Min ovilja till förändring
Ett eftermiddagsdopp i poolen och nu: grillad fisk och ett glas ljusröd rhum punch. La vie est belle! Elaka mostern till hotelldirektören på panget gled just förbi; några bord bort sitter ett gäng från Läkare utan gränser och tjattrar på franska. (Detta är ett av de områden i staden som de överhuvudtaget kan röra sig fritt i.) Port-au-Prince hörs bara som ett brus i bakgrunden.
Idag har jag köpt två stycken voodooflaggor av Constant Myrlande. Det hon gör är en unik konstform jag försöker få skriva om (men som den svenska redaktörskåren är sorgligt ointresserad av). För några år sedan hade hon 20 heltidsanställda. Eftersom så få vågar komma till Haiti nu kan hon bara anställa 8 sömmerskor – på halvtid.
Det kändes bra att pumpa in $360 i systemet, för en stor del av dessa pengar kommer att gå till barns skolgång och kvinnors löner – och investeringar i nya pärlor och paljetter att sy flaggor med. Business woman to business woman, liksom. När vi häromdagen betalade $30 till en s k fixer som visat oss runt i kåkstaden Bel Air var det uppenbart att pengarna för hans del skulle gå till cigaretter och sprit.
Meningen är att jag ska checka ut och flytta in på en internatskola som vi gör reportage om i några dagar – men de haitiska telefonlinjerna är notoriskt opålitliga, och jag kommer aldrig fram till min kontaktperson.
Så, det börjar väl bli snudd på patetiskt, men jag sitter alltså fortfarande på Hotell Olofssons veranda (bordet bakom det jag sitter vid på den bilden, längst ner på sidan). Jag känner mig så otroligt hemma här så det är inte klokt!
Och så har det hänt som tydligen alltid händer när jag ska åka iväg någonstans – jag vill absolut inte åka härifrån. Det var likadant när jag skulle lämna New York, jag hade ingen som helst lust att fara till Haiti och ville bara stanna kvar hemma i Harlem.
De flesta tror nog att jag gillar att fara iväg hela tiden, men det är egentligen tvärtom – jag gillar för det mesta att bara stanna där jag är…
Som *tur* är så är en annan sida av detta att jag väldigt sällan längtar hem: jag gillar helt enkelt att vara just precis där jag är. Kanske har jag äntligen blivit lite bra på att leva i nuet. Och nuet nu är Hotell Olofsson… Allt annat känns just nu helt ovidkommande och fullkomligt ointressant!
/Gunilla
