Gunillocentrism – web diary of a freelance journalist

Jag har känt mig allmänt låg och overksam hela dagen – eller hela veckan, faktiskt – men så fort jag kom ut i friska (hmmm…inte så friska, kanske) luften här i Harlem så blev allting alldeles underbart.

Det regnade, så jag fick låna ett paraply av vår portvakt Benny, eller vår super-intendent som det heter på amerikanska, men bara på den lilla promenaden till bokhandeln så vinkade ett antal Harlemites och sade hej.
Inte alla, men det räcker ju med att några stycken hälsar vänligt på gatan så blir jag glad. Som vanligt försökte ett gäng västafrikanska kvinnor locka in mig på hårflätning, men…..nej tack.

I bokhandeln köpte jag boken Beloved Harlem; a Literary Tribute to Black America’s Most Famous Neighborhood som ju bara måste vara läsvärd. På väg hem köpte jag sådant-som-alltid-måste finnas-hemma – mjölk, Tropicana apelsinjuice och jordgubbsglass – och pratade med en av mina jemenitiska deli-handlare. Det var tre minuter kvar av ramadan-fastan för dagen, så han var alldeles vimmelkantig.

Det nya för dagen var ett gatustånd som sålde varm mat, i det här fallet stekt kycklingfilé med starka såser. Har inte sett det i de här kvarteren förut. Överhuvudtaget är det mycket som säljs på gatorna här: gangsterromaner, rökelse och ananas på pinne.

Nu ska jag knalla upp till Miller Theatre och se en konsert med George Antheil-kompositioner. Vad nu det innebär, men min kompis Karen som lockat dit mig säger att George Antheil (1900–1959) var väldigt snygg och det var därför hon ville gå dit!

/Gunilla

Just nu pågår två små medie-debatter i Sverige, som jag inte kunnat låta bli att intressera mig för: spökskriveriet och H&M:s mutresor.

1. Vad gäller spökskriveriet har jag redan sagt det lilla jag hade att säga so far, och hoppas på en smaskig fortsättning/upplösning…

Själv skulle jag väldigt gärna vilja använda mig av en spökskrivare för att kunna inkomstmaximera, så om ni vet någon som skriver på ungefär samma sätt som jag får ni gärna be vederbörande höra av sig. Han eller hon får gärna vara spökinförsäljare också. En spökbokförare vore heller inte dumt. Jag vet illustratörer som har spöktecknare, vilket verkar extremt smart.

För övrigt har Kjell Häglund mailat och bemött det jag skrev om usla arvoden och klåfingreri. Han låter meddela att Residence betalar bättre än andra magasin, eller i alla fall inte sämre, och att det är hans plikt att förbättra mediokra skribenters texter. Jag har frågat om jag kan lägga ut hans svar (och besvara det) här på bloggen, och återkommer väl i frågan.

H&M-kommentarer så småningom!

/Gunilla

Uppdatering: Nu inser jag varför jag fick varma känslor för tiden då jag läste Döden är en man (se föregående post). Samtidigt som den där JMK-kursen pågick, i oktober 1999, lyckades jag smyga in en snabbresa till New York.

Jag var bara här i sisådär fem dagar, men det var ett mycket trevligt litet besök. Jag var på SIPA för att se om jag kunde tänka mig att börja där (det kunde jag uppenbarligen), lämnade in från Sverige medhavda smutsiga kläder på tvätteri, och satt på några av mina favoritkaféer. Jag vill bestämt minnas att jag satt på just Café Gitane
och sträckläste Döden är en man. Det förklarar de positiva, undermedvetna associationerna…

Det är snudd på klyschigt att gilla Café Gitane, för det gör alla möjliga i New York – och i synnerhet Manhattan-svenskar. Men det finns anledningar till att vi gör det: stämningen, musiken, de söta servitrisklänningarna, det fantastiska kaffet, les pains au chocolat, cous cous med kyckling och alla smårätterna, de förhållandevis låga priserna, den pseudo-parisiskmarockanska inredningen, läget…

Kort sagt, det perfekta stället att läsa såväl kurslitteratur som tjocka, härliga magasin på.

Min kompis Bradley och jag bestämde just idag att ses där i nästa vecka.

/Gunilla

Hösten 1999 gjorde jag mitt förhoppningsvis sista inhopp på JMK, genom att följa den kloke och välskrivande frilansjournalisten Anders Sundelins kurs i samhällsjournalistik.

(For the record: Detta var ett bra tag efter att jag slutade journalistlinjen. Men någon på JMK-expeditionen hade fått för sig att jag saknade en 5-poängskurs för att få ut min examen – vilket sedermera visade sig felaktigt, så jag brydde mig aldrig om att slutföra inlämningsuppgiften.)

Anyway, en stor del av kursen ägnades åt fördjupning i styckmordsfallet. Ni vet, fallet med den mördade prostituerade och de två läkarna som på underliga grunder antogs ha mördat och styckat henne – och som, trots att de aldrig dömdes eller ens åtalades för detta, förlorade sina läkarlegitimationer.

Eftersom journalisten Per Lindeberg just då hade kommit ut med sin extremt välresearchade bok Döden är en man om denna rättssoppa lade Anders Sundevall upp kursen så att vi fick läsa först den, sedan Hanna Olssons kontroversiella bok Catrine och rättvisan (som ju diskuterar styckmordsrättegången ur ett könsperspektiv).

Och sedan var båda författarna inbjudna till varsitt seminarium, där vi studenter fick ställa frågor och diskutera deras syn på hur massmedierna hanterat fallet.
Det kändes extremt lyxigt, för det var en mycket liten grupp studenter. När vi hade läst båda böckerna och dessutom träffat Lindeberg och Olsson kändes det som om vi fanns med bland dem som var allra mest insatta i fallet i hela Sverige…

Men när jag nu hittade Per Lindebergs sajt Mediedomstolen, introduktion till fallet da Costa på nätet inser jag hur himla komplicerade alla turerna är, att jag trots allt bara skrapade på ytan då och vid det här laget glömt de flesta detaljer. Utvecklingen har ju även fortsatt därhemma i Sverige, och jag har inte längre någon koll alls.

Detta verkar dock vara ett paradexempel på hur en hemsida kan användas som faktabas. All respekt till Per Lindeberg.

/Gunilla