Gunillocentrism – web diary of a freelance journalist

Igår hade jag ett arbetsmöte med en massa synnerligen konspiratoriskt lagda personer, förenade i en troligen ondskefull sammansvärjning finansierad av Washington eller ännu värre. Jag berättade allt jag vet om journalistik för dem, haha, med min nyligen införskaffade Isabelle Eberhart-dagbok som pikant accessoar (fast det var det nog ingen som märkte).
Som ni förstår var detta industrispionagemöte av synnerligen hemlig karaktär. Jag skulle gärna avslöja omständigheterna här, om det inte vore för att jag misstänker att det skulle kunna slå tillbaka på mig själv i en eller annan form.
Men – jag nämner det ändå, mest för att jag vill berätta att jag ännu en gång haft nöjet att använda lobbyn på Algonquin Hotel som mitt ljuvliga Midtown Office (vad gör man inte för att försöka befästa sin image).

Eftersom både Eudora och Firefox vägrar starta har jag de senaste dagarna tvingats använda min gamla back up-dator för att skriva (och den kan visserligen öppna och ladda ned mail i Eudora, men inte skicka några, eftersom jag inte kommer runt jobbiga felmeddelanden som “550 5.7.1. Authentication Required” hur jag än trixar). Jag tvingas skicka mail genom att greja med hemska Telia Webmail, stackars mig, och dessutom har inte mina fingrar vant sig vid att plötsligt åter ha ett svenskt tangentbord.

Så jag jobbar på, men det är inte särskilt effektivt. Särskilt inte som Becks lillebror Channing (läs mer om bröderna Hansen här) legat och sovit och snarkat i en säng här i vardags-/arbetsrummet hela förmiddagen (alltså alldeles intill mitt skrivbord). Just nu står han bakom mig och pratar i mobiltelefon, samtidigt som mina inneboende Sean&Bibbe vimsar omkring som yra hönor, bland fyra surrande datorer och blippande videoskärmar.
Vadan detta stökiga kaos? Jo, de förbereder alla tre en äkta happening ikväll, i god fluxus-anda, en hommage till Bibbes pappa Al Hansen. Alla som är i New York är hjärtligt välkomna till Chelsea klockan 18, se mer här.

“For being hystericals, we’re pretty calm”, sade Sean just, och det har han faktiskt rätt i. Det känns ändå märkligt att detta sker i mitt hem/på mitt kontor.

Det som annars var tänkt som jobb idag var följande:
1. reportagereseplanering till sisådär fem olika synnerligen komplicerade destinationer på tre kontinenter den närmaste månaden, inklusive reportageinförsäljning till desamma (bara att boka biljetter är såååå tidsödande)
2. att klura ut något begåvat om varför det är OK för en journalist med tjänstegloria att skriva en eller annan text för kundtidningar (apropå denna diskussion).

Men, jag har i alla fall äntligen blivit färdig med
3. mitt kundtidningsreportage från North Carolina – levererat och klart (fast hmmm…det blir kanske en ny version snart, när jag klurat ut hur man säger coding på svenska, när det handlar om radarsystem, och med en tabell om omsättningen).

Och jag måste säga att arbetet med detta reportage illustrerar några av de teser jag kommer att skriva om (enligt 2. ovan), nämligen att det nästan inte var någon skillnad på den texten och vad jag skulle ha skrivit om beställningen hade kommit från till exempel en dagstidnings näringslivsbilaga. Men, framför allt att det gav en massa bra bonuseffekter av olika slag, saker som kommer Den Goda Journalistiken till nytta.

En sådan kan ju vara att jag nu möjligen har råd att dra till Haiti igen, till presidentinstallationen i maj (skulle bli femte gången isåfall!). Här kan ni se fotografier som Anne Poulsen tagit för FN:s World Food Programme, från en by i bergen där de delar ut mat till hungrande.

Anne är en cool dansk journalist som tröttnade på eländiga frilansvillkor (japp, i Danmark tjänar anställda journalister mycket mer än sina svenska kolleger – men de danska frilansarna har än mer proletära villkor än vi, om jag förstått saken rätt) och därför tog jobb som “press officer” på WFP i Port-au-Prince. Det var hon såg till att vi kom iväg till Gonaives med en FN-konvoj häromåret, en mycket bra insats.

Uppdatering: Nu försvann Sean&Bibbe&Channing ut genom dörren, men istället för att njuta av lite arbetsro måste jag genast dra ner till Soho. Mina krassliga datorer har fått en tid hos Apple Stores Genius Bar. Hoppas att det hjälper med lite genier, annars återstår bara handpåläggning.

/Gunilla

Nu har vi, eller rättare sagt fotografen Karl Melander, inte mindre än tre stycken Haiti-omslag ute i offentligheten samtidigt! Det har inte varit lätt att sälja in Haiti-jobb, men det kunde åtminstone vara värre.

Det senaste reportaget handlar om avväpning och demobilisering och finns här:
Fredstidningen PAX, omslag, själva texten här.

Sedan tidigare har vi ett reportage ute om en jordskredsdrabbad familj i Gonaïves. Texten finns inte online, men mamman i familjen finns på omslaget här: Tidskriften Latinamerika

…och så finns vårt valreportage här: Amnesty Press.

/Gunilla

Jaha, som ni märkte försvann strömmen (min strömförsörjningskabel hade blivit skadad av för mycket resande). Och jag vägrade blogga från den läbbiga PC-maskinen på hotellet, det var illa nog att behöva kolla mail på den.

Mina sista dagar i Haiti var fyllda av: karneval i fina Jacmel (med söndagsbrunch på Hotel Florita), lastbilsliftande, besök bland gatubarn i slummiga Bel Air, pool&veranda-som-vanligt på Hotell Oloffson, djupsinniga samtal om haitisk politik, promenader i nya områden i Port-au-Prince och lite annat. Hoppas komma tillbaka dit snart!

Men nu är jag åter hemma i New York. Är kanske inte lika glad att vara här som Martin Gelin verkar vara, och håller heller inte med om att Houston skulle vara så hemskt (fast jag hade nog ovanlig tur med att träffa trevliga människor när jag var där i september).
Dock kan jag inte låta bli att citera Martin: “Otroligt skönt att vara tillbaka i New York i alla fall. Landade för en kvart sen. Demokrater! Trottoarer! Sura människor!”

/Gunilla

Jaha, jag har visst överansträngt min dator en aning, bland annat genom att inte ha lyckats skaffa en extern hårddisk till alla mina bild-filer.

Igår bröt den ihop fullkomligt, och varje gång jag försöker öppna mitt mailprogram står den bara och snurrar utan att komma någon vart (bildprogrammet tänker jag inte ens försöka med).

Dessutom har min strömförsörjningskabel skadats allvarligt.

Därför tvingades jag i natt – när jag hade en deadline på min _tredje_ version (eller var det fjärde?) av ett reportage om valet i Haiti för Amnesty Press (inte lätt att få ihop händelseutvecklingen här med tidningens pressläggning…) – att skriva på den allmänna dator som står till hotellgästernas förfogande.

Det är en långsam och seg PC, med slitna tangenter. Tvingades använda den första gången jag var här, för två år sedan, och det var som en dröm när de installerade trådlöst Internet så att man kan använda sin egen dator på verandan istället för en sunkdator i en skrubb.

Reportaget blev till sist rätt bra, men det tillkom under jobbiga omständigheter inte bara p g a datoreländet.
Dels var det RAM-konsert här på hotellet, d v s röj-voodoorock på hög volym och massor med människor överallt hela kvällen, och jag var sur som var tvungen att splittra min uppmärksamhet mellan deadline och dans bland publiken. (Konserten var bra, men jag hade väntat mig en större eftervals-urladdning från bandet, tror jag.)
Sedan var jag tvungen

sladden

Dags att dra

eftervalsfirandet = stollarnas julafton

galningar

uppraggad av en haitisk prostituerad

dårhus

musik

Jacmel?

New York-kyla

oj, nu tog strömmen slut, jag återkommer väl….

/Gunilla

Meddelandet som är inklistrat nedan skickade jag som mail klockan 04 i morse till Stockholm (skrivet på hotellets sunkiga gamla PC eftersom min egen dator kollapsat, därför inga å, ä eller ö men en massa skrivfel).

Jag skulle nämligen ha lämnat en kolumn till Gourmet om delikatessbutiker i Harlem den 15 februari – men det har inte varit möjligt, av nedan anförda skäl.

Kanske är det rolig läsning även för er, eller i alla fall en inblick i mitt liv … eller i alla fall recycling av skriven text.

En gång i tiden sparade Gourmet-redaktionen på konstiga “därför är jag inte klar med min text”-besked. Det gör de inte längre, men detta skulle väl ha platsat fint i samlingen.

/Gunilla

@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@

Ebba,

Har ar annu mer kaos an vanligt i mitt liv:

- jag har bevakat valet i Haiti i tva veckor

- valet var kaotiskt och avslutades forst igar natt (i mandags akte jag omkring med NYTimes- och Newsweekfotografer och fotograferade samt klev igenom brinnande barrikader!)

- jag skulle ha akt hem den 11 februari men Am Airlines flyger p g a (snon i New York och)sakerhetslaget har igen forst denna helg

- jag har fatt skriva alla mojliga texter samtidigt denna vecka p g a valstrulet (i morse var jag langt fore de internationella nyhetsbyraerna med en TT-text om att HAitis nye president utsetts!)

- min dator kollapsade p g a overanstrangning idag och star bara och tuggar istallet for att oppna program SAMTIDIGT som stromforsorjningskabeln gick sonder (detta tvingas jag skriva pa en ytterst sunkig PC)

Igar lamnade jag precis samtidigt en nyetstext om rostrakningstrasslet i Haiti OCH ett reportage om uppvarmningen av Gronland - lite absrut att tanka pa spackhuggare och isberg nar man sitter pa en veranda i en tropisk tradgard, men sa var det.

Tro nu inte att jag inte har tankt aven pa THe NEW Luxury! Det har jag, och rentav skrivit om pa den nylyxiga verandan (se bilder pa gunillakinn.blogsome.com). Tanken var att traffa Harlemkvinnan som kor med detk onceptet i sin ostronbar i mandags…men da klev jag altlsa omkring bland brinnande bildack, langt fran ostron.

Och det jag redan skrivit om konceptet hittills ligger just nu val forborgat i min dator, som jag nog maste ga till APple och fa reparerat/mer minne pa mandag.

Ja, hela denna langa utlaggning for att forklara varfor du inte fatt nagon text annu… Men nu har du i alla fall hort av mig.

Gunilla

Ibland presenteras rena världsnyheter här på bloggen, som denna om svenska företag i Oil for Food-utredningen.

Här kommer nattens scoop:
Under torsdagen kommer René Préval att utses till Haitis nye president.

Detta kommer att offentliggöras imorgon, enligt uppgift vid 11-tiden lokal tid. Lita på att det då blir karneval i Port-au-Prince!

Hmmm…låter som om jag hör en del glada tjut nerifrån sta’n, så det kanske finns fler än jag som vet. Men nyheten är inte ute på någon av alla byråsajter jag kollat, BBC och AFP och alla andra har bara gamla nyheter.

Hela dagen har det spekulerats i vilka internationella påtryckningar som görs gentemot den haitiska valkommissionen, och det trick de säkert valt är att exkludera antalet blankröster ur matematiken.
“Haïti: exclure les bulletins blancs pour sortir de la crise”

Min fixer, d v s dagens underleverantör av scoop, visade mig just en röstsedel – markerad med officiell stämpel – som han hittat på en soptipp. Rösten var för Préval, och det fanns många sådana röstsedlar bland soporna…typ hundratusen. Tala om valfusk!

/Gunilla

Deadline, hinner inte skriva något här. Men ett mail jag just skickade till “min Haiti-fotograf” kanske är lite rolig läsning. Håll till godo.

Kalle,

Jag försöker lägga upp jobbet med reportage om avväpning m m till PAX. Skulle väldigt gärna vilja gå till Bel Air och träffa de där f d gangsterbarnen i slutet av Kidnappar-gränden, men vill inte göra det ensam.
Försöker locka Paolo P att följa med som min beskyddare – han /och jag/ var häromdagen i ett ungdomsfängelse och fotograferade, och gangsterbarnen vore ett perfekt komplement till honom, vad han nu ska göra. Han är nog intresserad av Bel Air, men han är ju minst sagt lurig och man vet inte riktigt vad han tänker. Och framför allt ska han nog åka härifrån idag, via Santo Domingo! Too bad.

Så kanske Hans kan följa med. Eller så blir det inget. Well, well. Jag har material så det räcker, men det vore otroligt bra att ha den komponenten rejält, och inte bara intervjuer med diverse internationella experter. (Vore också bra att träffa Guy Philippe, en charmig gangster som han kan ju piffa upp det hela. Liksom ungdomsfängelset kan få vara med på ett hörn, trots att jag inte gjorde ordentliga intervjuer – fick se skisser på de vapen som omhändertagits…aaaaaahhhhhh!!!!)

Men min fråga till dig är: visst tog du åtminstone några foton på gangsterbarnen och deras ledare? Isåfall är miniminivån uppnådd, för jag talade ju åtminstone lite med honom…

Vill också hänga med på fler DDR-möten samt besöka Cité Soleil (har träffat en amerikanska som kan ta sig in där utan problem – hon åt frukost här på verandan i söndags), men man får se hur det blir med allt.

Jag har fått för mig att jag _bor_ här på hotellet nu. Allt annat (övriga Port-au-Prince såväl som New York och resten av världen) förefaller fullkomligt ovidkommande.

Gunilla

Det bästa med att vistas här på verandan (bara så ni vet det, jag gör inte _alltid_ det_ – igår åkte jag ju runt i precis hela Port-au-Prince, och häromdagen for vi genom bergen och till Jacmel) är att världen liksom kommer till en. Eller delar av den.

Just nu sitter en massa fotografer från New York Times, Los Angeles Times och lite andra nyhetsmedier vid bordet intill mitt.
De är nästan urtypen för härdade pressfotografer – lite lagom orakade och råborstade, sotfläckade, med snusnäsdukar om halsen och språket fullt av svordomar – och sitter och skvallrar om bilder och bekanta från krigshärdar, jordbävningar och explosioner runtom i världen. (Det var förresten de som var ute i Tabarre igår, se här om vår dramatiska nyhetsdag.) Otroligt kul att lyssna till, faktiskt, i alla fall ett tag!

Nu är det _två_ adoptivfamiljer som bor här också, det vill säga _fyra_ busiga haitiska småbarn som kutar runt på hotellet.

Och tre meter åt andra hållet spelade hotellbandet RAM just in sin video, med direktör Richard och hans fru Lunise! Lunise (Morse) var klädd i traditionell kreolsk klädsel, med volangkjolar och huckle.

“Det spelar ingen roll om Port-au-Prince är i upplösningstillstånd, vi måste ju tänka på våra karnevalsförberedelser”, som Richard förklarade.

/Gunilla

Här kommer ett låååångt inlägg – det manus som jag hade skrivit till mitt Studio Ett-framträdande… Jag tänkte att det kunde recyclas någonstans, och varför inte här!

Jag var förvånad över att jag fick med det mesta jag ville säga, för det brukar man ju aldrig hinna, och att radiomediet gav utrymme för relativt utförlig och nyanserad information.

Tyvärr blev jag lite ställd när programledaren frågade om vem René Préval egentligen är, för det hade jag inte alls förberett. Hoppas det inte hördes…

En del intressant och viktig information om valfusk och så’nt kom inte med – men det kan ni ju läsa om nedan. Jag har markerat sådana bloggbonus-stycken med **-**.

För övrigt kan jag meddela att jag även figurerade i haitisk lokal-TV igår! Jag promenerade, enligt dem som sett det, nerför trappan på Hotell Montana precis bakom dess ägarinna. (Nyheten var gissningsvis den att hon nu kastar ut valkommissionen och Minustah från hotellokalerna – too much trouble.) Har dock inte sett det själv. Får nöja mig med att försöka fixa en kopia av Rapport-inslaget!

/Gunilla

Studio Ett

Inledning – hur är stämningen, vad säger man, typ, närvaro, närvaro
Jag var precis nere på sta’n, och läget är lugnare idag än det var igår då gatorna runtom hela Port-au-Prince var avspärrade med bilvrak och barrikader. Men fortfarande är det en spänd stämning, i väntan på att valresultatet ska bli klart.

Port-au-Prince är inte totalt blockerat på samma sätt som det var igår, men skolor och de flesta butiker och kontor håller stängt. Gatorna är inte tomma, utan det sitter som vanligt människor som försöker sälja saker. Fast de som kan verkar hålla sig hemma.

Det alla väntar på nu är dels fler uppgifter om valresultatet, dels att presidentkandidaten René Préval ska framträda i radion. Han förväntas be alla sina anhängare som demonstrerat för att stödja honom att ta det lugnt.
**Samtidigt pågår det överläggningar på högsta nivå. Internationella diplomater talar med Haitis övergångsregering och med presidentkandidaterna. Brasilien har uppmanat säkerhetsrådet i New York att uppmärksamma situationen, i samband med att mandatet för FN-styrkan Minustah förnyas imorgon.**

Varför protesterar demonstranterna, när deras kandidat leder stort?
Människor protesterar därför att de inte förstår att René Préval – som framför allt uppfattas som de många fattigas kandidat – inte redan utnämnts till valets segrare. Här i Port-au-Prince var det en överväldigande majoritet som röstade för honom – inte bara i Cité Soleil, Bel Air och andra kåkstäder där hans anhängare bor, utan även i andra delar av staden.
Efter valet sades det att han hade över 60 procent av rösterna, men sedan sjönk hans andel. Enligt de senaste siffrorna ligger den på ungefär 48 procent, och då måste det till en andra valomgång den 19 mars.
Det är man inte riktigt van vid här i Haiti – tidigare i landets historia har presidenter antingen fått makten efter en storseger i första valet, som förre presidenten Jean-Bertrand Aristide, eller genom till exempel en militärkupp. Därför sprids rykten om att valkommissionen försöker manipulera valresultatet.
Det är uppenbart att René Préval skulle vinna en andra valomgång, om den går korrekt till – för ingen av de andra kandidaterna har i närheten av samma stöd, och många av dem som får dra sig ur skulle snarast stöda Préval. Men den kandidat som nu ligger tvåa, Leslie Manigat, har sagt att han vill ha en andra valomgång, trots att han nu bara har drygt 11 procent av rösterna.

Nu haglar det anklagelser om valfusk från olika håll, och det är fullt möjligt att det har förekommit fusk i hela proceduren. Det vore isåfall inte första gången i Haitis historia.
**Exempelvis har man redovisat att det finns 85 000 blankröster, och de räknas så att det blir svårare fôr René Préval att nå 50 procent. Men för oss som såg valet verkar det osannolikt att så många människor skulle ta sig till vallokalen och köa i flera timmar bara för att rösta blankt. Det finns till och med personer i valkommissionen som gått ut offentligt och anklagat ordföranden för att ha manipulerat resultatet – men det är svårt att förstå riktigt vad som händer.**

Om de frågar om Haiti
**Haiti är dels ett mycket fattigt land, det fattigaste av alla länder i Amerika, där de flesta i befolkningen saknar arbete och är beroende av att släktingar utomlands skickar pengar eller av hjäloporganisationer.**
Men det är också ett traumatiserat land som genomgått flera mycket svåra år, med politiska oroligheter och våld. För två år sedan, när dåvarande presidenten Jean-Bertrand Aristide gått i landsflykt, rådde ren anarki, och då var det gangstrar, mördare och plundrare på gatorna i Port-au-Prince. Den övergångsregering som då tog över har tyvärr visat sig inkompetent, och läget för de mänskliga rättigheterna är usel – eftersom rätts- och polisväsendet inte alls fungerar.
Den sydafrikanske biskopen Desmond Tutu är just nu i landet för att uppmana till en försoningsprocess, och något sådant skulle kanske hjälpa i det mycket polariserade Haiti.
Nu är läget betydligt lugnare än för två år sedan, och demonstranterna har hittills varit beväpnade med musikinstrument och affischer, inte med vapen. Det beror delvis på att FN-styrkan Minustah, som har tusentals soldater på plats i Haiti, gör läget stabilare.

Idag kan ni lyssna på Studio Ett i Sveriges Radio/P1.

Jag medverkar de första fem minuterna, 16.05–16.10, med en rapport från Port-au-Prince. Vad jag nu ska säga då.

Inslaget ligger väl kvar på hemsidan en vecka eller så!

/Gunilla