Mitt jobbiga, glamourösa liv på sistone (uppdaterad version, nu med bild)
Förra veckan var helt galen. Verkligen helt knäpp. Jag fick avskaffa min sömn för att hinna med.
Som jag skrev häromdagen var jag sjuk de första dagarna sedan jag kommit tillbaka till New York, alltså förrförra veckan. Inte sjuk i bemärkelsen “sängliggande med feber och frossbrytningar”, men i bemärkelsen “jävligt trött och svimfärdig och seg och totalt arbets-oförmögen”. Det enda jag klarade var att skriva e-mails. Inga artiklar.
Så jag lyckades inte jobba undan några som helst deadlines, innan min lillebror Anders damp ner hemma hos mig på Manhattan. Det var hans första New York-besök sedan hela familjen Kinn var här tillsammans, sommaren 1990! Möjligen lyckades jag städa lite hjälpligt.
Första kvällen var vi på coola restaurangen Melba’s. (Det får nog för övrigt bli min nya standardintroduktion till The New Harlem – för det är verkligen trevligt, och klockrent Harlem, och lagom promenadavstånd dit på min allt tjusigare gata.)
Helgen, då jag kände mig bättre, ägnades åt promenader downtown, en Mozartkonsert och en drink hos goda vänner, diner-häng och lite annat – allt såklart under dåligt samvete för att ett reportage om Haiti-gangstrar och avväpning i Haitis slumområden som jag verkligen ville göra bra aldrig blev klart. Samtidigt som jag inte var helt närvarande som turistvärdinna heller.
Men vi hann med ganska mycket promenerande bara på lördagen, trots att vi började först efter lunchtid: området kring City Hall, South Street Seaport, Battery Park och Battery Park City, Ground Zero, Chinatown, Nolita, Soho och Chelsea. Det krävs besök från Sverige för att man ska komma ut och iväg…fast på söndagen fick Anders ge sig ut på sta’n på egen hand.
Sedan trodde jag att jag skulle ha läget under kontroll och kunna skriva klart det där reportaget – inte minst tack vare att Haitis nyvalde president René Préval skulle framträda inför FN:s säkerhetsråd på måndagen.
Men den dagen blev ju Jan Eliasson vips utsedd till utrikesminister… och det var jag såklart tvungen att göra nyhetsjobb om.
Så stackars Anders fick hänga med på intervjuer med diverse diplomater, och sitta och glo på mig när jag skrev i FN:s delegatslounge, vilket i och för sig var poängen med hela FN-besöket (eftersom ingen i min familj riktigt fattar vad jag gör på jobbet, men nu vet i alla fall han lite mer om vad jag gör!).
Nå’nstans i den här vevan frågade Anders mig: “Men, jag trodde att du tyckte det var viktigt att få Haiti-texter publicerade?”
Huvudet på spiken! Mer dåligt samvete. Det är mycket viktigt för mig. Men vad gör man, när man utöver allt annat skriver på en liten 1 000-teckensnotis om konstlivet i Chelsea, som ska lämnas till ett snyggt magasin som man gärna vill medarbeta i – och redaktören inte riktigt är nöjd… Jo, man skriver om fem miljoner gånger, tills alla tecken och den förväntade sociologiska knorren sitter som den ska på slutet – och förbannar sin tidsoptimism och långsamma skrivförmåga.
När vi vimsade runt på FN dök Peter Spielmann, en lärare som jag hade på Columbia, upp med en grupp studenter i årets upplaga av den Human Rights Reporting-kurs jag satt med på.
Jag märkte inte att det fotograferades, men det gjorde det (min lillebror i bakgrunden):
Mail från professor Spielmann några dagar senare:
“It was a real treat to see you at the UN on Monday. One of my students took snaps and you appear in the two that are attached.
You are really a morale-builder for them; on this walkabout at the UN, the students encountered you and another ex-Col J-student who were both working there that day. Very encouraging for those who worry about jobs!
And the job front must be good, Eliasson has two of them.”
“Morale-builder”, haha! Extremt komiskt.
Jag har skrivit till Professor Spielmann att han kan skicka oroliga studenter till mig (så kan jag berätta att det går finfint att jobba som frilansjournalist, även med FN-bevakning, och bo på Manhattan samtidigt – om man är rikt gift eller har en s k trust fund).
Tja, vi får väl hoppas att åtminstone den studenten inte tänkt sig en framtid som fotograf, för isåfall ser arbetmarknadsläget definitivt uselt ut. Om jag får döma efter bildkvaliteten ovan. (Ledsen att jag inte kan göra den mindre, mitt Photoshop har gått upp i rök så jag kan inte ändra bild-storlekar.)
På tisdagen blev det helknäppt – för då skulle jag dels intervjua Jan Eliasson som nu dykt upp i New York igen (för Fokus vecka 13), dels göra ett jobb för ett visst glossy magasin (hmmm…antar att jag av konkurrensskäl inte bör avslöja exakt vad och vilket – men ett livsstilsmagasin som jag inte skrivit något för på fem år, så det känns skönt att vara back in business). Det senare jobbet hade bubblat sedan november, ändå var naturligtvis da deadline förlagd till just denna vecka, vilket inte gick att rucka på.
Båda dessa jobb innebar dels fältarbete på tre platser på Manhattan, dels att samarbeta med två för mig helt nya fotografer som jag knappt träffat tidigare – vilket ju kräver att man åtminstone försöker visa sig från sin bästa sida.
Det kändes verkligen galet att rusa in på det arrangemang som en av fotograferna ordnat, på en av världens absolut bästa restauranger och efter ungefär en kvart väsa till PR-asssistenten där att “det var kul att få se er mytomspunna matsal – men nu måste jag dessvärre springa vidare, för jag har en intervju med Sveriges blivande utrikesminister om en halvtimme”.
Dessförinnan hade jag och glossy magasin-fotografen blivit mutade med den ena lunchrätten efter den andra på en annan av restaurangerna. Kanske tio stycken av det bästa köket kunde erbjuda, samt vin därtill!
Mutlunch, visst, hemskt. Så går det när:
a) det som vanligt inte finns något utgiftskonto överhuvudtaget, och artikelarvodet till att börja med är så lågt att det långt ifrån ens täcker skrivtiden. Fattig och hungrig journalist = benägen att tacka ja till a free, fancy lunch.
b) man inser att det kan vara bra att veta ungefär vad det är man skriver om – i det här fallet mat, menyer och restauranger – och inte alls har råd att själv betala alla research-kostnader (jag har ändå lagt ner massor av pengar på egen research för just detta jobb, t ex genom att för egna slantar äta här)
och
c) man är mer artig, och även av den anledningen obenägen att tacka nej när man blir bjuden, än vad man är principfast – men min princip är att åtminstone inte ringa PR-kontoren och fiska efter bjudluncherna! Där går gränsen.
d) den snälle krögaren själv, som man just intervjuat en halvtimme, gärna vill bjuda en för att visa vad huset förmår (till skillnad från en lismande PR-assistent, då är det lättare att säga tackmennejtack).
Fast oj, ni ska veta att jag tror mig ha högre standard vad gäller bjud-grejer än många frilansjournalister jag känner till (trots att jag inte ens har något presskort att bevaka, och därmed inte har skrivit under på några etiska regler – jag har däremot mina egna!).
Jag vill gärna i sammanhanget påpeka – eftersom jag vet att väldigt många (typ, alla jag pratar med) undrar hur jag har råd att resa så mycket – att jag betalar alla mina resor och reserelaterade utgifter själv, såväl hotell/boende som resor (med flyg, hyrbil, tåg eller andra transportmedel) samt därtill måltider, telefonsamtal, tolkkostnader, så kallade fixers och allt möjligt annat, med undantag för de mycket få tillfällen då uppdragsgivande redaktioner gör det (vilket de givetvis alltid borde göra…).
Det har bara hänt en enda gång under mina elva (!) år som frilansjournalist att jag tagit emot en flygbiljett samt låtit mig bjudas på diverse arrangemang med hotell och tjusiga restauranger. Det var i Bryssel 1996, då ett företag bjöd in mig att se deras aktiviteter där. Det enda jag gjorde på det hela var ett rätt kul reportage om företeelsen “mutresor” för JMK:s dåvarande studenttidning Anfang. Jag tackade ja till arrangemanget för att jag just då höll på och spanade på allt som hade med eskortservice och lyxprostitution att göra, till ett grävjobb på JMK – tyvärr medgav inte tiden några djupare spaningar på något av detta i just Bryssel. (Kan vara bra att veta att även somliga stora och seriösa dagstidningar, som denna, understundom publicerar reportage som tillkommit genom resor betalda av intresseorganisationer för dem som reportagen handlar om! Fastän de naturligtvis/gissningsvis har en policy som säger annorlunda.)
Nå, min policy är att alltid bara göra grejer jag kan stå för, och nu vet alla som läser detta att jag fick provsmaka Café Gray’s lyxlunch när jag skrev om stället där restaurangen ligger. Texten kom att handla nästan ingenting om maten, däremot om den tjusiga utsikten från vårt bord.
Jag fick sedan hela 45 minuter med Jan Eliasson till intervjun med Fokus, inte illa (eftersom alla reportrar i Stockholm tyckte ha fått sisådär 10 var). Detta trots att han skulle rusa vidare till en mottagning med Kofi Annan, och sedan ytterligare tre mingelevenemang under kvällen … det är ett hårt liv att vara diplomat! Jag blev ganska imponerad, eftersom han just hade flugit in från Stockholm och rimligen var rätt jetlaggad.
Att Eliasson tog sig tid till en rejäl intervju var nog delvis beroende på hans tidsoptimism (haha, tror ni inte jag känner igen så’nt!), delvis som erkänsla för de gånger jag skrivit om generalförsamlingen och FN:s toppmöte och MR-rådet och så’nt – han tycker att jag “kan” frågorna. (Vilket man väl ändå får hoppas att alla de som intervjuade honom i Stockholm också kunde, d v s svensk utrikespolitik och så’nt.)
Och därefter var det dags för ännu ett glamouröst evenemang, nämligen korrespondentmiddag på svenska generalkonsulns residens på Park Avenue. Högst tveksamt att skattebetalarnas pengar används till finsmakar-mat åt oss journalister, något jag borde kolla upp en vacker dag. UD har knappast samma behov av att ställa sig in hos journalister som Café Gray….eller ehhhh, det kanske de har… Men, gott var det..! Denna gång bara tre rätter. Här
är ett reportage gjort den kvällen. Se middagsbordet på en av bilderna, och tänk er en massa journalister kring det.)
Ja, sedan var det ju bara att sitta uppe hela natten och skriva ut Eliasson-intervjun…som till sist blev klar (och ingick i ett större jobb, med intervjuer Fokus gjort i Stockholm). Och så fortsatte ju turistvärdinnandet, på onsdagen genom att jag visade Anders min gamla skola och vi gick runt på Upper West Side.
Sedan drog vi till Williamsburg och spanade på chassider och åt grillad forell resp jätteräkor på The Lodge, sedan var det dags för basketmatch på Madison Square Garden.
Vid det här laget var jag väldigt, väldigt trött – hade ju inte sovit något alls på hela natten, och bara halvsovit “i soffan” (eller “hundsovit”, som mamma skulle ha sagt) natten dessförinnan. Hemmalaget New York Knicks gjorde dessutom inte mycket för att hålla publiken vaken, och förlorade till sist med 25 poäng (=väldigt mycket i basket). Men det var skoj för två gamla basketspelare som vi att se matchen! Och båda lagen levererade några fantastiska dunkar, med 360-graderssnurrar och så’nt.
Ja, sedan blev det såklart ännu en hel natts arbete till… Denna gång med Haiti-reportaget om avväpning och demobilisering. Och det blev klart!
Men vid det här laget var jag verkligen som en zombie. Torsdagen, som bjöd på fantastiskt fint vårväder, ägnades dock inte alls sömn, utan promenixande i Brooklyn. Anders var under sitt New York-besök strategisk, och skippade allt vad museer och gallerier heter. Därför hann han med en del sådant som de flesta besökare aldrig hinner med. Som exempelvis att se Upper West Side, att åka till Brooklyn, hänga i Harlem och lite annat. Han var hela två gånger i Williamsburg, där många Manhattanbor aldrig satt sin fot. (Fast som alla andra New York-turister från Stockholm ägnade han sig åt en hel del shopping. I synnerhet småbarnsföräldrar, som min bror, är mycket för shopping.)
På torsdagen knallade vi runt och åkte tunnelbana mellan följande Brooklyn-områden: Carroll Gardens, Boerum Hill, Cobble Hill, Park Slope, Columbia Street Waterfront (typiskt mäklarnamn) och Brooklyn Heights. Jag kollade hyresnivåer i alla mäklarfönster, och noterar att jag nog får bo kvar i Harlem! Nästan ingenting i dessa områden betingade en månadshyra på under $1,800.
Sedan Lower East Side…inklusive besök på en restaurang som ska ingå i en spaning för SvD Resor – och sedan hem för att skriva ännu en text…till det där livsstilsmagasinet.
Sista dagen Anders var här, i fredags, hade jag trots allt fått iväg de flesta texterna, så då kunde jag ägna mig åt sådant som frukost med honom (på Society här på min gata, såklart, ett mycket viktigt inslag i mitt Harlemliv), häng i loungen på Mandarin Oriental (vilket naturligtvis också räknades som research, till den dagens artikel om … en grej), mat-shopping på Upper West Side samt mer promenerande i Harlem – och så en sista måltid tillsammans, innan han var tvungen att åka till flygplatsen: ganska skum men god seafood gumbo!
Ja, jag förstår om det låter som om jag mest ägnade mig åt att äta god mat och att ränna runt på sta’n denna vecka … och det gjorde jag också. Men mest av allt skrev jag … och våndades för hur jag skulle klara ännu en all-nighter (det gjorde jag inte alltid, hamnade ofta på soffan och halvsov medan jag tänkte på att jag måste gå upp och skriva).
När denna hårda arbetsvecka var slut sov jag 14 timmar non stop, från 18 på fredagskvällen till 08 på lördagsmorgonen. Men redaktörerna blev i alla fall nöjda med texterna (sade de)!
/Gunilla
