Woohooouh…. Nu har Näringslivets Medieinstitut kommit igång med sin mediekritiska blogg – och bäva månde jag och mina kolleger.
Jag har skummat de flesta av de för närvarande 34 inläggen, och det är i regel välformulerad kritik. Inte alls så spydigt i tonen som Stockholm Spectator av samma upphovsmän – Billy McCormac och Michael Moynihan – varit, och inte så genompolitiserat som man kunde befara. (Här i USA finns mediekritiska bloggare som punktmarkerar vissa reportrar, på ett sätt som gränsar till personförföljelse, när de inte bekräftar bloggarnas politiska världsbild – se t ex Wilgoren Watch som kommenteras här.)
Kritiskt mot en medieagenda som ibland – kanske oreflekterat – enbart bygger på partsinlagor, japp. Det är NMI:s blogg. Bra! (Exemplen med artiklar om corporate social responsibility är tydliga, som detta; eller så kanske jag fastnar för dem bara för att jag tycker mig kunna det ämnet någorlunda /och håller med om att medierna inte alltid fattar att fattiga länders alternativ till sweat shops ofta är värre/.)
För det mesta är det kritik som drabbar slarv, okritiska förhållningssätt till intervjupersoner, missvisande urval av fakta. Alltså dålig journalistik. (Inte ens stackars praktikanter slipper undan: “DN-praktikanten och Greenpeace”.)
Visst präglas inläggen av att avsändaren är Timbro. Men det bör som Olle Lidbom skriver trigga till fler insatser på området: Vassa eggen: “Även en vakthund behöver en vakthund”.
Några invändningar: det är lite bökigt att hela tiden behöva klicka på “läs mer” istället för att scrolla. Kanske vore det bra med kommentar-funktionen påslagen, och med en skribent-byline till varje text. Och det finns såklart inlägg som jag tycker är väl gnälliga, som detta. (Hey, inte kan man väl förvänta sig att en kvällstidning som rewritar en annan dito ska gå in på olika varianter av Genève-konventionen – sorry, men ni får vara mycket glada att Aftonbladet alls nämnde Genève-konventionen.)
Ja, jag kommer säkert att reta mig på ett antal inlägg framöver, och visst vore det hemskt om journalister börjar anpassa sig til en Timbro-agenda för att slippa schavottera.
Men det relativt sakliga tonläget bådar gott. Det ska bli intressant att se om kritiken får genomslag, och hur de av mina kolleger som granskas reagerar.
Min erfarenhet är att de inte alls gillar sådant här! Mediekritiska bloggare uppfattas som stingsliga petimätrar (och/eller högergalningar). Journalisterna tycker också att det inte är någon idé att gå i svaromål, eftersom “man ändå aldrig kan få rätt mot en bloggare”. (En klok synpunkt som en USA-kollega hade är att bloggarna ibland tycks utgå från att journalister har en politisk agenda, som de själva – men vi är ju i första hand ute efter “bra stories” och inte efter att leka ledarskribenter, liksom.)
Själv rör jag mig ju gärna i bloggosfären, hehe, och min erfarenhet är att bloggare/mediekritiker oftast uppskattar och tar till sig ursäkter och förklaringar. Om man har några. Har man inga ska man vara tacksam för att någon orkar rätta till ens slarv och tillkortakommanden.
Och jag vet åtminstone en kollega här i New York (nej, jag tänker inte avslöja vem, som alla mediekritiker vet håller vi i detta skrå varandra om ryggen utåt) som sagt att han/hon blivit mycket mer mån om att vara noggrann med fakta i sina alster, sedan Stockholm Spectator dök upp på scenen häromåret…
/Gunilla
P S Apropå en fråga jag fick: Det är inte jag som skrivit denna text.
