Gunillocentrism – web diary of a freelance journalist

Innan Sean&Bibbe gick hemifrån (se föregående bloggpost) kom de på den helt sjuka idén att jag ska vara med i deras fluxus-happening ikväll.

Bibbe: “Du kan väl ta nå’n svensk kokbok eller nå’t. Det vore kul om du bara läser ur en kokbok, eller du kan gå väl gå omkring och läsa eller vad som helst. Det ska vara helt meningslöst, alla kommer att prata i mun på varandra. Men du måste se helt allvarlig ut hela tiden. Det är viktigt att man tar det på stort allvar. Jag ska deklamera ur en text och om han som jag ska göra det med inte kommer kan ju du och jag göra det tillsammans. Nej, då vi behöver inte repetera. Det är bara att läsa! Alla ska bara göra det de känner för.”

Jag: “Ehhh….ska Channing göra sitt Yoko Ono Piano Drop”?

Bibbe: “Nä, tänk om vi fick göra det! Om vi bara kunde slänga ut en flygel från taket vore det ju enkelt, då hade vi inte behövt planera något annat.”

Så här funkade Channings Yoko Ono Piano Drop 1998 (läs hela storyn en bit ner här):

“Channing (––– to) perform his version of Al Hansen’s famous “Yoko Ono Piano Drop”. Though this piece was named in honor of Yoko Ono by Al Hansen, Channing dedicated this night’s performance of it to Al’s “longtime friend and another great destroyer of pianos–Raphael Ortiz”.

He preceeded the Piano Drop with a five minute recitation on the origins
and history of the piano drop. Then Channing strode off the stage,
across the yard and clambered into a cherry picker which delivered him
to the rooftop of Tom Patchett’s Track 16 Gallery at Bergamot Station
across the yard from the new museum site. He dislodged the piano from
its perch and it crashed to the ground with thunderous approval from the
audience. The crowd converged on the piano remains and began to play
and disassemble them simultaneously. It was wonderful. The
artist was kept busy for much of the rest of the evening signing odd
pieces of pianos for art lovers and fans. The greater part of the piano
corpse was then sold to a collector from Colorado for an undisclosed
sum.”

(Se även Al Hansens biografi här och om bröderna Hansens uppväxt i LA Weekly.)

Hmmm…. Detta galna flygelkastande skulle alltså delvis följas upp med att jag, som knappt har sovit i natt, ska gå omkring deklamera svenska recept?!

Jag sade att jag ska tänka på saken. Men jag har i alla fall en kokbok med mig i väskan: “Annas mat”. Det recept som kom upp när jag slog en slumpvis sida var Den glada sillen (sid 133). Kan man läsa sån’t högt på allvar och fortfarande se allvarlig ut? Om en timme och en kvart börjar det.

/Gunilla

P S Datorn fixad, men bara nästan. Apple-genierna slängde bort en massa läbbiga korrupta filer, så nu startar Eudora igen som det ska.
Men det går inte att skicka några mail som vanligt. För nu är alla sinnrikt inställda “personalities” och lösenord raderade, och det är fan aldrig lätt att ställa in dem korrekt. Fast det är ju inte första gången jag får ägna några timmar åt att klura på det, och på hur olika server-adresser i olika rutor ska skrivas in korrekt, så det är bara att sätta igång med de olika personligheterna.

Igår hade jag ett arbetsmöte med en massa synnerligen konspiratoriskt lagda personer, förenade i en troligen ondskefull sammansvärjning finansierad av Washington eller ännu värre. Jag berättade allt jag vet om journalistik för dem, haha, med min nyligen införskaffade Isabelle Eberhart-dagbok som pikant accessoar (fast det var det nog ingen som märkte).
Som ni förstår var detta industrispionagemöte av synnerligen hemlig karaktär. Jag skulle gärna avslöja omständigheterna här, om det inte vore för att jag misstänker att det skulle kunna slå tillbaka på mig själv i en eller annan form.
Men – jag nämner det ändå, mest för att jag vill berätta att jag ännu en gång haft nöjet att använda lobbyn på Algonquin Hotel som mitt ljuvliga Midtown Office (vad gör man inte för att försöka befästa sin image).

Eftersom både Eudora och Firefox vägrar starta har jag de senaste dagarna tvingats använda min gamla back up-dator för att skriva (och den kan visserligen öppna och ladda ned mail i Eudora, men inte skicka några, eftersom jag inte kommer runt jobbiga felmeddelanden som “550 5.7.1. Authentication Required” hur jag än trixar). Jag tvingas skicka mail genom att greja med hemska Telia Webmail, stackars mig, och dessutom har inte mina fingrar vant sig vid att plötsligt åter ha ett svenskt tangentbord.

Så jag jobbar på, men det är inte särskilt effektivt. Särskilt inte som Becks lillebror Channing (läs mer om bröderna Hansen här) legat och sovit och snarkat i en säng här i vardags-/arbetsrummet hela förmiddagen (alltså alldeles intill mitt skrivbord). Just nu står han bakom mig och pratar i mobiltelefon, samtidigt som mina inneboende Sean&Bibbe vimsar omkring som yra hönor, bland fyra surrande datorer och blippande videoskärmar.
Vadan detta stökiga kaos? Jo, de förbereder alla tre en äkta happening ikväll, i god fluxus-anda, en hommage till Bibbes pappa Al Hansen. Alla som är i New York är hjärtligt välkomna till Chelsea klockan 18, se mer här.

“For being hystericals, we’re pretty calm”, sade Sean just, och det har han faktiskt rätt i. Det känns ändå märkligt att detta sker i mitt hem/på mitt kontor.

Det som annars var tänkt som jobb idag var följande:
1. reportagereseplanering till sisådär fem olika synnerligen komplicerade destinationer på tre kontinenter den närmaste månaden, inklusive reportageinförsäljning till desamma (bara att boka biljetter är såååå tidsödande)
2. att klura ut något begåvat om varför det är OK för en journalist med tjänstegloria att skriva en eller annan text för kundtidningar (apropå denna diskussion).

Men, jag har i alla fall äntligen blivit färdig med
3. mitt kundtidningsreportage från North Carolina – levererat och klart (fast hmmm…det blir kanske en ny version snart, när jag klurat ut hur man säger coding på svenska, när det handlar om radarsystem, och med en tabell om omsättningen).

Och jag måste säga att arbetet med detta reportage illustrerar några av de teser jag kommer att skriva om (enligt 2. ovan), nämligen att det nästan inte var någon skillnad på den texten och vad jag skulle ha skrivit om beställningen hade kommit från till exempel en dagstidnings näringslivsbilaga. Men, framför allt att det gav en massa bra bonuseffekter av olika slag, saker som kommer Den Goda Journalistiken till nytta.

En sådan kan ju vara att jag nu möjligen har råd att dra till Haiti igen, till presidentinstallationen i maj (skulle bli femte gången isåfall!). Här kan ni se fotografier som Anne Poulsen tagit för FN:s World Food Programme, från en by i bergen där de delar ut mat till hungrande.

Anne är en cool dansk journalist som tröttnade på eländiga frilansvillkor (japp, i Danmark tjänar anställda journalister mycket mer än sina svenska kolleger – men de danska frilansarna har än mer proletära villkor än vi, om jag förstått saken rätt) och därför tog jobb som “press officer” på WFP i Port-au-Prince. Det var hon såg till att vi kom iväg till Gonaives med en FN-konvoj häromåret, en mycket bra insats.

Uppdatering: Nu försvann Sean&Bibbe&Channing ut genom dörren, men istället för att njuta av lite arbetsro måste jag genast dra ner till Soho. Mina krassliga datorer har fått en tid hos Apple Stores Genius Bar. Hoppas att det hjälper med lite genier, annars återstår bara handpåläggning.

/Gunilla