Gunillocentrism – web diary of a freelance journalist

En sommar för många år sedan körde jag min vän T till Oaxens skärgårdskrog – en fantastisk liten bilresa genom fagra svenska åkerbygder, genom Huddinge och Grödinge och på grusvägar och färjor.
Till Oaxen kom vi först på eftermiddagen, när restaurangen var nästan tom – och det var helt makalöst att under några timmar sitta så gott som ensamma i matsalen och få fullständig uppmärksamhet av personalen, och den ena goda rätten efter den andra.
T fick spela Fattig Författare och jag iklädde mig rollen som Mecenat – det vill säga jag tog hand om notan. Dessutom fick han ensam inta alkoholhaltiga drycker, eftersom jag körde.
Vad vi åt minns jag inte, mer än att det såklart var väldigt gott. Fast det var också mycket länge sedan – det känns lite dumt att inte ha återvänt och ätit på Oaxen igen, nu när det liksom finns!

Att denna skärgårdskrog är i världsklass vet alla svenska foodiesar – se till exempel denna DI-artikel, där Gourmets Jan Nilsson rangordnar den som en av världens 10–20 bästa restauranger. Och White-guiden korade den ju nyligen till bäst i Sverige för andra året.

Men, som också framgår av ovanstående DI-artikel har de internationella restaurangkritikerna inte riktigt hittat till Oaxens skärgårdskrog. I synnerhet inte Michelin, som inte orkar ta sig längre ut från Stockholms innerstad än Sollentuna.

Fast nu har stället utsetts till åtminstone 48:e bästa restaurang i världen, i engelska Restaurant Magazines årliga 50-i-topp-listning.

Såvitt jag kan se – efter att ha gått igenom de fem listor som gjorts hittills – är detta allra första gången en svensk krog tagit sig in på denna lista överhuvudtaget. (Kan säkert bero på att juryn inte testätit så himla mycket i Sverige tidigare, vad vet jag…)

That is news! Men ingen svensk tidning tycks ha skrivit om detta, eller? Nå, allt finns inte online, allt dyker inte upp medelst googling.

UPPDATERING: Det har visst skrivits om listan, t ex av Travel News. Min källa har också sett notiser i Dagens Industri och kvällstidningarna.

Listan ser i alla fall ut så här i den yppersta toppen:

1. El Bulli, Spanien
2. The Fat Duck, Storbritannien
3. Pierre Gagnaire, Paris
4. The French Laundry, Napa Valley/USA
5. Tetsuya, Australien
6. Michel Bras, Frankrike
7. Alain Ducasse/Le Louis XV, Monaco
8. Per Se, New York
9. Arzak, Spanien
10. Mugaritz, Spanien

….och så 45 ställen till….av vilka jag bara besökt några få (t ex vimsat runt på Per Se i 15 minuter); verkligen ätit på än färre (t ex en enda liten efterrätt på 20-rankade Chez Panisse i Berkeley)…

Hela listan finns här.

Och här är New York-vinkeln på den: New York Post: “Eateries in N Y off ‘course’ “

/Gunilla

Det är lätt att älta de usla frilansvillkoren i denna onda medie-värld, och det gör jag ju här ganska ofta (för att inte tala om i mail till mina kolleger, ni anar inte så gnälliga vi frilansar kan bli).

Men idag är jag motsatsen till gnällig, vad det nu heter (glad, kanske!?). Har blivit ombedd att inom några veckor skriva ett reportage om en av USA:s bästa restauranger….och det gör jag ju så gärna.

Kan tyvärr inte avslöja vilket ställe det är, eller var den finns någonstans – men: restaurangen är mest känd för sin 28-rättersmeny! Och den ligger på en plats dit jag gärna velat åka i flera år.
Så då vet ni i alla fall att det inte är Per Se det handlar om, där nöjer de sig ju med 9-rätters (som förvisso tenderar att bli till 14….).

Hoppas detta blir av. Planering för resten av våren pågår.

Dagens lästips, apropå temat ovan: Andreas Ekströms “Middag med Anthony Bourdain” i Sydsvenskan. Den publicerades i november, men tål att läsas igen – särskilt som skribenten meddelar att den hamnar i Goda Nyheter 2005-antologin. Välförtjänt! Visst är intervjupersonen tacksam med sina ständigt smaskiga uttalanden, men det krävs också en god skribent för att ta vara på så’nt – och för att översätta så lyhört.

/Gunilla

Ah, Coney Island i all ära – men Central Park är heller inte så dumt. Tvärtom är det fantastiskt – och idag fullt av folk, som varje solig söndag. Många av parkbesökarna var gissningsvis de som kommer att dyka upp på denna demonstration måndag eftermiddag.

Jag låg på en klippa och skrev texter till min hemsida (någon gång ska väl det där jäkla manuset bli klart).

Och sedan åt jag middag på Jean-Georges enklare avdelning Nougatine! Nice.

Märkligt nog dök plötsligt ett av mina ex upp, med halva familjen i släptåg. Det var många år sedan vi sågs, i Spårvägshallarna i Stockholm vad den förstnämnde beträffar, och jag vet inte vem som blev mest förvånad – jag eller de. Det finns ändå sisådär 18 000 restauranger i New York att välja på…

/Gunilla

Just nu skriver jag på en lång grej här för att uppdatera er på vad jag gjort den senaste veckan (en massa pladder om hur mycket jag skrivit och hur lite jag sovit, blir det). Men innan jag blir klar med det måste jag bara laga lunch. Försökte få hit några kompisar på middag ikväll, men de hade bättre saker för sig, så jag får laga mat åt mig själv.

Solen skiner nämligen (den hade inte synts till sedan i söndags) och jag spelar Antony & The Johnsons på hög volym, och jag har fått tillbaka mitt matbord och genast var jag tvungen att laga detta:

Grillad lax med risotto med färsk sparris och pinjenötter och shalottenlök och buljong och champinjoner!

Mitt enda problem är att jag bara har rött vin hemma, inte vitt som vore bättre rent färgmässigt till risotton… Vi får se hur jag gör, en massa saffran som jag köpte i Vietri har jag i alla fall.

Alltid något, innan jag tar itu med att skriva en massa massa fakturor. Och med att blogga lite mer.

/Gunilla

P S Suck, de har gjort om Antonys hemsida helt och hållet, till nå’t jäkla diskussionsforum. Inte lika kul…

Brev till min kompis Nina (vars indiska mor brukar arrangera tre Thanksgiving-middagar i rad – torsdag, fredag, lördag – i deras enorma town house in San Francisco):

“Fun dinner. Highlight: Allen produced a bottle of 1811 Napoleon cognac, the last remaining bottle from a case procured by his father at auction when he was a student at Oxford. Not only was it alive, it was quite remarkable. To think that it was bottled in 1811 (the year of the most spactacular Halleys Comet to date - and one year before Napoleon’s march of folly to Russia), the grapes were probably on the vine during the time of Marie Antoinette and Louis VI. Ah ….. History ! Talk to you later today. xxx Mom”

/Gunilla

Potatisproblemet är ännu inte löst, men nu har jag i alla fall läget under kontroll (utom kvittona). Grytan har stått och puttrat i flera timmar, så nu doftar det minsann gott härhemma.

Jag skulle förbereda sparrisen, men det slutade med två omgångar som var olika kokta och hade helt olika färger – så det var lika bra att mumsa i sig den ena. Med rosmarinolja och saltflingor (”kosher salt” som de kallas här, när de inte kallas “gourmet salt” – eller är det så man säger i Stockholm?).

För övrigt har jag blivit sparrisoman på gamla da’r. Kanske borde jag köpa en sådan där sparrisångare de säljer på Ikea (i alla fall i New Jersey) så att topparna inte blir överkokta. Fast den sparris jag har kvar är så mjäll att den förmodligen går att grilla direkt, utan överkokning. Den är från Peru.

En av gästerna anmälde idag semi-vegetarianism, så det blir till att fixa till lite hummersoppa (hmmm…ur paket) eller kanske stoppa in lite fler grönsaker i ugnen. Eller ta den asiatiska räksalladen med jordnötter som jag tänkt äta själv, och som sedan omvandlades till potentiellt crostini-pålägg, till henne…

Intressant det där med semi-vegetarianism – köttgrytan är tillkommen med tanke på en av de andra gästerna, som är halvvegetarian så tillvida att hon gärna äter kött och fisk, men inte kyckling och skaldjur!

Dags att gå och köpa vin och kanske små röda bebispotatisar och lite extra glass. Och sedan uppsöka hårsalongen här på min gata – har hittat en som verkar bra och som inte i första hand är specialiserad på afroflätor!

/Gunilla

Ikväll blir det middag här i Harlem, för alla dem som inte kunde komma förra gången det begav sig den 1 oktober (min födelsedag!).

Det bara _råkar_ bli sisådär 10 gäster…lite mycket för en vanlig tisdagsmiddag, men det blir nog trevligt. Och trångt. Alla talar svenska!

Utom mina inneboende Sean&Bibbe, men de deltar i någon slags bokproduktion om hennes far Al Hansen ikväll och kommer först sent. (Se för övrigt Bibbes uppmaningar om hur man kan hjälpa unga konstnärer i hennes fars anda längst ner här!) Bibbe har dock hotat att skura badrumsgolvet…och köket. Hon är min hemmafru.

Det är lite mesigt att enbart umgås med svenskar, jag vet. Men jag träffar trots allt en del amerikaner och asiater och asiat-amerikaner och araber av olika slag här i New York, och en och annan latino, så jag *får* träffa svenskar hur mycket jag vill… plus att svenskarna i regel är de mest pålitliga middagsgästerna! Dessutom tror jag att flera av mina gäster – som jobbar här med de mest avancerade saker – uppskattar att få komma till ett sammanhang där de får tala svenska ett tag.

Nu har jag bestämt menyn:
- grillad sparris med (tomat)bruschetta och crostini (med parmesanost, getost, pesto, asiatisk räksallad och jordärtskockskräm, hur jag nu ska få ihop de olika varianterna)
- boeuf bourguignon enligt detta recept, typ fast med en tjusig bouqet garni och lite annat, med kokt potatis. (Klurar som bäst på hur jag ska göra – vanlig, kokt potatis är ju jättegott till köttgryta, men det vore roligt att visa det fina röda skalet på något sätt, kanske ska jag göra det som klyftpotatis ändå? Hmmm… Den är inte så där fin liten kulpotatis som man kan koka hel och servera med skalen på, eller ugnsbaka hel – många av potatisarna är stora klumpar som måste delas…så jag kanske ska göra en tur till Citarellas här i Harlem och köpa ny “bebispotatis” som de röda småttingarna heter.)
- amerikansk äppelpaj med kryddig pumpaglass (vad betyder “amerikansk” i detta sammanhang? Jo, att den är färdigköpt, på WholeFoods) och kanske vaniljglass och kanske någon annan glass.

Planen var att laga det mesta igår kväll, så att smakerna i köttgrytan skulle kunna gifta sig etc, och så att jag skulle kunna ägna eftermiddagen åt att klippa håret nå’nstans.

Men…..det gjorde jag såklart inte. Och inte heller blev jag klar med några kvitton. Jag somnade istället, helt utpumpad av att handla och få hem allt.
Först nu börjar jag kökssessionen! Klockan är ändå bara halv tolv. Det var en lycka att gå runt och handla på Whole Foods igår i alla fall….så jag lär mig att vara ute i någorlunda god tid och inte tycker att gästerna enbart kommer och stör när de kommer!

/Gunilla

Igår kväll såg jag mitt livs första Halloween-parad, i Greenwich Village. Jag har bott här i fem år och inte fattat att det är The Place to Be den 31 oktober. Jag skyller på att jag var så himla upptagen med mitterminstenta-pluggande….under mina två första år här.

Eftersom det var så himla varmt och skönt ute var sjätte avenyns trottoarer fyllda av mer eller mindre utklädda människor: monster, Marilyn Monroe-look alikes, bleka grevar, morgonrockförsedda med stora papiljotter i håret, pinuppor, grodor, onda andar…ja, en kille var rentav utklädd till en ost.

Och själva paraden var full av skelett och annat, bland annat ett klassiskt New Orleans-begravningsfölje med jazzorkester.
New York’s Village Halloween Parade

Men jag såg inte så mycket av den, för det var så mycket folk! Dock firade jag Halloween på mitt eget sätt, med en härlig bouef bourgignon med pasta och ett glas rioja på en av sjätte avenyns bistroer. Jag blev positivt etniskt diskriminerad: en svensk hovmästarinna fixade ett bord med gatuutsikt åt sin landsmaninna.

/Gunilla

“Jag vill bli chef för Folkhälsoinstitutet – och ägna mig åt att rekommendera folk goda viner, bra krogar och schyssta ost- och fiskbutiker.”

Henrik Alexandersson, den 26 oktober 2005 kl 16.30 i kommentaren här

Uppdatering: Nu inser jag varför jag fick varma känslor för tiden då jag läste Döden är en man (se föregående post). Samtidigt som den där JMK-kursen pågick, i oktober 1999, lyckades jag smyga in en snabbresa till New York.

Jag var bara här i sisådär fem dagar, men det var ett mycket trevligt litet besök. Jag var på SIPA för att se om jag kunde tänka mig att börja där (det kunde jag uppenbarligen), lämnade in från Sverige medhavda smutsiga kläder på tvätteri, och satt på några av mina favoritkaféer. Jag vill bestämt minnas att jag satt på just Café Gitane
och sträckläste Döden är en man. Det förklarar de positiva, undermedvetna associationerna…

Det är snudd på klyschigt att gilla Café Gitane, för det gör alla möjliga i New York – och i synnerhet Manhattan-svenskar. Men det finns anledningar till att vi gör det: stämningen, musiken, de söta servitrisklänningarna, det fantastiska kaffet, les pains au chocolat, cous cous med kyckling och alla smårätterna, de förhållandevis låga priserna, den pseudo-parisiskmarockanska inredningen, läget…

Kort sagt, det perfekta stället att läsa såväl kurslitteratur som tjocka, härliga magasin på.

Min kompis Bradley och jag bestämde just idag att ses där i nästa vecka.

/Gunilla