Gunillocentrism – web diary of a freelance journalist

Ah, Coney Island i all ära – men Central Park är heller inte så dumt. Tvärtom är det fantastiskt – och idag fullt av folk, som varje solig söndag. Många av parkbesökarna var gissningsvis de som kommer att dyka upp på denna demonstration måndag eftermiddag.

Jag låg på en klippa och skrev texter till min hemsida (någon gång ska väl det där jäkla manuset bli klart).

Och sedan åt jag middag på Jean-Georges enklare avdelning Nougatine! Nice.

Märkligt nog dök plötsligt ett av mina ex upp, med halva familjen i släptåg. Det var många år sedan vi sågs, i Spårvägshallarna i Stockholm vad den förstnämnde beträffar, och jag vet inte vem som blev mest förvånad – jag eller de. Det finns ändå sisådär 18 000 restauranger i New York att välja på…

/Gunilla

Ibland leder det ena till det andra. I juni skrev jag en artikel för TT som jag tycker blev riktigt intressant, om en backlash för nyttig mat i USA.
Ni vet, det har varit mycket snack om hur onyttigt det är med hamburgare och friterad mat etc de senaste åren, och McD och andra har lovat att erbjuda sallader etc. Men som man kanske kunde räkna ut har salladerna inte blivit några storsäljare – tvärtom har kunderna flockats till rekord-kaloristinna monsterburgare och allt vad de heter.
En av dem jag då intervjuade – kommer inte alls ihåg hur jag fick tag på henne, men gissningsvis via nätverket Profnet – heter Anna Lappé, och berättade per telefon synnerligen intressanta saker om hur mycket som händer på gräsrotsnivå i USA, med människor och föreningar som engagerar sig i att fler amerikaner ska få tillgång till god och bra mat. Hon bubblade av vad som i mina öron omvandlades till klockrena reportageuppslag – tja, och kanske en och annan Gourmet-kolumn – och sedan dess har jag beklagat mig över att det inte finns särskilt många bra fora för samhällsreportage om mat (inte för att det finns så många bra fora för samhällsreportage som inte handlar om mat heller). Mattidningarna är ju – helt förståeligt – mer för recept och kändiskocksintervjuer och prylar, än rep från koloniträdgårdar i den amerikanska slummen, d v s så’nt som jag tycker är kul att göra… Jag skulle också vilja skriva en längre och uppdaterad version av den där TT-artikeln.

Men jag letar vidare efter bra redaktionella utrymmen och finslipar mina idéer. Tror nog att svenskar är intresserade av att läsa om mat-debatten i USA – dels med skräckblandad förtjusning över “tjocka amerikaner” och andra bisarra matrelaterade företeelser, dels i vetskap om att amerikanska trender tenderar att hamna i Sverige rätt snart, även vad gäller mat. Jag har massor av finfina idéer om mat-/samhällsreportage, med fältarbets-möjligheter i Buffalo, New Orleans, Berkeley och lite andra ställen; hallå, alla redaktörer med rejäla inköpsbudgetar och tidningsutrymme, var är ni?!!

Nå, häromdagen lanserades Anna Lappés och Bryant Terrys nya bok Grub, och den är om möjligt än mer smockad med gunilliga uppslag. Jag blev inbjuden till deras lanseringsevenemang och upptäckte såklart att hon gick på SIPA ett år före mig. Small world, etc… Nya uppslag dök upp när jag pratade med andra som var där, t ex om saker som händer i Harlem. Mycket bra!

Efter Grub-efterkalaset på La Quintas takterrass hamnade jag på PS 450, mest för att jag inte kände för att åka hem.
Jag gillar att ha “möten med mig själv”, alltså möten om kommande arbetsuppgifter precis som man har på alla företag – fast det då blir med bara mig, och jag enväldigt kan bestämma tidpunkt och plats. Nu var tidpunkten sisådär tio på kvällen, och jag kände för att vara på PS450 i Murray Hill, det enda intressanta ställe i närheten av La Quinta som jag hittade i Time Out New York (just det, efter snart sex år i New York har jag äntligen lyckats köpa en guidebok om sta’n!).
Det visade sig vara mycket bra: ett ställe stort, stökigt och röjigt som en Finlandsfärja, fullt av svenniga fast ändå rätt tjusiga 30-somethings. Jag hade kanske storknat om jag skulle ha varit där i utegångar-syfte – är nog helt enkelt för gammal för sådant stoj – men nu var jag ju där för att ha ett arbetsmöte. Och det funkade perfekt, jag satt för mig själv i en lädersoffa och läste ett TIME-reportage som jag tänker planka (haha, jag säger inte vad det handlar om, utom att det kräver fältarbete i Silicon Valley) samtidigt som jag åt ljuvliga sparris- och lövbiffsrullader och taquitos och det stojades och stimmades omkring mig. Jag har alltid gillat att jobba sittandes på barer och kaféer. Anonymt och socialt på en gång, mycket bra arbetsmiljö.

/Gunilla

Just nu skriver jag på en lång grej här för att uppdatera er på vad jag gjort den senaste veckan (en massa pladder om hur mycket jag skrivit och hur lite jag sovit, blir det). Men innan jag blir klar med det måste jag bara laga lunch. Försökte få hit några kompisar på middag ikväll, men de hade bättre saker för sig, så jag får laga mat åt mig själv.

Solen skiner nämligen (den hade inte synts till sedan i söndags) och jag spelar Antony & The Johnsons på hög volym, och jag har fått tillbaka mitt matbord och genast var jag tvungen att laga detta:

Grillad lax med risotto med färsk sparris och pinjenötter och shalottenlök och buljong och champinjoner!

Mitt enda problem är att jag bara har rött vin hemma, inte vitt som vore bättre rent färgmässigt till risotton… Vi får se hur jag gör, en massa saffran som jag köpte i Vietri har jag i alla fall.

Alltid något, innan jag tar itu med att skriva en massa massa fakturor. Och med att blogga lite mer.

/Gunilla

P S Suck, de har gjort om Antonys hemsida helt och hållet, till nå’t jäkla diskussionsforum. Inte lika kul…

Äntligen online!!! Café Edenborg, it is. Ni anar inte hur besvärligt det varit att inte kunna maila och surfa som jag är van vid. Och god chokladtårta har de också.

Uppdatering: ….och så spelar de Anna Ternheim och Antony and the Johnsons och Cornelis och annan bra musik!

/Gunilla

Kära vänner, om någon undrar så är jag i Stockholm men har fan ingen vettig Internetuppkoppling. Varför har ingen – hallå grannar, hallå kaféer i Gamla stan? – _gratis wifi-nätverk???
Tehuset Chaikhana tänker skaffa, och det är utmärkt, men idag?! Jag sitter och skriver detta sittandes ner _på trottaren_ i korsningen Döbelnsgatan/Kungstensgatan (efter en utsökt måltid på Esperanto, så jag borde väl inte klaga) och klockan är snart två på natten! Detta är inte civiliserat, jag har inte kunnat skicka mail på över två dygn (från Berns, där jag var i måndags, gick det bra).

Detta med wifi-bristen i Stockholm är den enda punkt på vilken jag gnäller om att det minsann är bättre i New York.

För övrigt så har jag varit på begravning i Örebro.

/Gunilla

Förresten, ja, det finns trådlös uppkoppling här på Hotel Gullfoss där jag bott i natt. Och det är bara ett vanligt enkelt turisthotell ute på vischan! Ganska coolt, men visar väl hur modernt Island är.

/Gunilla

Mot all odds tog jag mig till slut ut på den isländska vischan. Det vill säga, jag skippade det heta lördags-utelivet i Reykjavik, trots att jag hade tajmat min ankomstdag lite grann efter detsamma (men man kan istället läsa om det i New York Times).

Eftersom jag var så trött efter att inte ha kunnat sova på planet från New York bestämde jag mig för att bara köra korta bitar, det vill säga att inte bränna upp till Akureyri på nordkusten. Och jag åkte iväg först efter att ha tagit det mycket lugnt i Reykjvavik under dagen, med kafé-, butiks- och loppmarknadsbesök.
De få snygga kläderna i isländsk design jag hann se, till exempel vackra linneklänningar, hade jag gärna velat köpa, men … det är just så dyrt här som det påstås, så det fick anstå. Jag gjorde dock några fynd av hemstickat, på loppmarknaden.

Det är verkligen inte riktigt säsong för Islandsresor – det var dimmigt och svårt att se något, och snö precis överallt. Det är antagligen lite smartare att resa hit på sommaren, när det månliknande lavalandskapet framträder i alla sin märkliga prakt – helst kanske på sensommaren, med annalkande höstfärger?

Men jag kom i alla fall till den uråldriga platsen för det gamla Alltinget, och lyckades sedan köra mot Geysir. Den vägen borde man ha haft jeep till – den var ungefär som den hålväg vi färdats på från Port-au-Prince till Gonaïves, om ni kan gissa hur den är (16 mil, tar fem timmar att köra), minus haitiska stråtrövare och tiggande barn, minus alla människor överhuvudtaget, minus glimtar av turkost karibiskt vatten emellanåt – men med snö och lavasten istället för lera … som jag vid något tillfälle körde fast i!
Min vana vid att ta mig loss ur snödrivor är ungefär noll, och jag bävade för att behöva skjuta igång bilen eller skotta loss den på något vis om jag verkligen skulle köra av vägen.

Till sist kom jag fram till asfalterade vägar och till Geysir, där det verkligen bubblar och kokar i marken. Coolt! Eller rättare sagt, hot!

Nu bor jag på hotell nära vattenfallet i Gullfoss, och funderar på om jag försöka hitta någon snäll islandshäst under dagen, eller försöka åka iväg till Vestmannaöarna. Hmmm…troligen tar jag det betydligt lugnare än så, och – efter att ha utforskat hotellets varmvattenspool – satsar på att bara kajka runt lite här på vischan, och mot kusten, för att sedan vända tillbaka mot Reykjavik och hitta någon schysst fisk- och skaldjursrestaurang. Kanske finns det lite vilt nattliv även på söndagskvällar.

/Gunilla

Om någon undrar så befinner jag mig i Reykvjavik, närmare bestämt på Kofi Tómasar Frænda.
Med tanke på det fantastiska vårvädret i New York igår borde jag ha stannat där en dag till eller två, men så funkar tyvärr inte flygbiljetter, så det var bara att åka, fastän jag inte alls ville. (Den märkliga sanningen är att jag nästan aldrig vill åka nå’nstans, utan bara vara där jag är – men när jag väl kommer iväg brukar det bli ganska kul.)

Jag damp ner på Keflaviks flygplats för några timmar sedan, utan att ha en aning om vad jag skulle eller ville göra – utom att jag insåg att jag borde hyra en bil och dra ut på vischan och liksom frottera mig med den isländska naturen.
Jag var lite inne på att försöka bränna iväg ända till Akureyri (på nordkusten) men kom till sist fram till att det nog får räcka med grundkursen i turism, i form av dagsutflykter från Reykjavik. Så jag ska kolla in gejsrar och grejer – och resterna av alltinget, såklart (på mitt gamla rese-tema “politisk turism”).

Men så långt har jag inte kommit ännu. Jag ville se Reykjvavik först. För att klara av överdådiga naturupplevelser tänkte jag att jag behövde en dos urbanism först, så nu sitter jag på ett halvbohemiskt kafé mitt i sta’n och intar frukost i form av Lúxus brauthkarfa (ni får tänka er vilken isländsk bokstav det ska vara istället för th) och en ljuvlig caffè latte.

Kofi Tómasar Frænda = Onkel Toms stuga på isländska!

/Gunilla

Som framgår av diverse föregående inlägg har jag ett hårt, slitsamt och ytterst otacksamt jobb.

Men det har sina fördelar också.

En av de största är detta kontor, verandan på Hotell Oloffson. Betydligt trevligare än ….ja, de flesta Manhattan-cubicles, till exempel!

Eller en redaktion, skulle man faktiskt kunna säga att det är, så många journalister som sitter och jobbar här nu. Det sorgliga är att flera av mina kolleger nu droppar av (om de lyckas ta sig ut via Santo Domingo, härifrån går ju knappt några flygplan just nu…).

(Foto: Carolyn Cole/Los Angeles Times – “the first person ever to win all three of America’s top photojournalism awards in the same year” enligt Wikipedia)

Ja, som ni märker har jag en ganska usel förhandlingsposition gentemot diverse russinplockande dummisredaktörer.

Det bästa med att vistas här på verandan (bara så ni vet det, jag gör inte _alltid_ det_ – igår åkte jag ju runt i precis hela Port-au-Prince, och häromdagen for vi genom bergen och till Jacmel) är att världen liksom kommer till en. Eller delar av den.

Just nu sitter en massa fotografer från New York Times, Los Angeles Times och lite andra nyhetsmedier vid bordet intill mitt.
De är nästan urtypen för härdade pressfotografer – lite lagom orakade och råborstade, sotfläckade, med snusnäsdukar om halsen och språket fullt av svordomar – och sitter och skvallrar om bilder och bekanta från krigshärdar, jordbävningar och explosioner runtom i världen. (Det var förresten de som var ute i Tabarre igår, se här om vår dramatiska nyhetsdag.) Otroligt kul att lyssna till, faktiskt, i alla fall ett tag!

Nu är det _två_ adoptivfamiljer som bor här också, det vill säga _fyra_ busiga haitiska småbarn som kutar runt på hotellet.

Och tre meter åt andra hållet spelade hotellbandet RAM just in sin video, med direktör Richard och hans fru Lunise! Lunise (Morse) var klädd i traditionell kreolsk klädsel, med volangkjolar och huckle.

“Det spelar ingen roll om Port-au-Prince är i upplösningstillstånd, vi måste ju tänka på våra karnevalsförberedelser”, som Richard förklarade.

/Gunilla