Gunillocentrism – web diary of a freelance journalist

Med jämna mellanrum blir jag övertygad om att jag lider av ADHD. Det är den enda medicinska kvällstidningsgrej jag är intresserad av. Av Expressens artikel idag att döma är jag ett skol-exempel på grav ADHD, åtminstone vad gäller ouppmärksamhet:

# Är ofta ouppmärksam på detaljer eller gör slarvfel i skolarbetet, yrkeslivet eller andra aktiviteter. [Nja…]
# Har ofta svårt att bibehålla uppmärksamheten inför uppgifter eller lekar. [Check!]
# Verkar ofta inte lyssna på direkt tilltal. [Någon som märkt tecken på detta? Hoppas inte!]
# Följer ofta inte givna instruktioner. Misslyckas med skolarbete, hemsysslor eller arbetsuppgifter. [Check!]
# Har ofta svårt att organisera sina uppgifter och aktiviteter. [Check!] [Check!] [Check!]
# Undviker ofta, ogillar eller är ovilliga att utföra uppgifter som kräver mental uthållighet. [Check!] [Check!] [Check!]
# Tappar ofta bort saker som behövs för olika aktiviteter (leksaker, läxmaterial, pennor, böcker, verktyg m m). [Check!] [Check!] [Check!]
# Är ofta lättdistraherad av yttre stimuli. [Check!] [Check!] [Check!]
# Är ofta glömsk i det dagliga livet. [Check!] [Check!] [Check!]

Uppdatering av min världskarta från december. Nu finns Afrika söder om Sahara med (eller rättare sagt, jag var både _i_ och söder om Sahara).

Nästa beräknade nya land kommer tyvärr knappt att göra utslag på kartan… Honduras!

Gör en egen karta genom att klicka här.

/Gunilla

Oj, jag är på Charles de Gaulles flygplats igen, precis som i föregående inlägg. Men tråkigt nog har jag ju inte bloggat minsta lilla från min denna min första Afrikaresa, trots att den var full av riktigt “bloggiga” händelser – och trots att jag var uppkopplad med datorn direkt några gånger.
Nå, jag får väl berätta i efterhand framöver: om tuareger, saltkaravaner, en katastrofal båttur på Nigerfloden och om varför jag blev en hårtuss fattigare i Bamako. Och lite annat.

Nu: flyg till New York!

/Gunilla

….så befinner jag mig i skrivande stund på Charles de Gaulle-flygplatsen, i vid E75 i väntan på Bamako-flighten.
Jag fördriver tiden med att försöka få iväg superskrymmande filer till Sveriges Radio, men om jag får lite tid över kanske jag bloggar lite mer!

/Gunilla

P S Det var väldigt, väldigt nära att det inte blev någon Mali-resa, av flera olika skäl av vilka jag kanske går in på några…
Nja, en story kan jag inte undanhålla er! Jag skulle hämta mitt pass med Mali-visum på landets FN-representation igår. Jag hade ansökt i förra veckan och fått veta att det skulle vara klart “på måndag”. Men man kan väl lika gärna gå dit “på tisdagen” tänkte jag, även om det var samma dag som jag skulle resa.
Jag ringde på tisdagen, bara för att kolla exakt hur dags de stängde kontoret. Då svarade en förvirrad malian i telefonen och sade att hela konsulatet var _stängt_ på grund av en muslimsk högtid (borde jag veta vilken? Det gör jag inte, och den finns heller inte nämnd bland högtiderna på deras hemsida).
Jag förklarade att det måste finnas något sätt att få tag på passet, att jag skulle resa samma kväll, att han genast måste agera etc etc…
Han lät så där lagom intresserad, utan mest som att han ångrat att han som tillfällig gäst i New York råkat lyfta telefonluren.
Well……jag förberedde mig på att det inte skulle bli någon resa, och började planera allt jag istället skulle kunna göra i New York…typ jobba lite.
Men efter några timmar ringde Malis konsul, och förklarade att han i egen hög person skulle köra _hem_ passet med visum och allt till mig i sin bil! Vilket han gjorde! Så då var det ju bara att åka iväg i alla fall… Jag gav konsuln en tjusig coffee table-bok om Harlem som ett ringa bevis på min enorma uppskattning. Har aldrig varit med om något liknande!

Hit åker jag ikväll. Kolla in!

/Gunilla

Det händer att min syster (och andra) frågar mig om vad det är som är så märkvärdigt med att bo i New York, och jag brukar bli alldeles stum.
På något sätt är det så självklart för oss som bor här varför New York är fantastiskt, att vi inte riktigt förstår att man måste motivera det… Men ska jag försöka förklara: med en mening brukar jag tala om all energi som flyger omkring i luften här, och för mig räcker det.
Tja, och så allt det självklara, som att det är världens huvudstad och att allt finns här och alla story opportunities och alla människor och att det händer så märkvärdiga saker…

Min kollega Per Bjurman – nej, vi känner inte varandra – förklarar bättre här:
Aftonbladet: “Därför är Manhattan mitt livs kärlek”

/Gunilla

Nu är det “bevisat” – jag är narcissist, enligt det s k personlighetstest som finns här. Skönt att veta att jag inte är schizofren, i alla fall…

/Gunilla

Disorder	Rating
Paranoid Disorder:	Low
Schizoid Disorder:	Low
Schizotypal Disorder:	Moderate
Antisocial Disorder:	Moderate
Borderline Disorder:	Low
Histrionic Disorder:	Moderate
Narcissistic Disorder:	High
Avoidant Disorder:	Low
Dependent Disorder:	Low
Obsessive-Compulsive Disorder:	Moderate
– Personality Disorder Test - Take It! – – Personality Disorders –

Vad jag uppenbarligen var tvungen att göra innan jag kunde börja redigera, eller ens för-redigera, ett visst reportage, vilket jag egentligen borde ha gjort för flera veckor sedan, i kronologisk ordning:

• åka till Rom och Vietri
• vara jetlaggad, efter Rom- och Vietri-resa
• gå ett antal promenader (rationalisering: “jag måste ju känna att jag är hemma i New York igen”)
• uträtta massor av viktiga ärenden (de _var_ viktiga, typ Mali-visum och Mali-vaccin)
• slösurfa och läsa hur många bloggar som helst (rationalisering: “eftersom jag inte läser några böcker måste jag ju göra något för att hålla läskunskaperna vid liv”)
• dricka champagne (de säger så i USA, fastän det är billigt mousserande) på Rose Stone i Time-Warner och gå på bio (Match Point) med Emelie (rationalisering: “man får inte försumma sina väninnor bara för att man har en deadline”)
• skriva årets lista 2005 (se gårdagens inlägg, men den blev ju inte ens klar!)
• läsa The Economist (”viktigare än alla deadlines”)
• skriva två TT-reportage (idag; “jag måste ju ha lite pengar”)
• tvätta (sker just nu)
• äta Vosges Exotic Candy Bar (sker också just nu) (rationalisering för inköp, trots att den kostar $6: “eftersom det är en Creole Bar går ju 10 procent till New Orleans”)
• skriva detta blogginlägg

Men nu: Point of No Return!!! Och det ska bli så jäkla skönt att komma igång. Om jag nu gör det.

/Gunilla

Vissa experiment pågår med olika bloggservrar och annat.. Listan inte klar ännu!

Version på engelska kommer också. Kanske…

@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@

Ingen blogg utan listor.

Här är – utan någon som helst kronologi eller logisk tematik – ÅRETS….

… Coolaste resa: Kangerlussuaq – Nuuk – Ilulissat 11–21 augusti: inklusive helikopterturer och promenader på den grönländska inlandsisen!

… hetaste resor: New+Old Mexico i april, Rom i juli, Texas/Louisiana i september, Haiti i november/december

…mest resmål: Stockholm, fyra vistelser (Washington och Rom två besök vardera)

…SANNING SOM INGEN TROR PÅ: att jag för det allra mesta sitter på min stol hemma i mitt vardagsrum och har tråkigt (i Stockholm eller i Harlem)

…NYA INSIKT OM MIG SJÄLV: att jag helst aldrig vill resa iväg någonstans – utan bara stanna där jag är i evighet, var det än är (men tycker det är mycket trevligt när jag väl kommer iväg).
Exempel: Haiti-resan i november, som höll på att inte bli av eftersom jag bara ville vara i New York och inte alls orkade åka någonstans.

… Debut I: Jag som motorsport-reporter. Här är en av alla texter från Indianapolis och Indy 500.

Och så här såg jag ut när jag skrev dem:

Som ni ser går jag in för att förnya sportreporter-looken en aning, fast jag hängde en del i garaget på motorarenan också.
Foto: Karen Rester

… Debut II: Jag som motorsport-fotograf. DN:s sportredaktion publicerade minst tre bilder! Exempel: “Världens största motorspektakel”

… Debut III: Jag som miljö- och vetenskapsreporter/upptäcktsresande – eller närmare bestämt som betalande passagerare på Greenpeaces isbrytare Arctic Sunrise:

Foto: Andrew Davies

… Debut IV: Jag som miljö- och vetenskapsfotograf [hmmm, vi får se om jag lägger ut en bild på nå’n smältvattenssjö här. Eller kanske en helikopter-bild på det grönländska kustlandskapet.]

… modigaste redaktion: TT:s sportredaktion, som vågade skicka mig inte bara till Indianapolis, utan även till US Open i golf (!) i Denver.
“Sörenstam hoppas på Grand Slam nästa år”

…tålmodigaste kolleger: Aftonbladets Thomas Tynander och Svensk Golfs Carl Magnus Hellsten, som tog mig under sina vingars beskydd i Denver och svarade på alla tänkbara dumma frågor om hur det funkar på en golftävling.

…MÄRKLIGASTE INTERVJU: med Seymour Hersh i Washington, för Journalisten (porträttet ej online) .
Herregud, jag har aldrig varit så nervös inför en intervju. På grund av kombinationen {Hershs rykte som reporter-ätare} och {mina egna otillräckliga förberedelser} satt jag och skakade hela tågresan ner från New York, och trodde på allvar att jag skulle dö – av hjärtattack eller genom att sakta strimlas. Men tio minuter in på intervjun tänkte jag att jag nog kanske ändå skulle överleva.
(Och texten blev riktigt bra! Tror ni mig inte kan ni ta del av ett mail från ingen mindre än självaste Fredrik Virtanen: “Skitbra knäck om surgubben i Journalisten! Du är jävligt bra du.” skrev han den 7 april. Hmmm…måste bero på att detta var det enda jobb på hela året som jag fick anständigt betalt för, vad jag kan minnas…)

…DAGSNYHETS-SCOOP, efter en natts grävande i tabeller:
Att en massa svenska storföretag, förutom Volvo som Reuters rapporterat om, figurerar i utredningen kring Olja-mot-mat-härvan.
“Fler svenska företag pekas ut i Irak-muthärvan” med faktaruta.
Nyheten toppade samtliga svenska nyhetsmedier i två dagar, 26–27 oktober. Samtliga korrekolleger i New York hade missat att de borde ha varit på presskonferensen och pysslade med annat; ingen ekonomireporter i Stockholm hittade – obegripligt nog – uppföljningen.

…JOURNALISTISKA FRUSTRATION (den största av många):
Att sitta på Kafé Pladder vid Vintervikens trädgård, när TT ringde och frågade om jag var i New York och omgående kunde dra till New Orleans, som stod under vatten. Alltså: världshistoria utspelade sig i mitt bevakningsområde, men jag var inte ens i närheten…utan satt och åt _pastasallad_ i Stockholm. Seriöst oprofessionellt.

… JOURNALISTISKA FLOPP (för min del, förutom ovanstående): Att jag – till skillnad från mina kolleger – inte lyckades ta mig in på Board of Prison Terms-förhandlingen om Annika Östberg i Corona-fängelset utanför Los Angeles i maj.

… JOURNALISTISKA FLOPP (för Aftonbladets del): påhittet av massgravar i Mexiko.

… JOURNALISTISKA FLIPP: att jag och fotografen Kalle Melander i december lyckades återvända till den – av orkanen Jeanne översvämningsdrabbade – familj i Gonaives, Haiti, som vi besökte ett år tidigare (och att vi denna gång lyckades sälja in reportage om dem):

… ILLER: min TT-kollega Tina Magnergård-Bjers, när vi bevakade FN-toppmötet i New York i september. Hon fullkomligt sprutade ur sig artiklar (men vi blandade de tunga bevakningsinsatserna med vissa shoppingssessioner)!

… NOVEMBER-UTFLYKT: med S&C&B upstate New York, inkl höstpromenad i Catskills och afternoon tea i New Paltz

…”HOPPAS DET FUNKAR”: No-Jet-Lag-tuggummin.

… MEST LUGGSLITNA FLAGGA: Land of the Free
[bild kommer här]

… MÅNGA MANICKER: en PowerBook, två rejäla digitalkameror (och en liten som jag inte alls gillar), en inspelningsmojäng, ett ljudkort, ännu en mobiltelefon… Puh!

… “JAG-HAR-INTE-LÄST” I: instruktionsböckerna till allt ovan.

… “JAG-HAR-INTE-LÄST” II: New Yorker – prenumererar, men orkar/hinner sällan läsa. (En vacker dag kommer kanske jag också att förstå varför New Yorker är så bra. Tillsvidare nöjer jag mig med lysande journalist-romantisk läsning _om_ New Yorker: Martin Gelin: “Nere för räkning på The New Yorker-redaktionen”)

… “JAG-HAR-FAKTISKT-LÄST”: en hel del nummer av The Economist. Alltid mycket bra.

…JUL (som den tedde sig den 23 december på 125:e gatan i Harlem):

… JULAFTONSFIRANDE-KONCEPT: tjejmiddag med delikatesser, rödvin och diskussioner på 15:e gatan i Chelsea!

… NOSTALGI: te med Irena i köket på Katarina Bangata, i september.

… KONSTINKÖP: två haitiska voodooflaggor hos Myrlande Constant

… NYA KONCEPT: direktinvesteringar hos företagsamma kvinnor i tredje världen (än så länge enbart Haiti för min del, se ett exempel ovan – men läs mer om något otroligt smart här, om en utveckling av det gamla mikrolåns-konceptet: Det Progressiva USA: “Mikrolån: hur USA hjälper tredje världen”)

… COMEBACK: jag som radioreporter (Kulturfredag om litterära salonger i Harlem, sänt i juni)

… ANDLIGA UPPLEVELSE: påskgudstjänst i Den heliga Franciscus katedral mitt i Santa Fe den 26 mars – timmar av sång; dop och välsignelser; märkliga människor. (Mer här.)

… “BÄTTRE PUBLICERING SENT ÄN ALDRIG”: SvD: “Skörda livets goda i Italien” (Resan ägde rum hösten 2003.)

… MEDIE-HYPE: Houstons förestående undergång (september) Gunillocentrism: “Mailing My Editors”

… ÄVENTYR: med SR:s Thomas Nordegren i Galveston, Texas, ett fåtal timmar före Orkanen.
Och hur Thomas såg ut på plats kan ni se här (jag har tagit bilden på honom en bit ner). Själv såg jag ut så här:

Foto: Thomas Nordegren

… MEST UPPSPÄRRADE ÖGON: våra B&B-värdar i Houston när Thomas N förklarade att han är Tiger Woods svärfar.

… DJURSTYCKNING I: sälarna på marknaden i Nuuk [bild kommer här!]

… DJURSTYCKNING II: alligatorerna i Louisianas träskmarker – läs Karin Henrikssons reportage i SvD här!
[bild kommer här med!]

… KLIMATCHOCK: 6 december, från Port-au-Prince +30 på eftermiddagen till Montreal –15 på kvällen

… LILLA MIRAKEL: att min nya digitalkamera som mysteriskt försvann på planet från New York till Denver på midsommaraftonen dök upp i Boston en månad senare – och att jag fick tillbaka den.

… STORA MIRAKEL: att bli både faster och moster, se nedan.

… NÄRBILD:
[bild på Clintan och Annan kommer här…utvald i hård konkurrens med bilderna på Blair, Chavez, Persson, Lula, Geldof och andra höjdare, som fanns att fotografera i parti och minut på FN-toppmötet]

… KÄNDISSPANING: Chelsea Clinton framför mig i vimlet på An American Tragedy/The Metropolitan Opera den 12 december, med sin nye pojkvän.

… ALLMÄNNA MISSLYCKANDE I: att texterna och strukturen till min webbsida i sin utvidgade version fortfarande är sorgligt oskrivna.

… ALLMÄNNA MISSLYCKANDE II: att jag inte alls kommit igång med att skriva min bok om fastigheter i Harlem (fast, än finns det väl saker att skriva om):

… FOTOGRAF: Kofi Annan (se här och här.)

… MEST KLOCKRENA REPORTAGE (av mig): om New Orleans-skolbarnen i Baton Rouge-skolor.

… MEST KLOCKRENA REPORTAGE (överhuvudtaget): Maciej Zaremba i DN Kultur
1: “Spöket kör en liten bil med utländska skyltar”
2: “Skolbygget blev ett europeiskt ödesdrama”
3: “I landet Nenozimigs är det inte så noga”
4: “Hur spöket ser ut beror på vem som tittar”
5: “Den svenska modellen tål inga frestelser”

… ROADTRIP-BILMUSIK: fängelseblues med Robert Pete Williams från souvenirbutiken på Angola/Louisiana State Penitentiary. (På hög volym från Angola till Baton Rouge; ska komma till flitig användning igen på framtida bilresor i Mississippi, är tanken.)

… FARLIGASTE DAG: den 1 december.
Denna dag skedde flera kidnappningar i Haiti – av skolbarn, en missionär m fl – i just det område strax utanför norra Port-au-Prince som vi färdades genom med bil. I denna text utnämns staden till “Amerikas kidnappningshuvudstad”.

… MUSIK-UPPTÄCKT: Fantastiska Antony and the Johnsons!

… SORG I: Att jag inte upptäckte Antony and the Johnsons för flera år sedan, när de fortfarande uppträdde på obskyra klubbar i East Village.

… SORG II: Att jag förlorat vanan att läsa böcker (till förmån för bloggar och slösurfande).

… LOGI-UPPTÄCKT: amerikanska B&B!
Trenden inleddes i Washington i februari, och fortsatte i Indianapolis, Denver, Washington, Houston och Catskills… B&B har bättre frukostar och skönare sängkläder än amerikanska hotell i samma prisklass – och är framför allt minst fem gånger så personliga.

… ÅRETS VÅRSOL: Brunch den 27 marspå Rancho de Chimayo Restaurante and Hacienda i norra New Mexico, med mig själv.

…ÅRETS HÖSTSOL: Lunch på Zetas – finsmakarens trädgård i Kungens kurva, Stockholm, med mor&far första helgen i september.

… NYA BRORSDOTTER: Astrid Cornelia Kinn, född den 11 mars

… NYE SYSTERSON: Marcello Lucas Ramundo, född den 12 oktober

… TVÅÅRING: Clara Isabelle Kinn (även “årets linslus”).
Detta är Clara på Astrids dopdag i Råsunda, den 20 augusti:

… konsert I: U2 på Vålerenga, Oslo den 27 juli

… konsert II: violinisten Asmira Woodward-Page på Renaissance in Motion i Harlem, den 6 december

… favoritbloggare:
1. Therese Bohman, för den konsekventa, skönt neurotiska tonen

2. Joakim Borda
Särskilt inlägget om fattigadel i Höör.

3. Sigge Eklund
Särskilt inlägget om drömbilder och mytiska platser, var det nu håller hus.

4. Lisa Förare Winbladh
För inspiration om allt som har att göra med mat och ätande, och för ständigt inspirerat språk!

5. Isobel Hadley Kamptz Ständigt välskrivet, öppenhjärtigt och beroendeframkallande.

6. Dick Erixon För patoset, provokationen och länktipsen.

… födelsedagspresent: Matlabbets matlagningskurs (från mig till mamma).

… klubbesök: Gunillocentrism – web diary of a freelance journalist :: “First Friday” på Guggenheim i oktober (hmmm…det var nog även årets enda klubbesök)

… akademiska fix: doktorandseminarium om Human Security-begreppet på Oslo Summer School i augusti, med Thomas Hylland Eriksen

… journalistiska fix, utspätt: att omsätta Human Security-begreppet i praktiken (genom reportageresor till Grönland, New Orleans, Haiti…)

… journalistiska fix, i koncentrat: Grävseminariet i Helsingborg 8–10 april

… droger: kaffe, bloggar, wi-fi

… bröllop: Maskåll&Anders den 5 februari; Nina&Patrick den 22 juli

… flytt: mamma och pappa, från Bromsten till Solna

… restaurangvecka: i Oslo i slutet av juli. Dyrt men gott. [fler länkar kommer här, när jag kommer på vad alla ställena hette…]
Ute i Frosken
Arakataka
Lorry Restaurant

… knäppa grej I: att köpa en bokhylla i Oslo och släpa hem till Gamla stan på tåget.

… … knäppa grej II: att ordna kalas hemma kvällen innan min Grönlandsresa, fast jag inte hade packat (festen slutade klockan 02; taxin mot Arlanda gick 04.30).

… knäppa grej III: att överhuvudtaget framhärda med att jobba som frilansjournalist/roving reporter (utan att vara rikt gift eller ha en väl tilltagen trust fund).

… ANHOPNING: alla coola och smarta och trevliga och svensktalande och snygga och hjälpsamma och roliga kolleger i New York. Ni vet vilka ni är!

… NYÅRSAFTONSFIRANDE: Vietri, Amalfi-kusten, Italien

… lyxmingel: Gourmets presentation av White i april – inte med vilka snittar som helst, utan med ostron, pärontryffelpraliner, hummersmör och allehanda andra delikatesser i ymniga mängder på Tullhus 3.

… dekadens: min och Alexander A:s barrunda i samma veva

… försening: min deklaration, inlämnad i november…

… nyskapande ord på italienska I: “gosiamo”= “vi gosar” (av M, om M&M)

… nyskapande ord på italienska II: “gamlastanese” = gamlastanig (av Luisa, om mig!)

… tidskrift, enligt Andreas Ekström: “Gourmet. Igen. Kombinationen kompetens, passion och nörderi kan ingen slå, inte ens Offside-gänget.”

… bästa alla kategorier: gratis trådlös uppkoppling på alla möjliga ställen!!! Exempel: min trädgård i Gamla stan, lunchrummet på M/S Arctic Sunrise utanför Grönlands västkust, Hotell Oloffsons veranda! i Port-au-Prince, delegatloungen på FN, diverse trottoarer runtom på Manhattan, JetBlues terminal på JFK-flygplatsen, Algonquin Hotels lounge, diverse restauranger och hotellparkeringar i New Mexiko…

… lokal-nyhet: SvD: Allt färre brott i New York

… vin: Shiraz, Shiraz, Shiraz.

… märkligaste möte: med vapenforskaren Robert Muggah och ett antal f d gangstrar, gängledare och gatupojkar på ett tak i Bel Air-ghettot, Port-au-Prince

… mest imponerande kollega: Ms J Nordberg, för att hon och hennes New York Times-grupp vann Pulitzerpriset i våras – för dessa gräv-reportage om stygga amerikanska järnvägsbolag.

… bästa Gunilla-association: att 4-årige Elio mindes att jag var den som hade bjudit på kanelbullar i trädgården fyra månader tidigare.

…vänner: alla ni som:
– mailar mig
– troget kommer på mina fester och trädgårdskalas
– ringer långsamtal till New York (hmmm…just ni är tyvärr inte så många)
– hälsar på i New York (ni är faktiskt något fler!)
– låter mig komma och våldgästa er när jag är ute och reser
– kommer och hjälper till i köket när jag ska ha kalas av olika slag fastän det _garanterat_ blir fullkomligt kaos
– skriver roliga bloggar (och böcker och artiklar) som jag får läsa
– hänger med mig på kaféer
– läser mina texter och kommer med kloka synpunkter
– lånar ut pengar när kassaflödet inte är som det ska
– låter mig leka med era barn (särskilt ni som har fyra- och femåringar, de är roligast!)
– följer med mig på mingel och svindyra foodie-restauranger
– står ut med att jag jämt är så sen
– skickar fotografier ni tagit på mig även när jag gnäller om att jag inte ser ut så där _egentligen_
– orkar lyssna på mitt eviga gnäll om frilansjournalistikens vedermödor
och/eller
– som har läst så här långt!!!

… retro-klädsel: jag (och dagen innan mamma!) i mormors Östgötadräkt (kanelbulle-dagen):

Åh, Anna Hellsten minns mitt Williamsburgs-reportage i Bibel! Kul att någon mer än jag gör det… Det var ändå _sju år_ sedan det publicerades (med J H Engströms bilder).
Det är en av mina favorittexter, d v s av dem jag själv skrivit, bortsett från att jag irriterade mig på några detaljer i redigeringen, och jag har den fortfarande i min portfolio. (Där finns även den andra texten jag fick skriva för Bibel, ett Pipel-miniporträtt av förtjusande New York-personligheten Elfie von Kantzow Alvin – som jag för övrigt genast borde göra ett TV-porträtt om!).

I övrigt tycker jag att Anna Hellsten har helt rätt i att Bibel fått ett oförtjänt negativt eftermäle. Fast vad jag minns var det ännu värre när tidningen fortfarande kom ut; det var av någon anledning många i Stockholm som älskade att hata den. Vissa texter hade absolut en exkluderande ton – men inte värre än i många andra magasin (eller, för den delen, bloggar).
Jag lärde mig massor genom att läsa Bibel, fastän jag väl missade en massa nummer, och så gott som alla texter var synnerligen genomarbetade, initierade och otroligt välskrivna.

Och bilderna! Hur många andra svenska modemagasin skulle skicka ut J H Engström på långa bilresor genom USA:s sydstater och i Europa, för att fotografera underliga människor och sunkiga hotellrum?! Bibel gjorde det (OK, J H skickade ut sig själv, men Bibel delfinansierade åtminstone resorna, och gav bilderna plats). Önskar att den fanns kvar, fast var tid har kanske sina magasin.

***

Ha, nu verkar det som att jag har kommit igång med bloggandet igen, efter flera veckor av minimal aktivitet – synnerligen dumt, eftersom jag borde klippa Haiti-reportage och sälja in Mali-idéer idag. Och så funderar jag på om jag inte borde ringa TT och kräva att få skriva en nyhetstext om Haiti, apropå detta … men de är nog gissningsvis så där lagom intresserade. (Uppdatering: de var så där lagom intresserade, typ inte alls. Snart kommer här ett blogginlägg om varför Haiti är intressant och viktigt.)

Men hur ska man få något gjort? Och sol är det också, till på köpet, d v s jag borde ta en promenad ner till Central Park, just for the fun of it.

Apropå sol: Här i lägenheten pågår vad jag kallar Persiennkriget. Jag vill nämligen att alla persienner till de tre fönstrena i vardags-/arbetsrummet (tre fönster! fattar ni vilken lyx i New York! Det är tre stycken i mitt hörn-sovrum också, och två i det andra sovrummet!) ska vara uppe för jämnan, så att sol och ljus flödar in och man blir på bra humör, och så att man kan titta på livet som pågår därute på gatorna (och se allt ljus och glitter på kvällarna!).

Men Sean, en av mina två hyresgäster, vill ha persiennerna neddragna. Ständigt neddragna! Först nu börjar jag förstå varför: 1) med för mycket ljus kan han inte se något på sin datorskärm 2) han gillar inte att folk utanför kan se in i lägenheten.
Argument 2) är helt löjligt, för det finns INGEN som kan ha någon som helst insyn här, utom möjligen med skarp kikare från husen 150 meter bort. Vi har ju en av Harlems största ödetomter precis utanför fönstret, OCH bor på fjärde våningen! Argument 1) kan jag förstå, men grundfelet är att han alls har datorn där vid fönstret, för han har gjort ett arbetsbord _av lägenhetens fina matbord_ som jag äntligen köpte i fjol, så att jag sedan ett halvår tillbaka tvingas inta alla mina måltider vid _mitt arbetsbord_ där jag ändå sitter 16 timmar om dagen….

Ja, ni hör vilka revirstrider som äger rum – här i mitt eget hem! Som understundom känns som ett sunkigt tonårsrum (det är vad jag förknippar med neddragna persienner och permanent mörker).

Vad som händer är att jag hissar upp persiennerna så snart jag har chansen – som nu, det är väldigt ljust och fint i vardagsrummet, och halva min utsikt upptas av blå himmel – och Sean drar ner dem, så fort jag är borta. Det är faktiskt lite jobbigt. Och så irriterar jag mig på att en av hans två stora fula serverlådor står i fönstersmygen. Det liksom förstör utsikten, big time, liksom hans skrälle till ful grå PC (som om inte mina travar av räkningar och gamla ständigt olästa New Yorker förstörde trivselkänslan i hela rummet…).

Sean är jättesnäll egentligen. Vi kommer otroligt bra överens (utom om persiennerna). Den jag retar mig mest på är egentligen Bibbe. Hur KAN människan gå omkring med svarta solglasögon på sig inomhus för jämnan? I början tyckte jag att det var lite coolt, nu tycker jag enbart att det är patetiskt.

[UPPDATERING, långt senare: Nu vet jag att hon har något slags synfel, så att hon verkligen måste ha svarta solglasögon på sig inomhus! “I’m just an old, blind lady”, förklarade hon häromdagen. Så jag tar genast på mig dumstruten.]

Jag vet, jag borde bo som eremit i en grotta någonstans, utan andra människor i närheten.

Fast en ljus grotta. Med trådlös uppkoppling. Och ett kylskåp med goda ostar och så’nt, precis som här.

Alltså, egentligen är allt – som vanligt – redaktörernas fel. Betalade de bara OK skulle jag slippa ha inneboende.

Oj, dagens blogginlägg skulle ju handla om Match Point som jag såg igår, vad hände?! Nå, jag nöjer mig med att skriva att intrigen var exakt densamma som den operauppsättning jag såg nyligen An American Tragedy. Metropolitan och Woody, yeah!
Men jag ska inte skriva mer om filmen, för det skulle inte handla om filmen utan bara bli en massa patetiskt trams om hur mycket jag egentligen helst skulle vilja umgås på engelska slott och äta lunch med vackra unga män på tennisklubbar och planera semestrar till grekiska öar (jag har alltså inte fattat någonting av filmen och om hur tom och innehållslös en sådan dagdrivar-existens är….och säkert alldeles, alldeles underbar).

/Gunilla