Gunillocentrism – web diary of a freelance journalist

Saturday, October, 8, 2005

Ingefära och 0–1

Filed under: New York-dagbok, Idrott

Hjälp, hela eftermiddagen och halva kvällen försvann i en vansinnesakt à la Sancho Panza, nämligen att söka belägg på allsköns obskyra amerikanska landsortstidningars hemsidor för att visa att min kollega Karin Henriksson inte är en halvlögnerska.

Men det var det värt! Se nedan eller här. Synd att Roland Poirier Martinsson inte har en kommentarsfunktion på sin blogg.

Inte minsta kanelbak blev det, inte ens under fotbollslyssnandet, men nu ska jag försöka åstadkomma några ingefärsflarn.
Hur nu det ska gå, det funkar inte alltid så bra att baka i USA med svenska recept. Av bak-kemiska skäl.

/Gunilla

8 oktober-nostalgi

Filed under: Nostalgi

Jag varken vill eller kan skriva lika självutlämnande som exempelvis Isobel Hadley Kamptz om själslig skörhet (och har dessutom föresatt mig att inte blogga om mina ex, trots att jag vet att de aldrig skulle läsa det). Men härmed skriver jag min första post i den för ändamålet inrättade kategorin “nostalgi”:

Det slog mig att det just idag är exakt 17 år sedan jag och min dåvarande pojkvän hade vår gemensamma 17-årsfest, i hans morbrors tjusiga lägenhet med terrass på Kungsholmsstrand i Stockholm.
Jag var 17 år plus en vecka gammal, han var 17 år minus en vecka. Vi bjöd på en trerättersmiddag – någon slags paj och sallad + pasta med köttfärssås + fantastiska äppelkakor och chokladtårtor (plus Pasquavin till middagen och punsch till kaffet, vår ålder till trots – han brukade aldrig ens behöva visa leg på Systemet). Och allt kändes ganska vuxet.
Min småborgerliga mor förklarade glatt att vår tillställning verkade “småborgerlig”. Hon tyckte nog att tonåringar skulle hålla sig till att arrangera “skivor” i sina föräldrars källare eller nå’t, inte ha några middagar, och blev förkrossad när jag förbjöd henne att komma och köra hem mig från Kungsholmsstrand till förorten mitt i natten.

Jag kände mig alltid som den tråkiga och konservativa och oerfarna i det förhållandet, vars avslutning tre år senare (ja, det var han som gjorde slut) än idag känns helt oförlöst och oförklarad och obearbetad. Mitt stora trauma, haha, som förvärrades av en känsloupprivande revival (ja, det var jag som initierade den och han som inte ville ha någon fortsättning) så sent som vintern 2001.
Knappt ett år senare fick jag det förödande SMS:et som inleddes med orden “vi”. Hans sätt att säga att han träffat Henne. Jag har fortfarande svårt för SMS som genre. (Men dessförinnan hann jag glädjas över att han var den enda utanför min omedelbara familj som ringde New York för att försäkra sig om att jag överlevt 9/11. Alltid något.)

Men på det där osäkra tonårsstadiet, då för 17 år sedan, hade jag nog aldrig kunnat ana hur olika våra liv skulle te sig nu, i den yngre medelåldern. (Minns i och för sig inte att jag skänkte det en tanke, trots att jag var mycket sämre då än nu på att leva i nuet.)

Han lever i ett Birkastanssamboskap som jag *utgår* från är tryggt och tråkigt, har ett jobb där hans begåvning inte alls tas tillvara, och hänger med sina caffèllatte- och bostadsrättsvänster-kompisar på olika Södermalms- och Vasastansbarer; säkert har de en och annan parmiddag. Helt enkelt ett liv långt ifrån den romantiska vagabondtillvaron i Östeuropa han förde innan han träffade *henne*.

Och jag lever bohemliv i ett märkligt ménage-à-trois mitt i Harlem. I en lägenhet som saknar matbord, med ett medelålders par – varav den ene är uppvuxen i East LA och kommer hem med stora påsar delikatesser varje dag trots att vi alla ständigt är panka, och den andra sov i trappuppgångar och satt i ungdomsfängelse och var med i Andy Warholfilmer på 60-talet och har en son som är popstjärna och en far som deltog i Hollywoods punkrörelse på 70-talet och som går omkring med svarta solglasögon för jämnan trots att hon aldrig går ut – och med uteliggare, rivningskåkar och en baptistkyrka som närmaste grannar, och åker på dramatiska reportageresor i världens alla hörn.

Det hade man aldrig kunnat tro då. Domen när han gjorde slut, november 1991, löd att jag antagligen skulle bli ihop med nå’n “jurist och folkpartist” (underförstått: en tråkig typ, och ha ett tråkigt och förutsägbart liv). Hahahahahaha, skrattade hon bitterljuvt.

Ja, de är säkert alldeles underbart lyckliga och har bergis ett harmoniskt och kärleksfullt förhållande, där i Birkastan. Men låt mig åtminstone tro att det är tråkigt. I jämförelse med mitt jättespännande och otroligt glamorösa liv.

/Gunilla

“Halvlögn” är ett ord som betyder något

Roland Poirier Martinsson skriver ofta i sin blogg och i artiklar om hur de svenska USA-korrespondenterna ger en vänsterpropagandistisk vrångbild av USA.

Ibland har han poänger och tillför debatten något (en Harlembo som jag läste exempelvis med stort intresse denna artikel, som förvisso inte handlar om svenska mediers USA-bild utan om svarta väljares roll i amerikansk politik). Och visst finns det en anti-Bush-bias i många svenska medier, värd att granskas och kritiseras. Men ofta är han tyvärr enligt min ringa mening ute och cyklar.

Nu anklagar han min kollega och Louisiana-kompanjon Karin Henriksson för att ha skrivit en “rutinmässig halvlögn” i en nyhetsartikel om lagen mot Pentagons “Guantánamo-metoder” i allas vårt organ (men mest såklart Karins) Svenska Dagbladet.

“Halvlögnen” skulle enligt Poirier Martinsson vara detta stycke:

“…ännu ett bakslag för Bushadministrationen som just nu kämpar med vikande opinionssiffror och mot ett uppror inom den egna konservativa flygeln mot HD-kandidaten Harriet Miers.”

som han kommenterar:
“Vikande opinionssiffror? Nyheten i USA i det avseendet har den senaste tiden varit att Bushs opinionssiffror har vänt uppåt.”

Men det har de ju inte.

Häromdagen kom exempelvis en undersökning beställd av AP som visade på vikande opinionssiffror. Såväl Financial Times (ledare 7/10) och The Economist (förstaledaren i förra veckans nummer) har skrivit om regeringens problem med hemmaopinionen (och diverse andra inrikespolitiska motgångar). Tidningarna använder ordvändningar som “poll numbers sagging” (Los Angeles Times och St Louis Dispatch) och “polls indicate dwindling support for the war in Iraq” (Atlanta Journal), särskilt bland kärnväljarna.

Här några länkar för den som vill veta mer:

• AP-text i Houston Chronicle, 8 oktober: “Bush voters say nation going in wrong direction”
• Elite TV: “Bush Poll Numbers Continue to Be Low”
• Nyhetsartikel i Pittsburgh-Post Gazette, 7 oktober “Bush, Santorum get low ratings in poll of voters”
• Ledare i Pittsburgh-Post Gazette, 8 oktober: “Bush’s week was one to forget” (citat: “With almost six out of 10 Americans telling pollsters they are unhappy with the president because of the ongoing war in Iraq, high gasoline prices, the federal response to the victims of Katrina and other issues both in and out of his control, the White House carefully choreographed a week of events designed to restore and polish Mr. Bush’s luster with voters.”)
• ConservativeHQ.com, 7 okt “83% of Conservatives Say Bush Not Governing As a Conservative” (mindre undersökning, med kritk från konservativt håll)

Jag har försökt, genom sökningar i den stora databasen Lexis-Nexis, men inte lyckats hitta några artiklar från den senaste veckan som stöder Roland Poirier Martinssons påstående om att siffrorna skulle ha vänt uppåt på sistone.
Den 29 september kom förvisso denna undersökning, som visade att Bushs synlighet i samband med orkanen Katrina gav positivt utslag: CNN.com – “Bush’s poll numbers up”. Men Karin Henrikssons uppgift är väl att i sina artiklar dels redovisa den långsiktiga trenden, dels den allra senaste tidens undersökningar. Och då går det neråt.

Vad är syftet med att antyda att Karin Henriksson snedvrider något i sin rapportering och utmåla henne som “rutinmässig” halvlögnerska? Poirier Martinsson skriver att han inte ville göra någon stor sak av det hela, och gör heller inte det utan ger bara ett litet nålstick. Men detta eviga antydande om att nyhetsförmedlingen är snedvriden är ganska snarlik den punktmarkering av mainstreammedierna som många republikanska bloggare i USA sysslar med.

Eller så är det bara så att Roland Poirier Martinsson ligger ungefär en vecka efter Karin Henriksson i sitt informationsintag.

/Gunilla Kinn

P S Visst, det är möjligt att ordet “uppror” är missvisande. De konservativa väljargrupper som är sura på Bushs val av Harriet Miers till Högsta domstolen är såvitt känt inte precis inne på att storma Vita huset.
Men nog handlar det om mer än att de “inte är helt nöjda”, som Roland Poirier Martinsson påstår. Flera av grupperna framstår som jävligt förbannade på att Bush inte levererat, genom att utse någon av de mer konservativa HD-kandidater som var tänkbara. De hotar t ex med att dra undan sitt aktiva stöd för republikanerna i valet 2006, även om de också säger att de avser avvakta senatsutskottsförhören för att se vad Miers går för. Denna byråartikel utvecklar detta.
PM:s åskiktsfrände Dick Erixon, vars energi och patos jag beundrar, skriver om de konservativas “stora ilska” och “djupa missnöje” och hur det yttrar sig här.
Inte bara Karin Henriksson kallar detta “uppror”. Sammalunda gör även en rad amerikanska skribenter, i t ex Pittsburgh Post Gazette, som skriver: “The uproar against Mr. Bush’s choice was so unexpectedly intense…”, New York Times och Washington Post.
Samma ord används även av Peggy Noonan i Wall Street Journal. Citat: “The headline lately is that conservatives are stiffing the president. They’re in uproar over Ms. Miers, in rebellion over spending, critical over cronyism.”

Fotboll och kanel

Filed under: New York-dagbok, Idrott

Jag hade faktiskt tänkt åka ner till någon av de två downtown-pubar som lovat att visa matchen Sverige–Kroatien idag. Men….nej.
Det regnar och jag är allmänt håglös och orkar inte företa mig ett sådant ambitiöst projekt. Dessutom kände jag plötsligt för att baka något, vilket är en smått unik handling på Manhattan.
Så nu lyssnar jag på matchen direkt i Radiosporten genom Internet. Tänk att det funkar! Mottagningen är så gott som perfekt. Det kan räcka att höra de mål som jag förutsätter kommer alldeles snart.

/Gunilla

“First Friday” på Guggenheim

Karen nöjde sig inte med att dra med mig på konsert (som för övrigt var underbar). Efteråt visade det sig att hennes dolda agenda var att vi skulle åka på klubbkväll på …Guggenheim av alla ställen. Jag blev smått överraskad och lite arg, eftersom jag hade klätt mig helt annorlunda om jag vetat … men jag bör vara glad och hänga på när någon vill ta med mig på något skoj, intalade jag mig.

Det var ett ganska bisarrt evenemang. Frank Lloyd Wrights spiralformade byggnad, där man som besökare långsamt rör sig uppåt, är ju alldeles fantastisk – men de utställningar jag sett på Guggenheim har ofta varit rätt trista och inte alltid matchat byggnadens storhet.
Men nu var det bisarra kontrasten mellan klubbkids dansandes mitt på golvet och storögt strövandes runt i precis hela museet å ena sidan och den fantastiska konsten å den andra: allt från spröda gyllene medeltidsikoner och oljemålningar av vinterklädda bönder och köpmannafamiljer till avantgardist-konsten från 10-talet, rosig arbetarrealism och Ilja Kabakovs 90-talsinstallationer högst upp i spiralen. Undrar om de ryska konsthistoriska institutionerna som lånat ut de cirka 250 verken fått veta att de skulle hänga i en partylokal?

Själva partyt var rätt trist (Karen var en av de få som klätt upp sig; hon såg fenomenal ut i en mörkblå 20-talsklänning av satin och höga svarta stövlar och en snyggt kammad frisyr!) men konsten var fantastisk! Jag fick flashbacks från mina studier i ryska för 15 (!) år sedan, särskilt Per Arne Bodins entusiastiska föreläsningar om ikonostatens estetik.

/Gunilla






















Get free blog up and running in minutes with Blogsome
Theme designed by Naoko M