Halfway home
Om någon undrar så befinner jag mig i Reykvjavik, närmare bestämt på Kofi Tómasar Frænda.
Med tanke på det fantastiska vårvädret i New York igår borde jag ha stannat där en dag till eller två, men så funkar tyvärr inte flygbiljetter, så det var bara att åka, fastän jag inte alls ville. (Den märkliga sanningen är att jag nästan aldrig vill åka nå’nstans, utan bara vara där jag är – men när jag väl kommer iväg brukar det bli ganska kul.)
Jag damp ner på Keflaviks flygplats för några timmar sedan, utan att ha en aning om vad jag skulle eller ville göra – utom att jag insåg att jag borde hyra en bil och dra ut på vischan och liksom frottera mig med den isländska naturen.
Jag var lite inne på att försöka bränna iväg ända till Akureyri (på nordkusten) men kom till sist fram till att det nog får räcka med grundkursen i turism, i form av dagsutflykter från Reykjavik. Så jag ska kolla in gejsrar och grejer – och resterna av alltinget, såklart (på mitt gamla rese-tema “politisk turism”).
Men så långt har jag inte kommit ännu. Jag ville se Reykjvavik först. För att klara av överdådiga naturupplevelser tänkte jag att jag behövde en dos urbanism först, så nu sitter jag på ett halvbohemiskt kafé mitt i sta’n och intar frukost i form av Lúxus brauthkarfa (ni får tänka er vilken isländsk bokstav det ska vara istället för th) och en ljuvlig caffè latte.
Kofi Tómasar Frænda = Onkel Toms stuga på isländska!
/Gunilla
