Gunillocentrism – web diary of a freelance journalist

Ännu en seg dag med låg energinivå…var kommer de alla ifrån? Men jag släpade mig i alla fall – trots den arktiska kyla som råder här i staden – ut och iväg till SIPA/Columbia, för en diskussion med Reportrar utan gränser om journalisters situation i Irak, i Kina, i USA och andra länder.

De nyligen timade Mali- och Haiti-resorna i all ära, men tyvärr har de fått mig att litegranna tappa kollen på vad som händer i övriga världen, till exempel senaste nytt vad gäller den i Irak kidnappade frilansjournalisten Jill Carroll. Vi noterade på mötet att det är väldigt lite uppmärksamhet kring hennes öden i medierna, och undrade varför.
Vet inte, men jag bestämde mig för att börja följa det från och med nu, för här finns vissa identification issues. Jag gillar Carrolls inställning till journalistik, som bland annat yttrade sig i att hon lärde sig arabiska och bosatte sig i Jordanien för att inte bli ännu en “fallskärmsjournalist”. (Mer om Jill Carroll och /kvinnliga/ frilansjournalisters uppoffringar för yrket här.)

Den mest aktiva seminariedeltagaren var en professor och filmare vid namn Mildred Pollner, specialiserad på terrorism. Hon visade sig vara något av en amerikansk högervariant av Maj Wechselmann, om ni kan tänka er något sådant.
Uppenbarligen uppfylldes inte hennes diskussionbehov av seminariet, för efteråt högg hon tag i mig, och vi hade ett låååångt samtal om bland annat: varför medierna inte berättar om journalistikproduktionsvillkoren i Bagdad, om varför Jill Carroll inte blivit en stor story, om varför palestinska kvinnor föder så många barn (”för att fattiga i alla tider har skaffat många barn”, försökte jag; “för att det är deras kultur”, menade Professor Pollner), om varför västmedierna gärna publicerar Abu Ghraib-foton men mindre gärna bilder på muslimska fundamentalisters avrättningar av kidnappade, om EU:s bistånd till Palestina (”förstår de inte att de stöder Hamas-terrorister!” undrade professorn, och jag var tvungen att snabbt surfa in på BBC News för att kolla vad biståndspaketet än så länge handlar om och vad det var vi diskuterade) och … en massa annat.

Tyvärr var jag tvungen att avhända mig de flesta resonemang eftersom jag, som sagt, inte har någon koll eftersom jag befunnit mig i medieskugga under mina resor i Mali och Haiti med mera.
Nå, det var ju inte riktigt sant, för anledningen till att jag inte vet något om något är ju sorgligt nog att 90 procent av min mediekonsumtion just nu handlar om att läsa svenska skvaller-stories. Don’t tell Professor Pollner.

Nå, hon bjöd till sist in mig till att hyra ett rum i henne sommarhus på Fire Island, en dramatisk plats en timme öster om New York, vid havet! Inte illa. Det kostar normalt sisådär $3,000 i veckan att hyra hennes hus, men fattiga studenter får superduperspecialpris, mot att man deltar i nå’n slags samkväm. Kan bli en lagom bisarr och härlig sysselsättning nå’n helg framåt vårkanten. “Ta med dig någon vän från Sverige!”, sade hon glatt.

/Gunilla

Ännu en otroligt seg dag, den tredje dagen i rad. Jag orkar varken skriva något substantiellt (eller nå’t med nära förestående deadline) eller gå ut på sta’n eller läsa någon av alla tidningar
Skyller på … ehhh, den senaste grejen jag skyllde på för mig själv var faktiskt att “det finns mycket att göra i New York, jag kan inte bestämma mig för om jag ska åka till Williamsburg eller traska ner till Central Park eller sitta på Society eller….”. Extremt puckad ursäkt för att bli kvar hemma.

/Gunilla

Som jag skrivit tidigare är jag smått besatt av kartor. En stor världskarta hänger i min hall här i Harlem, och min f d flat mate Paul tog ofta ner den när jag inte var hemma för att han tyckte hela bostaden förvandlats till en lektionssal i en skola. Men när jag kom hem åkte den genast upp igen… (Detta kartkrig var dock långt ifrån lika bittert som det nuvarande persiennkriget.)

Tidigare har jag som ett led i denna besatthet kollat vilka länder jag varit i. Nu var jag tvungen att kolla hur kartan såg ut om jag klickade i “vilka länder jag rapporterat från”. Det blev tyvärr betydligt färre, antalet nästan halverades! (Men lite imponerande ser det ändå ut, eftersom fem av de länderna är så stora…)

Kartsajten finns här.

Mer procrastination: Dagens mest bisarra bloggupplevelse för mig var inte att läsa alla för- och emot-inlägg i Elitgate-debatten – utan att upptäcka att jag alls figurerar i samma bloggning som [TV-serien] Vita huset – än mer att jag ska ha gett Kjell Häglund en “nära-Josh-Lyman-upplevelse”.

Läs mer på Weird Science 21/2. (Det tar ett tag innan jag kommer in i bilden, jag förstår om ni tror att ni kommit fel först.)

Ja, mycket ska man läsa innan öronen faller av, eller vad det heter…

Nå, roligt att Kjell skriver – i kommentarerna – att han “uppskattar Gunilla Kinn som skribent och bloggare”, för det är nog en kräsen läsare, det. Och duktig skribent (och på gott och ont en krävande redaktör, skulle jag gissa – men som OBS! betalar “standardarvoden i marknadens högre spann”! så nu vet ni det).

/Gunilla

Kolla så många kommentarer om Elit som finns på Sigges blogg!

Om det finns någon därute som fortfarande orkar läsa Elitgates-texter kan jag rekommendera [listmedlemmen] Oscar Swartz’ utläggningar här. De ger lite perspektiv på de mest tveksamma Alexander Bard-formuleringarna.

Nu ska jag städa skrivbordet, sedan skriva klart min krönika om lyxkonsumtion och sedan börja på ett finfint reportage om avväpningsåtgärder i Haiti.

Alla dessa mediedebatter – och det är ju alltid någon som pågår – blir bara procrastination för mig, inte bra. Och på söndag kan jag skylla på ishockey.

/Gunilla

Kära vänner,

Nu har jag stångats med mitt e-mailprogram flera dagar i rad och äntligen fått det att fungera igen. Med hjälp av supporttekniker i Stockholm och Sacramento testades allt möjligt – “settings” fram och tillbaka, rutor hit och dit, konstiga scripts, dominanta personligheter, SMTP relay personalities i olika varianter – till förbannelse.

Men sedan visade sig problemet vara betydligt enklare än så. Jag hade använt mitt gamla vanliga lösenord till min amerikanska ISP. Och hade glömt att mina flat mates – ständigt dessa flat mates – hade lyckats få det nollställt när de flyttade in i somras, och utbytt mot ett helt annat. När jag skrev in det istället så funkade plötsligt allt precis som vanligt. Äntligen. Flat mates har man fått för sina synder. (”Men det är klart att du skulle använda det lösenordet. Det skrev jag ju till dig i augusti!”, sade Sean.)

Nu kan jag inte bara kolla mail, utan även skicka! Men jag ligger präktigt efter med allt mailande, sedan åratal känns det som.

Tyvärr har jag tvingats radera mina maillådor, och har därför inget som är äldre än från den 10 januari sparat. OBS! Om du som läser detta skrev något till mig dessförinnan, och som jag borde ha svarat på men inte gjort, skicka gärna om!!!

/Gunilla

Jag ansluter mig till bloggvågen för Linda Skugges klockrena artikel idag: Expressen/Fjärde sidan: “Dags att granska Marias nätverk”. Redan en Linda-klassiker!

Tja, det är ju bara att fortsätta nysta. Vilken redaktion blir först med att kartlägga det Schottenius-Svenningska nätverket in extenso? Det kan bli en fin grafik av det hela.

För ingen tvivlar väl på att Maria Schottenius har tillräckligt i garderoben för att få äta upp det där med att “det finns bättre eliter”, många gånger om.

/Gunilla

P S Ah, äntligen någon som är som jag, nämligen Anna Hellsten. “Som vanligt har jag svårt att välja sida, klamra mig fast vid en bestämd ståndpunkt, så är det när man är vidsynt och moraltant i samma kropp.”

Så mycket har sagts och framför allt skrivits och bloggats om Elit-listan de senaste dagarna (se länklista i föregående mail) att jag inte har mycket att tillägga.

Men: även om en mailinglista är privat är det obehagligt att läsa formuleringarna från da list master Alexander Bard. De låter mer fascistoida än “ironiska”. Svårt att avgöra hur representativa de meningar som citerats i bland annat Mustafa Cans artikel är, men de är synnerligen obehagliga i vilket fall som helst – och inget som skulle få förekomma på mina middagsbjudningar i alla fall.
Se’n verkar Bard vara jättesnäll i verkligheten (full disclosure: vi sågs vid köttdisken på ICA Mosebacke vintern 1992 eller så; min dåvarande pojkvän kände Bard som möjligen möjligen hälsade på mig) och tycker såklart att det är jätteskojigt att ha lyckats provocera DN:s kulturredaktion – well, well.

Anyway, en sak vill jag tillägga, som märkligt nog inte har framkommit i debatten. Mustafa Can – som skulle platsa på Sveriges tio-i-topplista av journalister, om jag hade nå’n; få håller reporterfanan och de tidskrävande skribent-ambitionerna så högt som han, vad det verkar, i dessa onda tider av skvaller och skoj i medierna – talade i morse i SVT:s morgonsoffa om vikten av att man som journalist inte ingår i sammanhang som man är satt att granska.

Fair enough. Men, varför sitter han då själv kvar i Kulturrådets styrelse? Om inte Kulturrådet representerar “makt” gör nog inte Alexander Bard och hans anhang det heller.

Nu ska jag i väg och schmooza med Jan Eliasson och Kofi Annan och de andra, vi får se vad det leder till. Ni ser, jag är fullkomligt öppen med mina makthavarkontakter…

Ha, det är inget juicy – men något ganska märkvärdigt: FN har äntligen lyckats komma fram till hur det nya Rådet för Mänskliga rättigheter ska utformas.

Se, det är nyheter, det.

/Gunilla

“En dag är några barn i en klass arga och ledsna på varandra. De säger elaka nedsättande saker både till varandra och bakom ryggen. Upprörda föräldrar ringer till skolan. Någon talar om mobbning. Vad har egentligen hänt? Barnen träffas utanför skolan, på fritiden, på MSN, på Playahead, på Lunarstorm. De chattar! Det är dagens sätt att umgås. I chattandet är allt tillåtet, tror de! På MSN kan man säga precis vad som helst till någon annan eller om någon annan eller sprida rykten om någon. Visserligen finns det lagar stiftade mot kränkande behandling, ryktesspridning och olaga hot, men vem kontrollerar att de efterföljs? Det är så lätt att uttrycka sig nedsättande om någon annan när man slipper se vederbörande i ögonen. Alltså, man öser på med allt man har på MSN. Och nästa dag i skolan fortsätter grälet, osämjan, elakheterna osv. Vem bär ansvaret?”
Eva Wikberg, rektor i Maria Elementarskola i Stockholm (på Merit Wagers blogg)

Uppdatering: Media Culpa har den bästa länksamlingen till Elitgate. Dock inga bloggar; så läs exempelvis Maltes inlägg med Errata-kommentarer.

Jaha, som ni märkte försvann strömmen (min strömförsörjningskabel hade blivit skadad av för mycket resande). Och jag vägrade blogga från den läbbiga PC-maskinen på hotellet, det var illa nog att behöva kolla mail på den.

Mina sista dagar i Haiti var fyllda av: karneval i fina Jacmel (med söndagsbrunch på Hotel Florita), lastbilsliftande, besök bland gatubarn i slummiga Bel Air, pool&veranda-som-vanligt på Hotell Oloffson, djupsinniga samtal om haitisk politik, promenader i nya områden i Port-au-Prince och lite annat. Hoppas komma tillbaka dit snart!

Men nu är jag åter hemma i New York. Är kanske inte lika glad att vara här som Martin Gelin verkar vara, och håller heller inte med om att Houston skulle vara så hemskt (fast jag hade nog ovanlig tur med att träffa trevliga människor när jag var där i september).
Dock kan jag inte låta bli att citera Martin: “Otroligt skönt att vara tillbaka i New York i alla fall. Landade för en kvart sen. Demokrater! Trottoarer! Sura människor!”

/Gunilla