Gunillocentrism – web diary of a freelance journalist

Igår hade jag ett arbetsmöte med en massa synnerligen konspiratoriskt lagda personer, förenade i en troligen ondskefull sammansvärjning finansierad av Washington eller ännu värre. Jag berättade allt jag vet om journalistik för dem, haha, med min nyligen införskaffade Isabelle Eberhart-dagbok som pikant accessoar (fast det var det nog ingen som märkte).
Som ni förstår var detta industrispionagemöte av synnerligen hemlig karaktär. Jag skulle gärna avslöja omständigheterna här, om det inte vore för att jag misstänker att det skulle kunna slå tillbaka på mig själv i en eller annan form.
Men – jag nämner det ändå, mest för att jag vill berätta att jag ännu en gång haft nöjet att använda lobbyn på Algonquin Hotel som mitt ljuvliga Midtown Office (vad gör man inte för att försöka befästa sin image).

Eftersom både Eudora och Firefox vägrar starta har jag de senaste dagarna tvingats använda min gamla back up-dator för att skriva (och den kan visserligen öppna och ladda ned mail i Eudora, men inte skicka några, eftersom jag inte kommer runt jobbiga felmeddelanden som “550 5.7.1. Authentication Required” hur jag än trixar). Jag tvingas skicka mail genom att greja med hemska Telia Webmail, stackars mig, och dessutom har inte mina fingrar vant sig vid att plötsligt åter ha ett svenskt tangentbord.

Så jag jobbar på, men det är inte särskilt effektivt. Särskilt inte som Becks lillebror Channing (läs mer om bröderna Hansen här) legat och sovit och snarkat i en säng här i vardags-/arbetsrummet hela förmiddagen (alltså alldeles intill mitt skrivbord). Just nu står han bakom mig och pratar i mobiltelefon, samtidigt som mina inneboende Sean&Bibbe vimsar omkring som yra hönor, bland fyra surrande datorer och blippande videoskärmar.
Vadan detta stökiga kaos? Jo, de förbereder alla tre en äkta happening ikväll, i god fluxus-anda, en hommage till Bibbes pappa Al Hansen. Alla som är i New York är hjärtligt välkomna till Chelsea klockan 18, se mer här.

“For being hystericals, we’re pretty calm”, sade Sean just, och det har han faktiskt rätt i. Det känns ändå märkligt att detta sker i mitt hem/på mitt kontor.

Det som annars var tänkt som jobb idag var följande:
1. reportagereseplanering till sisådär fem olika synnerligen komplicerade destinationer på tre kontinenter den närmaste månaden, inklusive reportageinförsäljning till desamma (bara att boka biljetter är såååå tidsödande)
2. att klura ut något begåvat om varför det är OK för en journalist med tjänstegloria att skriva en eller annan text för kundtidningar (apropå denna diskussion).

Men, jag har i alla fall äntligen blivit färdig med
3. mitt kundtidningsreportage från North Carolina – levererat och klart (fast hmmm…det blir kanske en ny version snart, när jag klurat ut hur man säger coding på svenska, när det handlar om radarsystem, och med en tabell om omsättningen).

Och jag måste säga att arbetet med detta reportage illustrerar några av de teser jag kommer att skriva om (enligt 2. ovan), nämligen att det nästan inte var någon skillnad på den texten och vad jag skulle ha skrivit om beställningen hade kommit från till exempel en dagstidnings näringslivsbilaga. Men, framför allt att det gav en massa bra bonuseffekter av olika slag, saker som kommer Den Goda Journalistiken till nytta.

En sådan kan ju vara att jag nu möjligen har råd att dra till Haiti igen, till presidentinstallationen i maj (skulle bli femte gången isåfall!). Här kan ni se fotografier som Anne Poulsen tagit för FN:s World Food Programme, från en by i bergen där de delar ut mat till hungrande.

Anne är en cool dansk journalist som tröttnade på eländiga frilansvillkor (japp, i Danmark tjänar anställda journalister mycket mer än sina svenska kolleger – men de danska frilansarna har än mer proletära villkor än vi, om jag förstått saken rätt) och därför tog jobb som “press officer” på WFP i Port-au-Prince. Det var hon såg till att vi kom iväg till Gonaives med en FN-konvoj häromåret, en mycket bra insats.

Uppdatering: Nu försvann Sean&Bibbe&Channing ut genom dörren, men istället för att njuta av lite arbetsro måste jag genast dra ner till Soho. Mina krassliga datorer har fått en tid hos Apple Stores Genius Bar. Hoppas att det hjälper med lite genier, annars återstår bara handpåläggning.

/Gunilla

Grrrrrrrr…..nu har jag suttit härhemma i cirka fem timmar (sedan jag vaknade) och väntat på besked om hur det blir med den där Coney Island-utflykten, egentligen, och när och var vi ska ses. Inser att det nog inte blir någon…och jag får inte tag på mitt tilltänkta utflyktssällskap hur jag än försöker.

Jag missar alltså positiv-halarfestivalen! Och en skön söndag på stranden…

Nu börjar det bli lite för sent att åka dit på egen hand. Hade jag vetat om detta hade jag kunnat fara iväg själv för länge sedan (det tar ett tag att åka från Harlem till Coney Island) eller ägnat förmiddagen åt att baka kanelbullar, eller skriva något vettigt, eller gå en lång promenad i Central Park, eller äta Manhattan-brunch med nå’n kompis, eller …

Ja, i mitt förvridna medvetande ackumuleras ju allt det där, så att jag på något vis tror att jag skulle ha kunnat göra allt detta, istället för att sitta här och vänta. Så knäpp och tidsoptimistisk är jag.

Förra söndagen var det lika fint väder i New York som det är idag, och då satt jag hemma och gjorde ingenting särskilt, och tänkte “att jag kan ju göra roliga saker på vardagarna istället, när alla andra jobbar” – men som straff blev det uselt väder hela veckan. Ha, rätt åt mig. Man ska ta vara på soliga söndagar! Och inte skylla på andra, när man inte lyckas komma upp, ut och iväg.

/Gunilla

Här kommer en liten inblick i medievardagen här i New York. Nedan ser ni hur ett brev från en PR-ansvarig kan låta.

Bakgrund: jag och en fotograf gör just nu ett jobb för en svensk resetidning, och fotografen bad om tillstånd att fotografera på en viss plats.

Vad som är konstigt: att PR-agenter i New York alltid verkar tro att alla (jag) skriver på engelska (om det inte är så att just denna läser svenska, men det tvivlar jag på).

“We can accomodate this request. Please stop by the management office to pick up a press pass from either J or I. Can we receive location credit? Can you send me a copy of the article? I look forward to meeting you tomorrow. Do you need any additional information on the building? Can my PR agency fact check the article? Thank you.”

Jag vet inte hur det blir i det här fallet…..men det vanliga – när jag förklarar att “ähum, visst kan ni få kolla på texten, men jag skriver på svenska” – är att intervjupersonerna/PR-agenterna ser mycket besvikna ut.

Sedan begär de att jag ska översätta texten till engelska åt dem, varpå jag måste förklara att jag dessvärre inte är översättare. Då blir de sura.

/Gunilla

Förresten, ja, det finns trådlös uppkoppling här på Hotel Gullfoss där jag bott i natt. Och det är bara ett vanligt enkelt turisthotell ute på vischan! Ganska coolt, men visar väl hur modernt Island är.

/Gunilla

Kära vänner,

Nu har jag stångats med mitt e-mailprogram flera dagar i rad och äntligen fått det att fungera igen. Med hjälp av supporttekniker i Stockholm och Sacramento testades allt möjligt – “settings” fram och tillbaka, rutor hit och dit, konstiga scripts, dominanta personligheter, SMTP relay personalities i olika varianter – till förbannelse.

Men sedan visade sig problemet vara betydligt enklare än så. Jag hade använt mitt gamla vanliga lösenord till min amerikanska ISP. Och hade glömt att mina flat mates – ständigt dessa flat mates – hade lyckats få det nollställt när de flyttade in i somras, och utbytt mot ett helt annat. När jag skrev in det istället så funkade plötsligt allt precis som vanligt. Äntligen. Flat mates har man fått för sina synder. (”Men det är klart att du skulle använda det lösenordet. Det skrev jag ju till dig i augusti!”, sade Sean.)

Nu kan jag inte bara kolla mail, utan även skicka! Men jag ligger präktigt efter med allt mailande, sedan åratal känns det som.

Tyvärr har jag tvingats radera mina maillådor, och har därför inget som är äldre än från den 10 januari sparat. OBS! Om du som läser detta skrev något till mig dessförinnan, och som jag borde ha svarat på men inte gjort, skicka gärna om!!!

/Gunilla

Jaha, som ni märkte försvann strömmen (min strömförsörjningskabel hade blivit skadad av för mycket resande). Och jag vägrade blogga från den läbbiga PC-maskinen på hotellet, det var illa nog att behöva kolla mail på den.

Mina sista dagar i Haiti var fyllda av: karneval i fina Jacmel (med söndagsbrunch på Hotel Florita), lastbilsliftande, besök bland gatubarn i slummiga Bel Air, pool&veranda-som-vanligt på Hotell Oloffson, djupsinniga samtal om haitisk politik, promenader i nya områden i Port-au-Prince och lite annat. Hoppas komma tillbaka dit snart!

Men nu är jag åter hemma i New York. Är kanske inte lika glad att vara här som Martin Gelin verkar vara, och håller heller inte med om att Houston skulle vara så hemskt (fast jag hade nog ovanlig tur med att träffa trevliga människor när jag var där i september).
Dock kan jag inte låta bli att citera Martin: “Otroligt skönt att vara tillbaka i New York i alla fall. Landade för en kvart sen. Demokrater! Trottoarer! Sura människor!”

/Gunilla

Vad jag uppenbarligen var tvungen att göra innan jag kunde börja redigera, eller ens för-redigera, ett visst reportage, vilket jag egentligen borde ha gjort för flera veckor sedan, i kronologisk ordning:

• åka till Rom och Vietri
• vara jetlaggad, efter Rom- och Vietri-resa
• gå ett antal promenader (rationalisering: “jag måste ju känna att jag är hemma i New York igen”)
• uträtta massor av viktiga ärenden (de _var_ viktiga, typ Mali-visum och Mali-vaccin)
• slösurfa och läsa hur många bloggar som helst (rationalisering: “eftersom jag inte läser några böcker måste jag ju göra något för att hålla läskunskaperna vid liv”)
• dricka champagne (de säger så i USA, fastän det är billigt mousserande) på Rose Stone i Time-Warner och gå på bio (Match Point) med Emelie (rationalisering: “man får inte försumma sina väninnor bara för att man har en deadline”)
• skriva årets lista 2005 (se gårdagens inlägg, men den blev ju inte ens klar!)
• läsa The Economist (”viktigare än alla deadlines”)
• skriva två TT-reportage (idag; “jag måste ju ha lite pengar”)
• tvätta (sker just nu)
• äta Vosges Exotic Candy Bar (sker också just nu) (rationalisering för inköp, trots att den kostar $6: “eftersom det är en Creole Bar går ju 10 procent till New Orleans”)
• skriva detta blogginlägg

Men nu: Point of No Return!!! Och det ska bli så jäkla skönt att komma igång. Om jag nu gör det.

/Gunilla

Jisses, mindre bloggande har man väl aldrig sett maken till. Har inget att anföra till mitt försvar, utom att jag laddar för att skriva ett låååangt nyårsbrev…på svenska och engelska.

Tillsvidare: jag har tillbringat julen i New York och mellandagarna i Rom och nyåret i Vietri + Neapel + Florens + Pisa och Paris. Och nu är jag i New York, och förbereder mig som bäst för resa till Mali.

Mali – det, ni! Kolla här var jag ska vara 12–16 januari, det blir hur häftigt som helst!!! Jag sysslar som bäst med att försöka sälja in jobb (vore lättare om inte alla redaktörer verkade vara *borta*), att ta olika typer av underliga vaccin ($260!) och skaffa visum ($100!).

Idag har jag dessutom för ovanlighetens skull sökt En Riktig Anställning. Det händer inte varje dag, så kolla genast vilket spännande jobb det kanske är frågan om: Program Officer, The Rosenkrantz Foundation och mer information om stiftelsen här.

Fast jag är såklart bara intresserad om det a) är en saftig lön och man b) slipper sitta i en cubicle c) får resa omkring i världen (på någon annans bekostnad, det är givetvis det som är min poäng med att söka).

Nu: jobb och ProTools-research, så att jag med inte alltför dåligt samvete kan gå på bio (yes, Match Point) med min Kamerunkompis Emelie ikväll! Drink och bio, that is. Columbus Circle (även research till reportage åt tidningen RES).

/Gunilla

Ett eftermiddagsdopp i poolen och nu: grillad fisk och ett glas ljusröd rhum punch. La vie est belle! Elaka mostern till hotelldirektören på panget gled just förbi; några bord bort sitter ett gäng från Läkare utan gränser och tjattrar på franska. (Detta är ett av de områden i staden som de överhuvudtaget kan röra sig fritt i.) Port-au-Prince hörs bara som ett brus i bakgrunden.

Idag har jag köpt två stycken voodooflaggor av Constant Myrlande. Det hon gör är en unik konstform jag försöker få skriva om (men som den svenska redaktörskåren är sorgligt ointresserad av). För några år sedan hade hon 20 heltidsanställda. Eftersom så få vågar komma till Haiti nu kan hon bara anställa 8 sömmerskor – på halvtid.

Det kändes bra att pumpa in $360 i systemet, för en stor del av dessa pengar kommer att gå till barns skolgång och kvinnors löner – och investeringar i nya pärlor och paljetter att sy flaggor med. Business woman to business woman, liksom. När vi häromdagen betalade $30 till en s k fixer som visat oss runt i kåkstaden Bel Air var det uppenbart att pengarna för hans del skulle gå till cigaretter och sprit.

Meningen är att jag ska checka ut och flytta in på en internatskola som vi gör reportage om i några dagar – men de haitiska telefonlinjerna är notoriskt opålitliga, och jag kommer aldrig fram till min kontaktperson.

Så, det börjar väl bli snudd på patetiskt, men jag sitter alltså fortfarande på Hotell Olofssons veranda (bordet bakom det jag sitter vid på den bilden, längst ner på sidan). Jag känner mig så otroligt hemma här så det är inte klokt!

Och så har det hänt som tydligen alltid händer när jag ska åka iväg någonstans – jag vill absolut inte åka härifrån. Det var likadant när jag skulle lämna New York, jag hade ingen som helst lust att fara till Haiti och ville bara stanna kvar hemma i Harlem.
De flesta tror nog att jag gillar att fara iväg hela tiden, men det är egentligen tvärtom – jag gillar för det mesta att bara stanna där jag är…

Som *tur* är så är en annan sida av detta att jag väldigt sällan längtar hem: jag gillar helt enkelt att vara just precis där jag är. Kanske har jag äntligen blivit lite bra på att leva i nuet. Och nuet nu är Hotell Olofsson… Allt annat känns just nu helt ovidkommande och fullkomligt ointressant!

/Gunilla

Cool tjej: War Zone ‘It Girl’ Has a Big Future at CBS News - New York Times

/Gunilla