Pascalidou/Skugge …. mina fem cent
Jaha, vad ska man säga om Sveriges hetaste medie-catfight just nu, den mellan Linda Skugge och Alexandra Pascalidou…?! Den var ju riktigt låg redan innan Linda Skugge blandade sig i det som för inte så länge sedan var Häglund–Pascalidou-debaclet.
Kanske ingenting. Eller, jo:
Hade denna blogg funnits för ett år sedan hade jag bloggat en del (och inte enbart skrivit brev till diverse vänner) om den dåvarande bloggdebatten, om plagiat och slarviga rewrites i Dagens Nyheter. Alltså fallet Peter Borgström.
Men den gången blev det mest pajkastning, strutsbeteende och uttryck för ren paranoia, knappast någon bra debatt om hur utbrett slarvet med källangivelser ofta är i svenska medier. Inte minst kvällstidningarna knycker faktauppgifter friskt och går mycket längre än vad citaträtten medger (och rentav enligt vad de själva tycker är OK, enligt denna Journalisten-artikel).
Jag fick vara med i SR P1:s Kulturfredag och tala om post-Jayson Blair-debatten i USA (som handlade om autencitet, typ), alltid något.
Denna gång misstänker jag att den svenska debatten kommer att stanna vid fröken Pascalidous uppenbara plankning. Tyvärr, för det känns onekligen som att vissa tidningar kastar stenbumlingar i glashus, när de deltar i vad som delvis påminner om ren mobbning.
Fast kanske räcker det för att avskräcka rätt många krönikörer från liknande tilltag. Ett tag i alla fall.
Alexandra P försvarar sig väl, men resonemanget är ihåligt eftersom hennes ordval i Metrokrönikan låg några snäpp för nära LATimes-texten. Och när man bara *råkar* referera just de personer, t ex Max Gallegos, som Times’ reporter citerar, kommer man inte undan enbart med att Spanglish-ämnet ligger i tiden i USA (vilket det såklart gör, fattas bara – här i Harlem snackas det också spangelska).
Visst är det frestande att sno resonemang ur nå’n tidning man råkar hitta när man ska sno ihop en egen krönika. Men min erfarenhet är att ens texter alltid vinner på att man tar spjärn mot dem. Det hade varit så enkelt för Pascalidou att citera Daniel Hernandez och jämföra med sina egna erfarenheter, och texten hade antagligen blivit bättre på kuppen.
För att inte tala om att hon hade kunnat ge oss några köttiga citat från sina vilt språkmixande latinoamigos.
Well, well. Det finns många fler svenska krönikörer som snart kanske som av en händelse fångas med byxorna nere. Jag hoppas på några smaskiga avslöjanden framöver.
Nu ska jag dra iväg till New York Times’ redaktion och få höra senaste news om USA:s egen mediesåpa, av en annan dignitet: Judith Miller-affären (som ni kan läsa en Editor&Publisher-krönika om här.
/Gunilla
