Presentationen/diskussionen om “Prewar Planning for Postwar Iraq” inleddes med att alla närvarande journalister ombads avge tystnadslöfte. Det fanns bara en enda, alltså jag. Om det inte var någon annan som mörkade sin närvaro.
Sedan fick vi en genomgång av en del av tankesmedjan RANDs kommande rapport om vad som gått snett av Irak-kriget. Allt var superhemligt och jätteintressant…särskilt för mig som har rätt dimmiga begrepp om militärstrategier.
Föredragshållaren, som kan ha varit max ett år äldre än jag men gissningsvis tjugofem gånger så skärpt, var närmast paranoid med vad som var off respektive on the record. Anledningen är att Pentagon måste godkänna rapporten, och vad som kan offentliggöras och vad som ska hemligstämplas….och det kommer att ta flera månader innan så sker!
Om det nu är så himla hemligt kan man undra varför RAND låter sina analytiker stå inför en okontrollerad publik av studenter och akademiker och tala fritt.
Kontentan av denna del är i alla fall att en lång rad institutionella misstag begicks inför och under Irakinvasionen. Krigsplaneringen tog fjorton månader, men planeringen av vad som skulle göras efter kriget inleddes blott åtta veckor innan. Och när Bagdad fallit, betydligt snabbare än beräknat, hade ingen i Washington särskilt bra koll på vad som skulle göras. Typ så.
Det var nog inte mycket av detta som var helt nytt för den som följt upptakten och efterspelet till kriget i Irak; det mesta av tillkortakommanden och de interna intrigerna har nog varit publicerat, åtminstone i amerikanska medier.
Men RANDs kartläggning är tänkt att ge en helhetsbild av alltsammans, med fler detaljer än vad som varit kända. Vi får väl se vad jag kan göra av det en vacker dag.
/Gunilla
