Brasilianska arbetsförhållanden
Idag är jag på ovanligt gnälligt och frustrerat humör. Men jag skriver ändå…ett extra gnälligt inlägg! (Orkar inte ens gå in på varför jag är frustrerad, men det handlar om allsköns dumma/ointresserade redaktörer och svårigheter med logistik och planering).
Efter ännu en vecka då jag desperat skickat runt det ena mailet efter det andra med Haiti-reportageförslag till svenska redaktioner inser jag att jag verkligen är en statusproletär….
Jag berättade idag för tidningen O Globos hitskickade journalist (i normala fall jobbar han som socialreporter i Brasilia) om mina arbetsvillkor:
Att jag får betala hela resan själv och _eventuellt_ sälja enstaka artiklar, isåfall för ett lågt pris, och att detta sammantaget inte kommer att täcka mina utgifter (och än mindre räcka till mina höga overhead-kostnader i New York). Och att det är likadant för det mesta, vare sig jag är stringer i New York eller på resa i t ex USA.
Hans kommentar: “Är det sant?! Men det är ju så det fungerar i brasilianska medier! Jag trodde det var helt annorlunda i Sverige!”
OK, mitt styckpris per artikel är säkert något högre än vad brasilianska frilansar får. I många länder är frilanskåren ett slags proletariat i förhållande till de anställda – Storbritannien, Italien, USA och många andra länder come to mind – och skillnaden är ovanligt liten i just Sverige. (Brasilianska journalister har nog låga löner vad de än har för villkor.) Men det pågår kanske en slags proletarisering, som Ordfronts Johan Berggren beskriver..
(Och brasilianska medier har i alla fall en hög grad av intresse för Haiti, eftersom FN-styrkan Minustah är Brasilien-ledd.)
Ja, ni hör hur gnällig jag är. Det är klart att jag är dum som fortfarande håller på. Men precis som Anna Hellsten drömmer jag rentav om livsmedelsbutikstiden, i mitt fall helgerna på ICA Esplanad i Stockholm… Då var allt enkelt och relativt välbetalt, minsann. Men tråkigare än nu. Och man fick ont i ryggen och luktade fisk och kött om fingrarna.
/Gunilla
