Gunillocentrism – web diary of a freelance journalist

Ah, New York! Här finns vad som måste vara världens mest stiliga vernissage-crowds.

Idag var det välgörenhets-förhandsvisning, eller hur man annars ska översätta “benefit preview” till svenska, på International Art+Design Fair; 1900–2005 i den bisarra lokalen Seventh Regent Armory på Park Avenue.

Ett saligt sammelsurium av excentriska Upper East Side-damer i tokiga hattar, slanka skönheter i slinkiga tjugotalsklänningar, feta gallerister i kostym, unga lejon i handsydda skor – och montrar med allt från art décomöbler i perfekt originalskick till nigerianska hövdingdräkter av färgade pärlor och påkostade silversmycken. I minst varannat bås hängde det Picasso- och Miròverk, och överallt konverserades det på franska. “Konnässörerna” hade betalat $500 dollar för komma in; “samlarna” behövde bara betala $150.

Jag vimsade omkring där med stora ögon, som vanligt när jag blir insläppt bland hermelinerna. Tyvärr kom jag blott 20 minuter före stängning… ett nybörjarfel, såklart. Nästa år ska jag komma i god tid, så att jag hinner vräka i mig mer av godsakerna på alla bufféer, fler drinkar i baren – och kolla in alla människor innan de drar vidare i New Yorknatten.

/Gunilla

Den senaste tiden har jag mest skakat lite förvirrat på huvudet när någon frågat mig om mina framtida reseplaner. Jag har yrat något om Haiti och Montreal i november – och sådana planer finns förvisso, eftersom det ordnas val respektive FN-toppmöte om miljön då och där.
Men de hänger som alltid i luften, eftersom det är omöjligt att veta om det går att sälja jobb så att resan är ekonomiskt hållbar.

(Det beror alltså inte, som vissa tycks tro, på att jag är strulig och aldrig kan organisera något i god tid, utan på att det är organisatoriskt det svåraste som finns med frilansreportageresor. Man kan inte sälja in några jobb innan man *vet* att man kan satsa på att åka, och man vågar inte satsa på att åka innan man sålt in några jobb. Att redaktörer glatt och i god tid köper någorlunda stora jobb, som kan bekosta biljetter m m, händer i stort sett aldrig.)

Fast en “framtida resplan” har jag allt! Och en mycket spännande sådan. Mali 13–15 januari. Ökenfestivalen i Essakane. Hoppas det blir av. Läs DN:s reportage här.

Någon gång i sitt liv ska man väl fara till Timbuktu?

/Gunilla

Det här reportaget hade man ju velat skriva…
DN Sport - “Zlatan är populär i Kroatien”

Tänk att få besöka en liten obskyr kroatisk bondhåla, och att få utrymme för ett stort reportage om det! Nu när jag skrivit om både indy racing och golf kunde jag väl få skriva om fotboll också.

För övrigt har jag vissa planer på att försöka se själva matchen Sverige–Kroatien på lördag. Två barer här i New York, Central Bar i East Village och Pig&Whistle i Midtown, har lovat att visa den för alla New Yorksvenskar.

/Gunilla

“Hej, magen ar jette stor och bebisan sparkar jette mukket! Jag mar bra men benen ar trotta…” skrev min syster från Rom i morse.
Fast av språket och avsändaradressen att döma kan man gissa att det var hennes man Federico (som inte talar svenska, men som skulle kunna lära sig fort som sjutton om han gick in för det) som skrivit detta.

Och så fick vi ett nytaget fotografi, på en groteskt gravid storasyster.

Meningen är att jag ska bli moster den 21 oktober! En liten våg alltså, får man hoppas.

/Gunilla

Sådärja. Nu får det bli svenska här på bloggen, i alla fall som grundspråk tillsvidare. Det är inte riktigt *jag* som skriver när det är på engelska. (Det är väl en metafysisk fråga om det verkligen är jag som skriver när det är på svenska, men…)

Jag lider fortfarande av “post-travel journey blues” (jag får nog ändå tillåta mig en hel del anglicismer; jag vet att mitt språk förfallit under fem år i USA!). Har knappt fått ett smack gjort på hela veckan, utom en liten TT-artikel om nya HD-domarnomineringen Harriet Miers i måndags.

I övrigt har jag till 75 procent surfat runt mellan underliga svenska bloggar. Och hur ska man kunna motstå låga nätdebatter som den mellan Kjell Häglund och Alexandra Pascalidou – ja, och så Kjell Häglund igen. (Är böjd att hålla med alla kommentarer runtom nätet som finner det obegripligt att Pascalidou tar till “rasist- och sexist-”argumentet. Häglund måste ha jublat när han såg det.)
Jag har snappat upp en del skvaller i frilansvärlden om att Kjell Häglund är den sortens magasinsredaktör som driver frilansmedarbetare till vansinne, bl a genom att klåfingra i deras texter (och såklart betala usla arvoden, men det kanske inte är hans fel). Fast en smula av detta må vara förlåtet en person som använder ett förtjusande nyskapat ord som “spökdissa” (se den första Dagens Media-krönikan).

Och vad gäller det där med att inte få något gjort… Det fanns i alla fall likasinnade, även om de tydligen lyckas gå till biblioteket, diska, promenera i det vackra höstvädret och en massa annat….

Suck, snart är dagen slut, och jag misstänker att den kommer att sluta på samma sätt som de föregående tre, i vanmakt och förtvivlan över tidens gång.

Men jag lyckades i alla fall laga en fantastisk lunch! Det skulle bara bli uppvärmd risotto, från min födelsedagsmiddag i lördags, men minsann lyckades jag förstärka den med sparrisknoppar, färsk dragon, finriven parmesanost och parmaskinka. Och ett glas rödvin, som man absolut har rätt till när man äter rester. N’est-ce pas?

/Gunilla

This might be my last posting in English. Since most of my readers seem to be Swedes, I consider going over to my native language. Still up for grabs.

/Gunilla

…is *my* favourite quote in this article, about my own Alma mater:
New York Magazine: “The Freakonomics of Columbia University’s Economics Department”

It’s about how Columbia’s president conceived of a “dream team” in Economics and managed to recruit it, by convincing top scholars in Economics that other top scholars would come to Columbia, too.

“Davis couldn’t break the cycle by hiring one top economist a year for fifteen years, because no one was going to leave Harvard or Princeton for a second-rate department. But sunspot theory held a tantalizing alternative: He just might be able to break the cycle by trying to hire ten or fifteen star economists in a year or two—a game-changing move designed to alter people’s perceptions. If everyone expected everyone else to accept the offer, then the department they’d be joining wouldn’t be second-rate.”

This tells you something about American universities. That “second-rate” department had at least three Nobel prizes in Economics (William Vickrey 1996, Robert Mundell 1999, Joseph Stieglitz 2001) + surely several other Nobel winners have a pedigree including Columbia… And, which European university would have $10 million dollar as recruitment money for just one department?!

/Gunilla
(only a *B* student in International Economics, as taught at Columbia’s School of International and Public Affairs 2000–2002…)