Gunillocentrism – web diary of a freelance journalist

Reportern Fredrik Sjöshult på Dagens Industri skriver i Dagens Media om hur det systematiskt snyltas på hans – och andras – artiklar.

Utdrag ur hans kolumn:
“Vilken arbetsgivare kommer i framtiden att ha råd att bedriva ett seriöst journalistiskt arbete om annonskakan äts upp av konkurrenter som kopierar materialet och presenterar det för läsarna på internet samtidigt som tidningen landar i brevlådan?”

Bra rutet! Med tanke på det jag bloggade om i oktober, bland annat om hur N24 rakt av snodde formuleringar från en TT-text om min nyhet om att svenska företag är involverade i Olja-för-mat-utredningen, är det klart att jag håller med Sjöshult.

Som han påpekar handlar det inte om att få credit eller ej. Att rewrita en text är att snylta på andras arbete, även om den innehåller en massa källhänvisningar. Det är fruktansvärt när det sker systematiskt.

Och det kan inte vara så tillfredsställande att vara journalist med huvudsaklig uppgift att rewrita andras fältarbete… “Hellre snabbt och slarvigt, än korrekt och granskat”, typ, som denna undersökning om webb-reportrars syn på sitt arbete visar. Huvva! Jag skulle byta jobb genast, för att slippa dö av tristess.

Men det finns en annan form av snyltande som också är problematisk: redaktionernas “plocka russinen ur kakan”-tänkande.

Låt mig förklara!

Liksom Fredrik Sjöshult kan jag skryta med att ha “en generös arbetsgivare som ger mig tid och resurser till att undersöka saker på djupet”. I hans fall är det Dagens Industri; i mitt fall är det jag själv.

Det drar iväg rejält med pengar under reportageresor utomlands: till flygbiljetter, hotell, måltider på lokal, visa, vaccin, tolkar, fixers, chaufförer, bilhyra, bensin, litteratur, försäkringar, presenter till dem man intervjuar, telefon etc…

Detta utöver de overhead-kostnader man har hemmavid: skatter, hyror, Internet- och telefonabonnemang plus alla andra räkningar, i mitt fall både i Stockholm och New York, samt kostnader för teknik (datorer, kameror, bandspelare, ljudkort m m).

För att inte tala om all tid som går åt till research, planering, transporter och att vara jetlaggad en vecka efter varje resa … ja, förutom då tiden för själva vistelsen på fältet.

(Nu har jag ändå inte gått in på att man egentligen bör få en rejäl riskpremie för sitt otrygga leverne som frilans i allmänhet, och när man befinner sig i osäkra områden i synnerhet.)

Därför vore det önskvärt om redaktionerna kunde hjälpa till på intäktssidan – genom att beställa material/medverkan även när det inte är “skarpt läge”, som en av mina kunder kallar det.

Om de kunde stå för somliga kostnader vore det ännu bättre, eller helt enkelt betala _mer_ för jobb som görs ute på fältet (i motsats till på hemmaplan).
Men varenda redaktör tycks tro att det alltid är någon annan som ska betala dessa resor. Om det är jag eller någon annan redaktion spelar ingen roll, bara det inte är de!
Eller, egentligen tror de nog ingenting. De verkar liksom inte ens tänka på hur dyrt det är att skaffa förutsättningar för att leverera utrikesmaterial. Jag vet inte hur många redaktioner som sagt “Men vi trodde att du ändå skulle dit!”, var det nu är någonstans, när jag frågat om det är OK att lägga på minsta rese-utlägg på fakturan.

Gör tankeexperimentet att jag skulle be några redaktioner dela på kostnaden för hyra av en skottsäker väst! Jag lovar, ingen skulle ta på sig ansvaret för en sådan skulle kunna behövas.
Så, tror ni att de känner sig ansvariga för att jag behöver fixers för att glida omkring i Port-au-Prince och prata med människor? (Någorlunda bra fixers här i sta’n kostar $75–150 per dag.) Nej, istället blir jag bara glad över att någon alls är intresserad av Haiti-material, och bråkar inte om hur dyrt fältarbetet blir.

Efter mycket kort tid som resande reporter – efter en del resultatlöst tjat om hjälp med kostnadstäckning, nå’ngång i mitten av 90-talet när jag började frilansa – kom jag på att det enda som funkar är att man lyckas få ett visst flöde, lite volym.

Därför är jag hjärtligt trött på meddelanden som detta: “Vi behöver ingen text från Haiti i dag. Om inget dramatiskt händer förstås.” – ett autentiskt exempel från idag.

Men för att ha råd att vara på plats när det händer just dramatiska saker, sådant som redaktionerna vill ha (”mycket närvaro”, gillar de också) måste man få hjälp genom att de köper också sådant material som inte är superdramatiskt, utan kanske mer analytiskt/sammanfattande/vardagligt/gestaltande/refererande/whatever. (På så sätt får även nyhetsläsarna en bakgrund, så att “det dramatiska” inte alltid kommer som en blixt från klar himmel.)

Jag är som ni förstår knappast ute efter att frilansars kunder ska ha något slags arbetsgivaransvar. Men jag efterlyser ungefär samma tänkande från redaktörerna som när man som kund väljer att stödja sin lanthandel – och därför handlar där ganska ofta, och inte bara en enstaka liter mjölk då och då, även om det skulle bli billigare att köpa rubbet på stormarknaden i sta’n. För att man vill att den ska finnas kvar!

Istället säger vissa redaktörer rent ut: “Det är jättebra att du reser så mycket, så att vi kan åka snålskjuts på det – för vi kan tyvärr inte betala några frilansares resor”. (Vågar inte offentliggöra några namn, men just så här sade en nyhetschef på ett visst magasin vid två tillfällen i höstas. Han talade leende om “piggy backing”, utan att låtsas om att det inte var en lika fiffig och kul idé ur min synvinkel. Andra redaktörer säger obekymrat liknande saker.)

Och en annan kund som idag fått lite barrikad- och eftervalsbevakning från Haiti frågade något som fick mig att le bittert, nämligen om jag tänkte vara kvar här till en eventuell andra valomgång. Det är om fem veckor!
Tja, hon visste väl helt enkelt inte att jag bor i New York, och att varje extra natt med kost och logi med mera här (vare sig det är för att kunna syssla med mer nyhetsbevakning, eller för att flighterna med American Airlines till New York tillsvidare är helt inställda) går på mer än vad jag tjänade netto på den rapporten. Well, well…

Det är väl som Vassa eggen skriver, apropå snyltning, att fenomenet är svårt att komma åt. Uppenbarligen går jag ju med på det hela (annars så skulle jag ha blivit FN-byråkrat för länge sedan).

Men jag har en idé till lösning!

Kanske skulle just Ingvar Kamprad inte stödja min “lanthandel”, apropå Fredrik Sjöshults artikel om just en sådan i Agunnaryd.

Fast Apple vore en bra sponsor för mig!
De skulle kunna göra en enormt fin reklamkampanj på stortavlor, där alla ser hur jag använder deras datorer i vitt skilda miljöer!!! Bara hittills i år: på ett tåg längs med Amalfikusten, i Saharas öken, i Timbuktu, på en Niger-flodbåt, på kafé i Montmartre och Harlem och lite här och var här i Port-au-Prince. Poängen skulle naturligtvis vara att det vore helt autentiskt (eller OK, de kan få flyga in mig till olika ställen för fotografering, om de vill).

Smart idé, va?! Hellre bli sponsrad än att lägga ner verksamheten.

Jag tackar till skillnad från många frilansar nej till alla pressresor – eller, jag gör helt enkelt inget för att bli inbjuden till dem – och tycker det är patetiskt att tidningar som Svenska Dagbladet inte gör det.

Men jag är fullt beredd på att bli öppet sponsrad, även om det får ske på bekostnad av att jag inte längre kan skriva om datorbranschen. Haha.

Så hör av er, alla Macintosh-marknadschefer som läser detta! Jag ställer upp på vad som helst, bara min dator får vara med.

/Gunilla

P S Jaha, nu blev det så här långt igen… Can’t help it, detta är mitt hjärteämne (som många av mina vänner vet, eftersom de ofta tvingas lyssna på detta live!). Snart kommer en bild på mig och datorn härifrån hotellet!