Gunillocentrism – web diary of a freelance journalist

Som ni vet är mitt verksamhetsfält ingalunda särskilt ämnesmässigt eller geografiskt begränsat till något, hehe. Många tjatar om att man i dessa tider “måste specialisera sig” för att överleva på den onda mediemarknaden, och till dem brukar jag vänligt men bestämt förklara att min specialitet isåfall är att inte specialisera mig.

Nyligen skrev jag – tillsammans med Stockholms-journalisten Janne Sundling – ett reportage om politisk opinionsbildning inför höstens svenska val. Att Fredrik Reinfeldt oväntat dök upp för ett dygn på Manhattan i mars underlättade verkligen såväl fältarbetet som det journalistiska gestaltandet. Nu är jobbet publicerat, se här.

Full disclosure: jag och Fredrik Reinfeldt har haft samma svensklärare, Siv Olsson, i vad Expressen kallar “det proletära Bromsten” i detta intressanta Reinfeldt-reportage. Och han och min syster gick i samma klass på mellanstadiet – båda var ordningsmän!
Men det berättade jag såklart inte för Reinfeldt. Det är inte alls bra att börja politiker-intervjuer med att liksom älta gamla skolminnen eller svara på frågor som “Jaha, och vad gör din syster nuförtiden..?” även om han kanske inte ens kommer ihåg henne…

Jag har skrivit om svensk inrikespolitik tidigare, men det var länge sedan (typ när jag praktiserade på SvD:s politik-redaktion våren 1995). En vacker dag kanske jag blir “politisk reporter” på riktigt, vem vet.

Men kolla också in rubriken “I medierna”, längst ner i bi-artikeln här. Min kollega var alltså tidigt ute med uppgiften om vem som skulle bli ny VD för Svenska Dagbladet (för det där för Civilekonomen skrev han för två månader sedan). Bara så ni vet.

/Gunilla

Vassa eggen tycker att det får räcka med “svensk New Yorker-fascination” nu. Han syftar väl på den 20 000-teckensartikel av Marcus Wilhelmsson som nyligen publicerats i pappers-Resumé, och som fick honom att hoppas att “ingen skriver en artikel om New Yorker på flera år igen. Det kan bara inte vara värt tomheten skribenten rimligtvis måste känna efteråt” (haha, just det, en enorm tomhet är exakt vad man känner efter att ha pressat fram riktigt stora och krävande jobb!). Och på Martin Gelins – kanske ännu längre? – artikel i Sydsvenskan, inklistad i kommentarfältet här: The New Yorker-porr och porr i The New Yorker.

Tja, här blir det i alla fall ingen New Yorker-fascination. Bara av det pinsamma skälet att jag nästan aldrig läser tidningen. På sin höjd orkar jag skumma skämtteckningarna.
Jag började prenumerera på New Yorker i fjol – väl medveten om att man *bör* läsa den, och för att jag tänkte att det skulle bli av mer systematiskt än när man bara bläddrar i den sporadiskt på kaféer om jag fick den hem. Jag kom till skott med att skicka in prenumerationstalongen för att jag i februari i fjol för Journalisten intervjuade Seymour Hersh som är en av dess mer framstående medarbetare, men….
Det blir aldrig av att jag läser den. Den hamnar bara i en av alla jobbiga dåliga samvetes-högar av olästa tidningar, liksom alla andra magasin jag prenumererar på (fler och fler, dessvärre).

Så jag önskar verkligen att jag kunde vara lika fascinerad av New Yorker som Martin Gelin och Marcus Wilhelmsson, alltså att jag hade läst den så mycket att jag förstått grejen. Jag som älskar att hänga på Algonquin Hotel där blaskan startades. Och jag skrev lite om New Yorker som publicistisk institution och intervjuade en av dess redaktörer i samband med Hersh-porträttet.

Men…jag orkar visst bara vara fascinerad av The Economist. Som får bli mitt sällskap när jag nu retirerar till sängen (se föregående inlägg)… (Hoppas fortfarande på ork till kanelbullebak lite senare.)

/Gunilla

Tillbaka till pyjamas-stadiet. Som tur är köpte jag två billiga pyjamasar på Daffy’s häromdagen, en rosarandig och en grön-och-vit-blommig. Verkar som att jag får riklig användning för dem… Liksom häromveckan befinner jag mig i det där stadiet då jag är totalt arbets-oförmögen. Dessvärre, för nog finns det att göra! Exempel: städa skrivbordet, skriva ut diverse texter, klippa radioprogram, sortera bilder i fotoarkivet, stryka klädberg, skriva tretusen pitchmail till redaktioner med mera, med mera.
Men det enda jag lyckats göra denna vecka är att skriva en massa fakturor (vilket förvisso inte är det sämsta, tvärtom är det det bästa!). Och det enda jag orkar göra idag är att skriva denna text, samt möjligen att slösurfa mellan kvällstidningar och bloggar.

Igår, innan jag fattade hur trött jag är, tillbringade jag förmiddagen med att skriva en liten presentation av mig själv samt diverse bildtexter till en viss tidning. Det tog flera timmar, och sedan var jag helt utpumpad. Tillbringade resten av dagen, det vill säga hela eftermiddagen, i sängen.
På kvällen fick jag ett ryck och ringde upp två kompisar för att lura ut dem på galej, under förevändning att en av dem snart lämnar New York – efter några månader som FN-praktikant, håll utkik i Veckorevyn n:r 9! – och alltså måste göra roliga saker som avslutning. Själv tänkte jag att det måste vara skadligt att tillbringa hela dagen i pyjamas och att det skulle göra mig gott att komma upp, ut och iväg till Brooklyn. 20.30 i hörnan av Bergen Street och Smith, mycket bra.

Detta sedan jag förgäves försökt locka en busy kollega till snajdig $20,06-lunch på Jean Georges och fick svaret: “Fan vad flott du är med dina krogar! här blir det mest macka och kaffe om man hinner ut. Men det är ju förstås skillnad på att bo i Snobb-Harlem.” Just det, som ni kommer att kunna läsa om i Gourmet nummer 3/2006 bor man i Harlem – och inte i dyra downtown – just för att ha råd att hänga på flotta krogar.

Jag försökte alltså, för att hålla fanan högt, boka bord på utmärkta (och – for the record – inte det minsta snobbiga) Bouillabaisse 126 som jag var på i januari i fjol och alltid har velat gå tillbaka till. Men där var det fullt, och så upptäckte jag att det fanns platser på Brooklyns enda Michelin-bestjärnade krog: Saul på “Brooklyn’s Restaurant Row”, alltså Smith Street i Boerum Hill/Carroll Gardens. Vilket låg precis där vi ändå bestämt att träffas. Mycket bra, de hade en trerättersmeny för $30 – och då ingick dessutom såväl en liten ammis som delikat choklad efteråt. Jag valde morotssoppa, torsk med potatismos och paprikakräm samt citronmarängpaj, samt ett glas prosecco!

Sedan knallade vi runt i trakterna i jakt på den coola mexikanska baren Alma, eftersom den har en takservering med utsikt mot Manhattan. Men dit kom vi en timme efter att takserveringen stängt. Förra gången jag var där kom vi (jag och min bror) dit en timme innan den öppnade. Hoppas att jag lyckas pricka rätt någon gång (vem vill följa med?).

Well, hela vägen hem på sega nattunnelbanan insåg jag att återigen var svimfärdig och dessutom hade vansinnigt ont i halsen. Uppenbarligen är något fel, för idag är jag lika trött igen… Orkar varken städa skrivbordet eller baka kanelbullar. Och ute bara regnar det…
Så jag tror att jag genast återvänder till sängen. Imorgon är det nämligen positivhalar-festival i Coney Island, och det vill man ju spara sina ynka krafter till!

/Gunilla

P S Så här blev den där medarbetartexten (jag har mörkat vilken tidning det handlar om; redaktörer gillar nog inte om jag berättar om vad som är på gång i deras magasin här).
“Gunilla Kinn bor sedan sex år mitt i Harlem, New York.
Inte nog med att hon hängde på [XXX XXX XXXX XXXXX] för [YYYY-magasinets] räkning. Samma vecka intervjuade hon Sveriges nye utrikesminister, skrev om konstscenen i Chelsea, om klimatförändringar i Arktis och om gangsteravväpning i Haiti.
–Poängen med att frilansa är just alla tvära kast man kan göra, mellan ämnen, genrer och världsdelar, säger Gunilla Kinn – som bara det senaste året rest i Grönland, Texas/Louisiana, “upstate New York”, Haiti, Italien, Mali och Makedonien.”
Shameless self-promotion, no? Vänta bara tills min hemsida blir klar, då blir det än värre och dessutom på sisådär åtta språk!