Gunillocentrism – web diary of a freelance journalist

Innan Sean&Bibbe gick hemifrån (se föregående bloggpost) kom de på den helt sjuka idén att jag ska vara med i deras fluxus-happening ikväll.

Bibbe: “Du kan väl ta nå’n svensk kokbok eller nå’t. Det vore kul om du bara läser ur en kokbok, eller du kan gå väl gå omkring och läsa eller vad som helst. Det ska vara helt meningslöst, alla kommer att prata i mun på varandra. Men du måste se helt allvarlig ut hela tiden. Det är viktigt att man tar det på stort allvar. Jag ska deklamera ur en text och om han som jag ska göra det med inte kommer kan ju du och jag göra det tillsammans. Nej, då vi behöver inte repetera. Det är bara att läsa! Alla ska bara göra det de känner för.”

Jag: “Ehhh….ska Channing göra sitt Yoko Ono Piano Drop”?

Bibbe: “Nä, tänk om vi fick göra det! Om vi bara kunde slänga ut en flygel från taket vore det ju enkelt, då hade vi inte behövt planera något annat.”

Så här funkade Channings Yoko Ono Piano Drop 1998 (läs hela storyn en bit ner här):

“Channing (––– to) perform his version of Al Hansen’s famous “Yoko Ono Piano Drop”. Though this piece was named in honor of Yoko Ono by Al Hansen, Channing dedicated this night’s performance of it to Al’s “longtime friend and another great destroyer of pianos–Raphael Ortiz”.

He preceeded the Piano Drop with a five minute recitation on the origins
and history of the piano drop. Then Channing strode off the stage,
across the yard and clambered into a cherry picker which delivered him
to the rooftop of Tom Patchett’s Track 16 Gallery at Bergamot Station
across the yard from the new museum site. He dislodged the piano from
its perch and it crashed to the ground with thunderous approval from the
audience. The crowd converged on the piano remains and began to play
and disassemble them simultaneously. It was wonderful. The
artist was kept busy for much of the rest of the evening signing odd
pieces of pianos for art lovers and fans. The greater part of the piano
corpse was then sold to a collector from Colorado for an undisclosed
sum.”

(Se även Al Hansens biografi här och om bröderna Hansens uppväxt i LA Weekly.)

Hmmm…. Detta galna flygelkastande skulle alltså delvis följas upp med att jag, som knappt har sovit i natt, ska gå omkring deklamera svenska recept?!

Jag sade att jag ska tänka på saken. Men jag har i alla fall en kokbok med mig i väskan: “Annas mat”. Det recept som kom upp när jag slog en slumpvis sida var Den glada sillen (sid 133). Kan man läsa sån’t högt på allvar och fortfarande se allvarlig ut? Om en timme och en kvart börjar det.

/Gunilla

P S Datorn fixad, men bara nästan. Apple-genierna slängde bort en massa läbbiga korrupta filer, så nu startar Eudora igen som det ska.
Men det går inte att skicka några mail som vanligt. För nu är alla sinnrikt inställda “personalities” och lösenord raderade, och det är fan aldrig lätt att ställa in dem korrekt. Fast det är ju inte första gången jag får ägna några timmar åt att klura på det, och på hur olika server-adresser i olika rutor ska skrivas in korrekt, så det är bara att sätta igång med de olika personligheterna.

Ni som sett filmen Tolken (The Interpreter) vet hur snyggt det ser ut inne i FN:s huvudkvarter…i alla fall i de stiligaste möteslokalerna, som rummen för generalförsamlingen, säkerhetsrådet och Ecosoc. (Det är mindre snyggt i de grå korridorerna, de märkliga trapphusen och båsen på “back office”-kontoren.)

Alla dessa vackra rum kommer vem som helst i regel in i på en av FN:s guidade turer – faktiskt ett måste för alla New York-besökare.

Min favorit är egentligen själva entréhallen, för de skulpturala avsatserna, trapporna och rumshöjden. Men mest av allt gillar jag ändå delegatsloungen, som inte är öppen för allmänheten. Man kommer inte in ens med vanligt presskort, men jag har nyss lyckats lirka till mig ett “resident correspondent”-kort och räknas numera som “FN-personal”, vilket innebär att man kan gå lite vart man behagar.

Och hit går jag nästan jämt när jag är på FN, bara för att jag trivs så bra. Här finns en oslagbar, tidlös stämning med alla 50-talsmöbler, som ger en känsla av att det var exakt så här det såg ut när FN-byggnaden var nybyggd – vilket det nog också var!

Man kan sitta och skriva trådlöst uppkopplad här, med Queensborough Bridge i blickfånget till vänster och, just nu, bolmande franska diplomater till höger (jo, detta är ett av de få ställen i New York där de kan röka inomhus. Absolut ingen bryr sig om “no smoking”-skyltarna som sitter uppe överallt). För tillfället försöker jag tota ihop en TT-text om Inga-Britt Ahlenius.

Hennes kontor ligger på 35:e våningen och har utsikt ända mot Atlanten! Fast jag gillar ändå delegatsloungen bättre, som kontor betraktat. Här kan man få perfekt espresso macchiato och persikopaj eller, som nu när kaféet har stängt chardonnay och chips.

Det var här Nicole Kidman satt när hon hade sitt första deep talk med Sean Penn i ovan nämnda film. Kom och hälsa på; med “res corr”-kortet får jag ta in gäster!

/Gunilla

Karen nöjde sig inte med att dra med mig på konsert (som för övrigt var underbar). Efteråt visade det sig att hennes dolda agenda var att vi skulle åka på klubbkväll på …Guggenheim av alla ställen. Jag blev smått överraskad och lite arg, eftersom jag hade klätt mig helt annorlunda om jag vetat … men jag bör vara glad och hänga på när någon vill ta med mig på något skoj, intalade jag mig.

Det var ett ganska bisarrt evenemang. Frank Lloyd Wrights spiralformade byggnad, där man som besökare långsamt rör sig uppåt, är ju alldeles fantastisk – men de utställningar jag sett på Guggenheim har ofta varit rätt trista och inte alltid matchat byggnadens storhet.
Men nu var det bisarra kontrasten mellan klubbkids dansandes mitt på golvet och storögt strövandes runt i precis hela museet å ena sidan och den fantastiska konsten å den andra: allt från spröda gyllene medeltidsikoner och oljemålningar av vinterklädda bönder och köpmannafamiljer till avantgardist-konsten från 10-talet, rosig arbetarrealism och Ilja Kabakovs 90-talsinstallationer högst upp i spiralen. Undrar om de ryska konsthistoriska institutionerna som lånat ut de cirka 250 verken fått veta att de skulle hänga i en partylokal?

Själva partyt var rätt trist (Karen var en av de få som klätt upp sig; hon såg fenomenal ut i en mörkblå 20-talsklänning av satin och höga svarta stövlar och en snyggt kammad frisyr!) men konsten var fantastisk! Jag fick flashbacks från mina studier i ryska för 15 (!) år sedan, särskilt Per Arne Bodins entusiastiska föreläsningar om ikonostatens estetik.

/Gunilla

Ah, New York! Här finns vad som måste vara världens mest stiliga vernissage-crowds.

Idag var det välgörenhets-förhandsvisning, eller hur man annars ska översätta “benefit preview” till svenska, på International Art+Design Fair; 1900–2005 i den bisarra lokalen Seventh Regent Armory på Park Avenue.

Ett saligt sammelsurium av excentriska Upper East Side-damer i tokiga hattar, slanka skönheter i slinkiga tjugotalsklänningar, feta gallerister i kostym, unga lejon i handsydda skor – och montrar med allt från art décomöbler i perfekt originalskick till nigerianska hövdingdräkter av färgade pärlor och påkostade silversmycken. I minst varannat bås hängde det Picasso- och Miròverk, och överallt konverserades det på franska. “Konnässörerna” hade betalat $500 dollar för komma in; “samlarna” behövde bara betala $150.

Jag vimsade omkring där med stora ögon, som vanligt när jag blir insläppt bland hermelinerna. Tyvärr kom jag blott 20 minuter före stängning… ett nybörjarfel, såklart. Nästa år ska jag komma i god tid, så att jag hinner vräka i mig mer av godsakerna på alla bufféer, fler drinkar i baren – och kolla in alla människor innan de drar vidare i New Yorknatten.

/Gunilla

When I was hanging out at JFK today (no, my camera was nowhere to be found!!!) I checked out one of the coolest buildings that I know of: the TWA terminal, designed in the end of the 1950’s by the Finnish-American architect Eero Saarinen (1910–1961).

When TWA merged with American Airlines in 2001, the terminal was closed. Apparently, no airline wishes to operate it as a passenger terminal, because of its physical and aeronautical limitations. But as you can see, it is a symbol of an era when flying was a very glamourous act.

I never flied with TWA, so I have never been inside the terminal. My relation with the building is that I acquired a picture of it, during one of my first trips in New York when I pretended to be an art collector. It hangs in my little studio apartment in Stockholm and represents New York and travelling there quite nicely: Interior photo by Ezra Stoller. When the picture was delivered to me, I thought the gallerist who sold it had fooled me, because it didn’t say “JFK” but “the Idlewood Terminal”. Of course, the terminal wasn’t called “JFK” until later, I then realized.

There has been a lot of activism going on to preserve the beautiful building. See for example here:
Designs for Modern Living: Saarinen’s TWA Terminal in Danger
New York Architecture
America’s 11 Most Endangered Historic Places 2003: TWA Terminal, NY
or here:
Fast Company: Meet JetBlue, Evil Corporation?

But it will not be used as a terminal, rather as something inbetween lots of other terminals and gates. This is the plan of JetBlue Airways and Port Authority, but it is still contested by for example Municipal Art Society.

For now, it just stands there and waits for renovation.
I and a photographer have tried to pitch a story on flight food to Swedish lifestyle magazines. Unfortunately as of yet with no success, but I still like the idea: That Marcus Samuelsson of Aquavit would present ideas for great gourmet inflight food boxes, and that we would take pictures of them in that air terminal.

I thought the building was completely empty and closed. But today, I could see that at least they have one security guard there, so the door was open (of course, she wouldn’t let me inside, so I could only peek in). There might still be a chance our idea could be realized (if we could sell the story, and get permission to do it from the Port Authority).
Unfortunately, they have bad experiences of letting people in – last year, the art crowd managed to trash it completely! See: “Art Exhibition at JFK Airport’s TWA Terminal Abruptly Shut Down”. Trashing such a beautiful building, how could they?!

/Gunilla