Varför Döden är en man-läsningen var angenäm
Uppdatering: Nu inser jag varför jag fick varma känslor för tiden då jag läste Döden är en man (se föregående post). Samtidigt som den där JMK-kursen pågick, i oktober 1999, lyckades jag smyga in en snabbresa till New York.
Jag var bara här i sisådär fem dagar, men det var ett mycket trevligt litet besök. Jag var på SIPA för att se om jag kunde tänka mig att börja där (det kunde jag uppenbarligen), lämnade in från Sverige medhavda smutsiga kläder på tvätteri, och satt på några av mina favoritkaféer. Jag vill bestämt minnas att jag satt på just Café Gitane
och sträckläste Döden är en man. Det förklarar de positiva, undermedvetna associationerna…
Det är snudd på klyschigt att gilla Café Gitane, för det gör alla möjliga i New York – och i synnerhet Manhattan-svenskar. Men det finns anledningar till att vi gör det: stämningen, musiken, de söta servitrisklänningarna, det fantastiska kaffet, les pains au chocolat, cous cous med kyckling och alla smårätterna, de förhållandevis låga priserna, den pseudo-parisiskmarockanska inredningen, läget…
Kort sagt, det perfekta stället att läsa såväl kurslitteratur som tjocka, härliga magasin på.
Min kompis Bradley och jag bestämde just idag att ses där i nästa vecka.
/Gunilla
