8 oktober-nostalgi
Jag varken vill eller kan skriva lika självutlämnande som exempelvis Isobel Hadley Kamptz om själslig skörhet (och har dessutom föresatt mig att inte blogga om mina ex, trots att jag vet att de aldrig skulle läsa det). Men härmed skriver jag min första post i den för ändamålet inrättade kategorin “nostalgi”:
Det slog mig att det just idag är exakt 17 år sedan jag och min dåvarande pojkvän hade vår gemensamma 17-årsfest, i hans morbrors tjusiga lägenhet med terrass på Kungsholmsstrand i Stockholm.
Jag var 17 år plus en vecka gammal, han var 17 år minus en vecka. Vi bjöd på en trerättersmiddag – någon slags paj och sallad + pasta med köttfärssås + fantastiska äppelkakor och chokladtårtor (plus Pasquavin till middagen och punsch till kaffet, vår ålder till trots – han brukade aldrig ens behöva visa leg på Systemet). Och allt kändes ganska vuxet.
Min småborgerliga mor förklarade glatt att vår tillställning verkade “småborgerlig”. Hon tyckte nog att tonåringar skulle hålla sig till att arrangera “skivor” i sina föräldrars källare eller nå’t, inte ha några middagar, och blev förkrossad när jag förbjöd henne att komma och köra hem mig från Kungsholmsstrand till förorten mitt i natten.
Jag kände mig alltid som den tråkiga och konservativa och oerfarna i det förhållandet, vars avslutning tre år senare (ja, det var han som gjorde slut) än idag känns helt oförlöst och oförklarad och obearbetad. Mitt stora trauma, haha, som förvärrades av en känsloupprivande revival (ja, det var jag som initierade den och han som inte ville ha någon fortsättning) så sent som vintern 2001.
Knappt ett år senare fick jag det förödande SMS:et som inleddes med orden “vi”. Hans sätt att säga att han träffat Henne. Jag har fortfarande svårt för SMS som genre. (Men dessförinnan hann jag glädjas över att han var den enda utanför min omedelbara familj som ringde New York för att försäkra sig om att jag överlevt 9/11. Alltid något.)
Men på det där osäkra tonårsstadiet, då för 17 år sedan, hade jag nog aldrig kunnat ana hur olika våra liv skulle te sig nu, i den yngre medelåldern. (Minns i och för sig inte att jag skänkte det en tanke, trots att jag var mycket sämre då än nu på att leva i nuet.)
Han lever i ett Birkastanssamboskap som jag *utgår* från är tryggt och tråkigt, har ett jobb där hans begåvning inte alls tas tillvara, och hänger med sina caffèllatte- och bostadsrättsvänster-kompisar på olika Södermalms- och Vasastansbarer; säkert har de en och annan parmiddag. Helt enkelt ett liv långt ifrån den romantiska vagabondtillvaron i Östeuropa han förde innan han träffade *henne*.
Och jag lever bohemliv i ett märkligt ménage-à-trois mitt i Harlem. I en lägenhet som saknar matbord, med ett medelålders par – varav den ene är uppvuxen i East LA och kommer hem med stora påsar delikatesser varje dag trots att vi alla ständigt är panka, och den andra sov i trappuppgångar och satt i ungdomsfängelse och var med i Andy Warholfilmer på 60-talet och har en son som är popstjärna och en far som deltog i Hollywoods punkrörelse på 70-talet och som går omkring med svarta solglasögon för jämnan trots att hon aldrig går ut – och med uteliggare, rivningskåkar och en baptistkyrka som närmaste grannar, och åker på dramatiska reportageresor i världens alla hörn.
Det hade man aldrig kunnat tro då. Domen när han gjorde slut, november 1991, löd att jag antagligen skulle bli ihop med nå’n “jurist och folkpartist” (underförstått: en tråkig typ, och ha ett tråkigt och förutsägbart liv). Hahahahahaha, skrattade hon bitterljuvt.
Ja, de är säkert alldeles underbart lyckliga och har bergis ett harmoniskt och kärleksfullt förhållande, där i Birkastan. Men låt mig åtminstone tro att det är tråkigt. I jämförelse med mitt jättespännande och otroligt glamorösa liv.
/Gunilla
