of Love.

Så sprött, vackert och äkta! Nina Simone med stråkar.

Om jag någonsin träffar Antony ska jag fråga hur mycket han ska ha för att sjunga på min begravning… (Oj, jag har visst blivit lite smittad av dödskult – så kan det gå när man är i Haiti och sitter omgiven av voodooflaggor och mystiska kultföremål, vilket jag gör just precis nu här på hotellet.)

Men jag är fortfarande ledsen för att jag inte kände till Antony and the Johnsons för flera år sedan, tänk så många mystiska konserter i East Village som gått mig fullständigt förbi. Och att jag missade konserten i Carnegie Hall i New York så sent som den 13 oktober! Man kan bli galen för mindre.
Leta genast reda på hans skivor och/eller MP3-filer så förstår ni varför! (Eller så får ni komma på min begravning.)

Oj, nu pågår värsta rap-på-kreole-maratonspektaklet här på gatan utanför hotellet! De använder väldigt skrälliga högtalare.

De enda som sitter jämte mig på verandan på detta gudsförgätna hotell är en vit man och två unga svarta pojkar, de senare kanske i nedre tonåren. Jag försöker klura ut om det kan finnas något legitimt skäl för dem att vara här tillsammans alls, men har ännu inte kommit på något.

Vi (=jag och chauffören Alex) åkte runt och letade efter något valmöte som jag skulle kunna skriva om, men det visade sig lättare sagt än gjort att hitta något.
Alex berättade att han hört ljud som lät som en massaker från Cité Soleil häromnatten. Han skyllde på FN-styrkan Minustah, vilket inte utesluter att det var en intern uppgörelse.
Så är det här i Port-au-Prince: fullt av rykten.

/Gunilla

P S Nu märker jag att de som gett ut boken av Tore Håkansson också råkar vara typ de enda som gett ut böcker om Haiti på svenska, lite märkligt!