Gunillocentrism – web diary of a freelance journalist

Ett eftermiddagsdopp i poolen och nu: grillad fisk och ett glas ljusröd rhum punch. La vie est belle! Elaka mostern till hotelldirektören på panget gled just förbi; några bord bort sitter ett gäng från Läkare utan gränser och tjattrar på franska. (Detta är ett av de områden i staden som de överhuvudtaget kan röra sig fritt i.) Port-au-Prince hörs bara som ett brus i bakgrunden.

Idag har jag köpt två stycken voodooflaggor av Constant Myrlande. Det hon gör är en unik konstform jag försöker få skriva om (men som den svenska redaktörskåren är sorgligt ointresserad av). För några år sedan hade hon 20 heltidsanställda. Eftersom så få vågar komma till Haiti nu kan hon bara anställa 8 sömmerskor – på halvtid.

Det kändes bra att pumpa in $360 i systemet, för en stor del av dessa pengar kommer att gå till barns skolgång och kvinnors löner – och investeringar i nya pärlor och paljetter att sy flaggor med. Business woman to business woman, liksom. När vi häromdagen betalade $30 till en s k fixer som visat oss runt i kåkstaden Bel Air var det uppenbart att pengarna för hans del skulle gå till cigaretter och sprit.

Meningen är att jag ska checka ut och flytta in på en internatskola som vi gör reportage om i några dagar – men de haitiska telefonlinjerna är notoriskt opålitliga, och jag kommer aldrig fram till min kontaktperson.

Så, det börjar väl bli snudd på patetiskt, men jag sitter alltså fortfarande på Hotell Olofssons veranda (bordet bakom det jag sitter vid på den bilden, längst ner på sidan). Jag känner mig så otroligt hemma här så det är inte klokt!

Och så har det hänt som tydligen alltid händer när jag ska åka iväg någonstans – jag vill absolut inte åka härifrån. Det var likadant när jag skulle lämna New York, jag hade ingen som helst lust att fara till Haiti och ville bara stanna kvar hemma i Harlem.
De flesta tror nog att jag gillar att fara iväg hela tiden, men det är egentligen tvärtom – jag gillar för det mesta att bara stanna där jag är…

Som *tur* är så är en annan sida av detta att jag väldigt sällan längtar hem: jag gillar helt enkelt att vara just precis där jag är. Kanske har jag äntligen blivit lite bra på att leva i nuet. Och nuet nu är Hotell Olofsson… Allt annat känns just nu helt ovidkommande och fullkomligt ointressant!

/Gunilla

Brev till min kompis Nina (vars indiska mor brukar arrangera tre Thanksgiving-middagar i rad – torsdag, fredag, lördag – i deras enorma town house in San Francisco):

“Fun dinner. Highlight: Allen produced a bottle of 1811 Napoleon cognac, the last remaining bottle from a case procured by his father at auction when he was a student at Oxford. Not only was it alive, it was quite remarkable. To think that it was bottled in 1811 (the year of the most spactacular Halleys Comet to date - and one year before Napoleon’s march of folly to Russia), the grapes were probably on the vine during the time of Marie Antoinette and Louis VI. Ah ….. History ! Talk to you later today. xxx Mom”

/Gunilla

I am spending the Thanksgiving weekend in one of the most relaxing places I know on Planet Earth. It is located somewhere in the vicinity of Callicoon, in the area of Catskills upstate New York – three hours in car north-west of New York City.

Check out the map here!

I can’t believe I am making this picture, where both Nina and I look as we were let out of the New Paltz asylum just for Thanksgiving, public. But here it is!

So, we are in New York – and what you see in the background is Pennsylvania. Why are we wearing orange vests on all these pictures? Because it is hunting season, and we want to make sure hunters understand we are no dears! (Although Anthony thought the hunters probably would like to shoot “Manhattan liberals” such as ourselves.)

This is the view from the terrace!

More pictures are coming…!

/Gunilla

Förutom att vara läskigt produktiv och spruta ur sig välskrivna och originella artiklar, reportage och porträtt om allt möjligt har Martin Gelin en av de mest ambitiösa bloggarna av dem jag brukar läsa (den andra måste vara Dick Erixons).

Idag har Martin skrivit om hur människor här och där använder litteratur mest som en ytlig accessoar, att läsande mest handlar om positionering och hur bokinnehav ofta är fejk.

Själv har jag med sorg konstaterat att jag på sistone nästan inte läst några böcker, mest bara underliga sajter och bloggar. Varken modern/samtida litteratur eller klassisk. Detta är inget koketteri utan något jag tänker på med en beklagande suck. Och det gäller ju inte bara böcker: Alla magasin och tidningar jag prenumererar på hamnar naturligtvis i sorgliga högar och pockar förgäves på uppmärksamhet.

Men jag läser i alla fall de där bloggarna i en härligt litterär miljö: återigen i lobbyn på Algonquin Hotel.

I The Oak Room intill övar en sångerska iförd stora papiljotter kabarénummer till levande musik! Man kanske inte riktigt är en samtida människa när man känner sig så hemma i sådana här ekpanelsförsedda miljöer, med stoppade fåtöljer, heltäckningsmattor, dämpad belysning och en klocka som slår varje kvart?

Kanske är jag en version av Tom Townsend, som Martin skriver om sålunda: “en charmig, men lite tragisk, karaktär, så desperat i sina försök att passa in i en annan värld än den han föddes till, eller var mogen för”…

/Gunilla

Nu sticker jag ut på vischan! Jag och mina coola kompisar Sara och Cecilia – och deras son Bosse, två månader, ska kolla in de vackra löven och bo på stiligt bed&breakfast och kanske rentav vandra ett slag i bergen. Och jag tar inte med mig datorn.

/Gunilla

Dagens Columbia-föredrag, med mig som mer eller mindre alert åhörare någonstans på de bakre bänkarna:

1. Föredrag på temat: “New Rules for the Global Internet? The Upcoming UN Summit on the World Information Society” med den amerikanske ambassadören David Gross (som prisade Carl Bildts artikel på samma tema, i International Herald Tribune idag: “Keep the Internet free”).
Detta resulterar för min del genast i en TT-artikel, kommer imorgon.

2. Seminariediskussion om vad medborgaranda gör för människors böjelse att utnyttja arbetsmarknadsförmåner av olika slag. Ekonomen Pierre Cahucs tes: att den danska modellen med höga grader av trygghet och rörlighet är ouppnåelig i länder som saknar “den fina danska medborgarandan”, t ex Frankrike: “Civic Attitudes and the Design of Labor Market Institutions: Which Countries can Implement the Danish Flexicurity Model?”

3. Föredrag av Nora Bensahel, expert på militärstrategier och -doktriner. Temat: “After Saddam: Prewar Planning for Postwar Iraq”

Det är väldigt skönt att få gå i skolan men slippa skriva inlämningsuppgifter och kånka på tunga böcker! Ytlig bildning, men dock bildning.

Den största lyxen med att frilansa är friheten att göra precis vad man vill utan att behöva be någon annan än sig själv om lov.

Som idag, när jag kan besöka det ena intressanta evenemanget efter det andra, bara för att jag känner för det.

Nu är det dags att knalla över från nedan nämnda diskussion om städers attraktionskraft på SIPA till Law School. Mary Robinson – som till sitt långa CV kunnat tillfoga en professur på SIPA och en styrelseplats på Earth Institute och därför ofta syns på Columbias campus – talar på sitt vanliga tema, nämligen detta: “A Human Rights Approach to Globalization: Does It Make Any Difference?”.

Och förutom att det finns hur många intellektuella sammanhang som helst här på campus att ta del av, alltid alldeles gratis, så har de den trevliga vanan att ständigt arrangera “receptions”, för det mesta bekostade av någon donator eller sponsor eller annan mecenat. I nio fall av tio – nej, i tio fall av tio – åtföljs toppföreläsningarna, seminarierna, och debatterna av mingel med vin och snittar eller, som idag, fruktspett, små munsbitar och massor av ost.
Det närmaste jag har kommit något sådant på Stockholms universitet var väl när de bjöd på te ur samovaren på Slaviska institutionen.

/Gunilla

Om jag vore i Washington eller nå’n konservativ håla i Södern skulle jag gå ut på gatorna och leta efter eventuella konservativa upprorshärdar, hehe (se förra inlägget).

Om jag vore i Stockholm skulle jag gå ut i det vackra höstvädret, om det nu finns kvar.

Men eftersom jag är i New York, på gångavstånd till Upper West Side, ska jag göra något som vi uptown-bobos gillar, nämligen ta mig till ett samkväm, denna gång på temat “New York som modell och magnet” – på jakt efter intellektuell stimulans, diskussioner, kakor, kontakter och reportageidéer. Alltid kommer det något gott ur det hela, och jag behöver komma ut i friska luften!

/Gunilla