Dumstruten…
…tar Roland Poirier Martinsson lite motvilligt på sig, när han bemöter (andras och) min kritik mot hans kritik av Karin Henriksson i dagens inlägg: “Om Kristol, Karin Henriksson och Bush”. Fast möjligen bara vad gäller opinionsmätningarna, inte i fråga om ordet “uppror”.
Han menar att debattinlägg från några konservativa kritiker – Bill Kristol i Weekly Standard, George Will och Charles Krauthammer i Washington Post citeras av Henriksson, liksom Daniel Henninger i Wall Street Journal – inte gör något “uppror”. (”Att kalla missnöje från dessa tre uppror i de egna leden är verkligen att hårdvinkla.”)
Men Karin Henriksson kallar heller inte det dessa skrivit för “uppror’. Den som läser innantill ser att hon skriver att skribenterna publicerat “mycket kritiska inlägg”.
Ordet “uppror” förekommer inte ens i dagens Henriksson-artikel. Det gjorde det förvisso i hennes första text, men hon nämner ju idag en rad exempel *utöver* tre krönikörer på hur missnöjet manifesterar sig och vad man gör åt det (kritiska senatorer, att Dick Cheney måste höras i Rush Limbaughs radio /som miljoner konservativa väljare lyssnar på/, att företrädare för inflytelserika grupper bjuds in till Vita huset). Som jag skrev i mitt förra inlägg överväger missnöjda konservativa att dra undan sitt aktiva stöd till republikanerna i nästa års val.
Alla dessa missnöjesyttringar, som – tillsammans med alla andra saker som hände i Washington i förra veckan – i amerikansk press beskrivs som de största motgångar Bush mött under sina snart fem år som president jämställer Poirier Martinsson alltså med enstaka kritiska ledare i SvD eller Expressen. Är inte de senare i sig “uppror” kan ju de förra inte heller vara det…
Jämförelsen haltar verkligen. Och som om ledarartiklar inte vore symptom på bredare åsiktsströmningar i samhället.
Roland Poirier Martinsson får det att låta som om Karin Henriksson gör sin alldelses egen journalistiska hårdvinkling. Men som jag skrev i mitt förra inlägg så används ordet “uppror” av en rad amerikanska skribenter, inklusive konservativa Peggy Noonan på Wall Street Journal. Sökningen {uproar conservative Bush Miers} ger 17 900 träffar i Google.
Även Dick Erixon kallar detta “uppror”. Här kommer några fler exempel:
• “…the uproar over her résumé” (Boston Globe 10 okt)
• “But it is the right that is in a true uproar, over the failure of a Republican president to choose a leading conservative legal voice.” (Milwaukee Journal Sentinel 9 okt)
• “The conservative uproar over Ms. Miers underscores how difficult it has been for Mr. Bush to pull his own party together…” (New York Times 8 okt)
Andra tidningar använder andra ord än “uproar”, till exempel “outrage”, “uprising” och “rebellion”. Financial Times skriver (8 okt) “… and a Republican party in revolt”.
Roland Poirier Martinsson må tycka att detta är en journalistisk urholkning av orden som bör stävjas. Men det finns isåfall många budbärare att skjuta på, eller att älska och aga.
/Gunilla Kinn
