Allmänläkaren och obducenten revisited
Hösten 1999 gjorde jag mitt förhoppningsvis sista inhopp på JMK, genom att följa den kloke och välskrivande frilansjournalisten Anders Sundelins kurs i samhällsjournalistik.
(For the record: Detta var ett bra tag efter att jag slutade journalistlinjen. Men någon på JMK-expeditionen hade fått för sig att jag saknade en 5-poängskurs för att få ut min examen – vilket sedermera visade sig felaktigt, så jag brydde mig aldrig om att slutföra inlämningsuppgiften.)
Anyway, en stor del av kursen ägnades åt fördjupning i styckmordsfallet. Ni vet, fallet med den mördade prostituerade och de två läkarna som på underliga grunder antogs ha mördat och styckat henne – och som, trots att de aldrig dömdes eller ens åtalades för detta, förlorade sina läkarlegitimationer.
Eftersom journalisten Per Lindeberg just då hade kommit ut med sin extremt välresearchade bok Döden är en man om denna rättssoppa lade Anders Sundevall upp kursen så att vi fick läsa först den, sedan Hanna Olssons kontroversiella bok Catrine och rättvisan (som ju diskuterar styckmordsrättegången ur ett könsperspektiv).
Och sedan var båda författarna inbjudna till varsitt seminarium, där vi studenter fick ställa frågor och diskutera deras syn på hur massmedierna hanterat fallet.
Det kändes extremt lyxigt, för det var en mycket liten grupp studenter. När vi hade läst båda böckerna och dessutom träffat Lindeberg och Olsson kändes det som om vi fanns med bland dem som var allra mest insatta i fallet i hela Sverige…
Men när jag nu hittade Per Lindebergs sajt Mediedomstolen, introduktion till fallet da Costa på nätet inser jag hur himla komplicerade alla turerna är, att jag trots allt bara skrapade på ytan då och vid det här laget glömt de flesta detaljer. Utvecklingen har ju även fortsatt därhemma i Sverige, och jag har inte längre någon koll alls.
Detta verkar dock vara ett paradexempel på hur en hemsida kan användas som faktabas. All respekt till Per Lindeberg.
/Gunilla
