Att kasta sten i glashus
Så mycket har sagts och framför allt skrivits och bloggats om Elit-listan de senaste dagarna (se länklista i föregående mail) att jag inte har mycket att tillägga.
Men: även om en mailinglista är privat är det obehagligt att läsa formuleringarna från da list master Alexander Bard. De låter mer fascistoida än “ironiska”. Svårt att avgöra hur representativa de meningar som citerats i bland annat Mustafa Cans artikel är, men de är synnerligen obehagliga i vilket fall som helst – och inget som skulle få förekomma på mina middagsbjudningar i alla fall.
Se’n verkar Bard vara jättesnäll i verkligheten (full disclosure: vi sågs vid köttdisken på ICA Mosebacke vintern 1992 eller så; min dåvarande pojkvän kände Bard som möjligen möjligen hälsade på mig) och tycker såklart att det är jätteskojigt att ha lyckats provocera DN:s kulturredaktion – well, well.
Anyway, en sak vill jag tillägga, som märkligt nog inte har framkommit i debatten. Mustafa Can – som skulle platsa på Sveriges tio-i-topplista av journalister, om jag hade nå’n; få håller reporterfanan och de tidskrävande skribent-ambitionerna så högt som han, vad det verkar, i dessa onda tider av skvaller och skoj i medierna – talade i morse i SVT:s morgonsoffa om vikten av att man som journalist inte ingår i sammanhang som man är satt att granska.
Fair enough. Men, varför sitter han då själv kvar i Kulturrådets styrelse? Om inte Kulturrådet representerar “makt” gör nog inte Alexander Bard och hans anhang det heller.
Nu ska jag i väg och schmooza med Jan Eliasson och Kofi Annan och de andra, vi får se vad det leder till. Ni ser, jag är fullkomligt öppen med mina makthavarkontakter… 
Ha, det är inget juicy – men något ganska märkvärdigt: FN har äntligen lyckats komma fram till hur det nya Rådet för Mänskliga rättigheter ska utformas.
Se, det är nyheter, det.
/Gunilla
