Gunillocentrism – web diary of a freelance journalist

Inte så mycket bloggat på sistone…men nu drar jag från Stockholm på ett tag, efter ett alltför kort besök. Sol!

/Gunilla

Jag ansluter mig till bloggvågen för Linda Skugges klockrena artikel idag: Expressen/Fjärde sidan: “Dags att granska Marias nätverk”. Redan en Linda-klassiker!

Tja, det är ju bara att fortsätta nysta. Vilken redaktion blir först med att kartlägga det Schottenius-Svenningska nätverket in extenso? Det kan bli en fin grafik av det hela.

För ingen tvivlar väl på att Maria Schottenius har tillräckligt i garderoben för att få äta upp det där med att “det finns bättre eliter”, många gånger om.

/Gunilla

P S Ah, äntligen någon som är som jag, nämligen Anna Hellsten. “Som vanligt har jag svårt att välja sida, klamra mig fast vid en bestämd ståndpunkt, så är det när man är vidsynt och moraltant i samma kropp.”

Idag är jag på ovanligt gnälligt och frustrerat humör. Men jag skriver ändå…ett extra gnälligt inlägg! (Orkar inte ens gå in på varför jag är frustrerad, men det handlar om allsköns dumma/ointresserade redaktörer och svårigheter med logistik och planering).

Efter ännu en vecka då jag desperat skickat runt det ena mailet efter det andra med Haiti-reportageförslag till svenska redaktioner inser jag att jag verkligen är en statusproletär….

Jag berättade idag för tidningen O Globos hitskickade journalist (i normala fall jobbar han som socialreporter i Brasilia) om mina arbetsvillkor:
Att jag får betala hela resan själv och _eventuellt_ sälja enstaka artiklar, isåfall för ett lågt pris, och att detta sammantaget inte kommer att täcka mina utgifter (och än mindre räcka till mina höga overhead-kostnader i New York). Och att det är likadant för det mesta, vare sig jag är stringer i New York eller på resa i t ex USA.

Hans kommentar: “Är det sant?! Men det är ju så det fungerar i brasilianska medier! Jag trodde det var helt annorlunda i Sverige!”

OK, mitt styckpris per artikel är säkert något högre än vad brasilianska frilansar får. I många länder är frilanskåren ett slags proletariat i förhållande till de anställda – Storbritannien, Italien, USA och många andra länder come to mind – och skillnaden är ovanligt liten i just Sverige. (Brasilianska journalister har nog låga löner vad de än har för villkor.) Men det pågår kanske en slags proletarisering, som Ordfronts Johan Berggren beskriver..
(Och brasilianska medier har i alla fall en hög grad av intresse för Haiti, eftersom FN-styrkan Minustah är Brasilien-ledd.)

Ja, ni hör hur gnällig jag är. Det är klart att jag är dum som fortfarande håller på. Men precis som Anna Hellsten drömmer jag rentav om livsmedelsbutikstiden, i mitt fall helgerna på ICA Esplanad i Stockholm… Då var allt enkelt och relativt välbetalt, minsann. Men tråkigare än nu. Och man fick ont i ryggen och luktade fisk och kött om fingrarna.

/Gunilla

Kunde inte låta bli att göra en ny karta…denna gång inklusive länder som jag inte varit i, bortsett från en mellanlandning på flygplatsen (Thailand, Island, Dominikanska republiken, Puerto Rico och Singapore). Jag vet att det inte gills! Men jag har i alla fall en transitstämpel från DR i passet.

En annan sak man kan notera är att Mali är nästan lika stort som Indien på kartan! Jag vågar nästan inte tänka på hur trångt och tättbefolkat det kan tänkas vara i Indien. Men jag vill väldigt gärna åka dit.

Nu är det “bevisat” – jag är narcissist, enligt det s k personlighetstest som finns här. Skönt att veta att jag inte är schizofren, i alla fall…

/Gunilla

Här har det varit intensivt, med poolparty och intervjuer med gängledare i Bel Air och FN-människor och andra.
Bel Air är en del av centrala staden man som utomstående inte kunde gå in i så sent som för två månader sedan. Så åtminstone där har det lugnat ner sig, lite.

Hinner inte skriva mer än så nu – vi ska upp tidigt i morgon bitti för att åka till Gonaives och träffa en översvämningsdrabbad familj vi mötte i fjol!

/Gunilla

Dagens tack-men-nej-tack:

“Låter jättespännande,

men iv har dessvärre inte möjlighet att beställa.

vänl. X”

(kulturchef på morgontidning)

Tja, det var i alla fall ett snabbt svar! Det kom blott tio minuter efter att jag skickat ett utförligt synopsis om vad vi vill göra och varför detta är viktigt.

Jag är alldeles förstörd, efter att ha sett denna film: Aristide and the Endless Revolution. Aaaaaaaaaaaaaahhhhhhh. Jag tänker inte skriva här om vad den handlar om, den som är intresserad kan själv läsa mer om filmen på dess hemsida – men det handlar om så många viktiga frågor att jag inte kan fatta varför Haiti inte uppmärksammas mer i medierna. Ju mer man lär sig om La Question Aristide, desto mindre fattar man (jag).

Anyway, jag åker till Port-au-Prince på tisdag! Helt irrationellt, men så får det bli. Det vore ju bekvämare att stanna hemma, men a woman’s gotta do what a woman’s gotta do … hahaha.

Alltså: Haiti 29 november–6 december. Sedan direkt till Montreal, 6–11 december.

“Min” fotograf K som redan är på plats i Port-au-Prince skriver att risken för att bli a) kidnappad b) bestulen känns liten, och att det jobbigaste är all uppmärksamhet riktad mot honom som ensamresenär. Så jag får åka dit och bli hans body guard!

Här ett exempel på en tidning som inte bangar för att ha en resetext om Haiti. Citat:

“… as much as instability seems part of its national DNA, Haiti is an extraordinary and unforgettable destination, intense and sexy if not quite romantic, a sensory cocktail of jarring extremes.
Friends and sometimes strangers constantly ask if I’ll take them to Haiti the next time I go, and I sympathize with the spell that seems to grip them, because Haiti has an unmistakable allure, derived in part from Hollywood, Africa, voodoo, music and literature, cruelty, the primitive colors and rhythms of its folk culture, and the postapocalyptic future.”

(New York Magazine, våren 2004)

Som tidigare meddelats är jag numera moster.

Och nu är det klart med namnet! Marcello Lucas Ramundo, heter den lille. (Han är så liten och, enligt min 178 cm långa syster, spinkig (!) att hon fick springa ut och köpa nya kläder åt honom; de som de hade var på tok för stora.

Marianne har valt det italienska förnamnet och Federico det svenska.

/Gunilla

Nu har kravet på att det ska vara samma namn – samma stavning med någorlunda samma uttal – på svenska och italienska tydligen släppts. För det senaste jag hört ryktas från Rom (via Solna) är Lucas (Luca?) eller Marcello.

Morbror (det vill säga Anders) och moster (det vill säga jag) röstar på Marcello!

Det låter coolt, och är klassiskt och modernt och snyggt på samma gång. Och borde väl funka hjälpligt i Sverige. Key Marcello och Marcello Mastroianni är de enda referenser jag kommit på hittills, men det räcker väl…

Vad det verkligen blir får jag återkomma om. Jag kan tänka mig att det blir minst två förnamn.

Annars har jag förslag på ett namn som skulle fungera perfekt i såväl Sverige som Italien. Samma stavning, samma uttal. Ett namn med segeraura: Zlatan.

/Gunilla

P S Uppdatering: brunt hår, blå ögon, 3 300 gram.

Det här reportaget hade man ju velat skriva…
DN Sport - “Zlatan är populär i Kroatien”

Tänk att få besöka en liten obskyr kroatisk bondhåla, och att få utrymme för ett stort reportage om det! Nu när jag skrivit om både indy racing och golf kunde jag väl få skriva om fotboll också.

För övrigt har jag vissa planer på att försöka se själva matchen Sverige–Kroatien på lördag. Två barer här i New York, Central Bar i East Village och Pig&Whistle i Midtown, har lovat att visa den för alla New Yorksvenskar.

/Gunilla