Gunillocentrism – web diary of a freelance journalist

My last day in Greenland was a truly crazy roller coaster-one, full of journalistic ups and downs. I just had to write about it, in order to get it out of my head, even though it resulted in the by far longest travelogue I have written on one single day… And it’s in Swedish, but anyway.

The extreme length of this posting is, I guess, counter-intuitive with the essence of blogging. That day had indeed been well suited for continuous blogging, but that did not happen. I wrote this text for a couple of friends who like that chattery style of mine, and thought I might as well post it. You may want to start with Travelogue I, the previous posting.

/Gunilla

Fotarbete i Ilulissat – en dag i Gunillas struliga men trots allt ganska spännande liv

17 augusti

Idag mönstrade jag av Greenpeace’ fartyg M/Y Arctic Sunrise och flögs in med helikopter över berg, små sjöar och isbergsbestyckade kustlandskap till den lilla flygplatsen utanför Ilulissat. De kulörta grönländska husen ser ut som små legobitar från luften! Och ja, det är väldigt absurt med alla isberg som flyter omkring överallt i vattnet, bara sådär. Utanför Ilulissat blir det riktigt absurt, för här pumpas det ut hur många riktigt stora isberg som helst från en enda fjord, så de sticker ut som en tunga från “fastlandet”, jag menar ön.

I natt bor jag hemma hos Hansigne Rasmussen, en fiskaränka (?!) i 60-årsåldern som bor i en trerumslägenhet i Ilulissats “miljonprogramsområde”. Danska staten byggde en massa “moderna bostäder” i de grönländska samhällena på 60- och 70-talet; ni får själva gissa hur sådana områden ter sig i en stad med drygt 4,000 invånare, men jag kan säga att det hänger fiskenät längs med betongbalkongerna!

Det var svårt att ge sig av från skeppet, för (tro det eller ej) jag har alltid separationsångest från nästan alla platser jag befinner mig på och vill aldrig åka vidare någonstans alls. Fast när jag väl gjort det brukar det ju alltid bli bra och kul.
Det har varit så himla vackert väder här! Och det är snudd på beroendeframkallande att ligga på ett fartygsdäck i eftermiddagssolen och läsa – trots att man får flytta på sig och alla sina saker varje gång helikoptern ska landa, efter en av sina många färder upp till inlandsisen. Det jag läste mest av var en bok om hur klimatförändringar drabbar människor i Tuvalu, Alaska, Kina och Peru: “High Tide” av Mark Lynas, rekommenderas! – och spana på den isbergskalvande glaciären som vi hade som kuliss utanför fartyget. Igår kväll släppte den ifrån sig några riktigt rejäla isberg som med korta intervall damp ner i Diskobukten med varsitt rejält dån.
(Se förresten Susanna Baltscheffskys artikel om samma fenomen fast i större omfattning i Antarktis, här: http://www.svd.se/dynamiskt/utrikes/did_10331792.asp.)

Men samtidigt var det nog bra att komma iväg från fartyget och tillbaka till den verkliga världen. Man kan som journalist inte heller liera sig med intressegrupper hur länge som helst, även om de som i detta fall har vällovliga syften… Och så ska jag ju tillbaka till New York snart, är det meningen.
Några av dem jag träffade ombord hoppas jag i alla fall att jag kommer att träffa igen (särskilt Isha från Goa, Indien; Kath från Hobart, Tasmanien och Eric från Grand Marais, Minnesota). Själva besättningen på Greenpeace-fartyg är ganska speciell och jag ska försöka skriva ett reportage om den – jag utgår från att det finns någon sjöfolksförbundsfacktidningsredaktör som kommer att bli väldigt glad och tacksam för ett sådant erbjudande.
Så igår gjorde jag bl a en intervju med en snubbe från Nya Zeeland ombord som jag uppfattat som en riktig glidare som råkat bli däcksbefälhavare (eller vad det nu heter, “bosun” på engelska). Det stämde, men han visade sig också vara en inbiten Greenpeace-aktivist, med erfarenhet från alla möjliga aktioner runtom i världen, inklusive protester mot diverse miljöutsläpp i Sverige och Östersjön, tsunamihjälpstransporter till Aceh och Muroroaatolls-expeditioner.

Jag var tvungen att göra ungefär alla ordentliga intervjuer med folk ombord på båten (en kampanjledare, en glaciolog m fl) sista kvällen, så det blev som vanligt lite hektiskt mot slutet. Och jag vet fortfarande inte riktigt om det finns några intresserade redaktioner därute, så jag famlar lite i blindo med mitt tänk kring de jobb jag vill göra. Fast jag siktar på att få göra t ex ett Vetandets Värld för Sveriges Radio/P1, ett rejält reportage för t ex GP:s söndagsbilaga Två Dagar samt olika saker för diverse olika magasin/facktidningar.
Men nästan ingen svensk redaktör utom en har – ännu – besvarat mina propåer positivt, däremot har San Francisco Chronicle och den brittiska miljötidningen The Ecologist hört av sig och velat veta mer om vad jag vill göra för dem. (Hur Arktis drabbas av klimatförändringar är ju åtminstone innehållsmässigt en story av internationell kaliber – jag önskar att jag kunde skriva stilistiska reportage på engelska så att det även formmässigt kunde bli det…. – så jag skickade lite mail till diverse utländska tidningar.)

I vilket fall som helst kommer _jag_ kanske att debutera i italiensk TV på kuppen. Giuseppe och Antonio, två filmare från Rom som var med på fartyget under en vecka, skulle prompt ha med mig (bland andra ombord M/Y Arctic Sunrise) i sin dokumentärfilm om Grönland för RAI Uno, så de tvingade mig att stå på däck och tala – på italienska! – om hur viktigt det är att vi lär oss mer om de arktiska folkens levnadsvillkor. Så absurt!
Jag tänkte att det nog bara var repetition först, men det fanns ingen tid alls till någon som helst omtagning – så jag gissar att min italienske svåger kommer att skratta sig fördärvad åt hur jag låter (som ni kanske kan gissa är min italienska rätt ringrostig).
Nå, Giuseppe och Antonio är för tillfället här i Ilulissat och filmar – och här finns “Silva” (Salvatore, tror jag han heter, egentligen) – en tvättäkta man från Toscana som bott här i Ilulissat tjugofem år och ordnar turistaktiviteter. Han har hjälpt dem att filma grejer här och lät sig intervjuas, så det är fullt möjligt att jag blir bortklippt till förmån för dem som vet vad de talar om…

Båten ligger kvar ett tag till i Petershavn. Både Greenpeace och jag har ombetts hålla oss borta från Ilulissat, eftersom här under flera dagar pågår a) nordiskt miljöministerrådsmöte b) internationellt dito, med representanter från alla möjliga länder: Sverige och andra europeiska stater, samt bl a USA, Kina, Indien och Brasilien. Mycket spännande, eftersom de ska diskutera Kyoto-protokollet och hur allehanda klimatförändringar ska tacklas. Som bekant vill USA och Australien samt diverse andra länder inte ratificera Kyotoprotokollet från 1997, så det jag antar att de talar om här är hur man ska gå vidare i den diplomatiska processen.
Tro det eller ej – men jag blev före min avresa faktiskt uppringd från en person på danska miljöministeriet som uppmanade mig att hålla mig borta från ministermötet. Det var meningen att jag skulle få hänga med på diverse intressanta studiebesök under ett program som de arrangerar för besökande danska journalister, men det sätter igång först _efter_ att jag har åkt hem, imorgon kväll, när det internationella mötet är avslutat. Så när de i Köpenhamn fick veta att jag skulle vara i Ilulissat under själva mötet blev de alldeles nervösa och ringde mig i Stockholm och bad mig att inte störa deras “informella” upplägg…. Som om jag skulle vara i stånd att göra det. Men de fick mig nästan att lova att inte sticka upp några mikrofoner och kameror i nosen på några känsliga ministrar i deras hotellobby, mot att de ordnade en eller annan intervju med någon influgen miljöexpert åt mig.
(Greenpeace skulle däremot säkert kunna störa mötet om de bara ville, men det har verkligen inte ingått i deras planer. De håller sig trots allt borta, och dyker upp i Ilulissat först i morgon, efter en så kallad “isbergsräkning” i fjorden!)

Nå, nu har det ändå blivit så att jag sitter här på ministrarnas tjusiga Hotel Arctic – som ligger en bit utanför sta’n – fastän jag inte skulle, närmare bestämt i brasseriet, och är alldeles fullpepprad med såväl kameror som mikrofoner i väntan på att någon ska dyka upp som vill tala med mig… Det liksom bara blev så, efter en räcka journalistiska frustrationer.

Hela dagen i Ilulissat var tänkt att ägnas åt intervjuer med dels a) internationella miljöexperter om någon alls ville säga något och b) klimatförändringsdrabbade grönlänningar, eftersom jag har varit ombord på Greenpeaces skepp mest hela veckan och inte träffat så mycket lokalbefolkning.
Men det tog så himla mycket tid att fixa allt (packning, helikopterresa, fixeri för att hitta boende, telefonmyntsväxling, allmänt strul etc) och jag fick aldrig tag på den danska möteskoordinatorn som jag hade fått nådigt tillstånd från Köpenhamn att kontakta. Varje försök att ringa den närvarande svenska statsekreteraren från miljödepartementet samt hans kollega som är chefsförhandlare för Kyotoprotokollsfrågor misslyckades också, eftersom jag bara kom till en telefonsvarare. Själv har jag inte med mig någon mobiltelefon, eftersom jag lyckades glömma kvar den i Oslo häromveckan.

Så när alla kontaktförsök med de tre diplomaterna misslyckats gick jag ner i hamnen, för att åtminstone fixa några lokalbefolkningsintervjuer.
Reportage om fiskargubbar är min specialitet, om ni inte visste det har jag hängt en hel med fiskare i apuliska Trani (i Syditalien) och med fiskmånglare på Fulton Fish Market (i New York). Jag hängde i hamnen i Ilulissat i minst en dyrbar timme, tog massvis av foton och spelade in hur mycket ljud som helst av fiskmåsar, dieselmotorer, grönländskt gubb-tjatter, ombordskutt på olika båtar med mera – men det var minsann inte en enda fiskare som ville tala med mig om några väderförändringar! Dels är grönlänningar i allmänhet inte särskilt pratsamma av sig, dels tror jag att de som jag närmade mig helt enkelt inte tyckte att deras danska riktigt skulle funka. Dessutom har de flesta grönlänningar ganska svårt att förstå min svenska, trots att jag försöker danifiera den…
Det var helt enkelt hopplöst att få till någon intervju. Jag höll på att ge upp när till och med fiskargubben Nils, som jag fick intervjua tillsammans med Greenpeaces medieteam i hans båt häromdagen, och som jag nu lyckades leta upp för att göra en ny intervju eftersom den första gick om intet och blev en “invalid file” i datorn, inte alls ansåg sig ha tid att prata med mig (kanske för att han verkligen hade problem med min svenska…och jag med hans danska, som ändå är bättre än de flesta fiskargubbars)… Och han är nog helt enkelt sönderintervjuad, tidigare på dagen hade t ex teamet från RAI Uno varit med honom och filmat när han matade sina hundar…

Nå, jag hade ändå lite tur, eftersom det plötsligt och helt otippat där på bryggan dök upp en f d fiskare som visade sig vara värsta coola fixaren/politikern/småföretagaren/f d radiojournalisten, med massor av åsikter och synpunkter – och som dessutom talade strålande danska efter sju år i Danmark! Fast min svenska förstod han såklart inte så bra.
Han tog mig ändå under sina vingars beskydd, och jag fick hänga med honom hem till lego-radhusområdet, höra om hans ambitiösa planer på en fiskeindustri i Ilulissat, lyssna till hans åsikter om klimatförändringar, kolla in hans 30 (!) hundar och träffa hans fru och söner.
Mycket bra. Jag lät bandspelaren bara gå, allt han sade var jättebra…. Så _ibland_ har jag flyt….om detta nu bara gått in på minneskortet….

Allt detta mot att jag lovade att fixa kontakter med svenska resebyråer som kan skicka turister som vill åka hundsläde på vintern till honom, hur jag nu ska greja det.

Men denna Ole Thorleifsen var så himla bra som intervjuperson att jag fick skippa det där med att hänga vid telefonautomater och ringa statssekreterare från Rosenbad igen och igen.
Det blev ändå så att jag tog porträttbilder på honom på Ilulissats vackraste utsiktsplats – som _råkar_ ligga intill det hotell där alla diplomaterna håller till… Men när jag sedan alltså ändå hamnade här så höll de precis på att tryckas in i olika transferbussar, för att fara iväg till båtar och nå’n slags kvällsbarbeque till havs.
Representanterna för det danska miljödepartmentet som jag stötte på såg ut som om de i själva verket representerade Burmas eller Nordkoreas regering, och sade bistert att deras kollega minsann hade väntat att jag skulle ha hört av mig tidigare och att han hade gett sig av till båtarna men _möjligen_ kunde bli nådd på mobiltelefonen. Då visade det sig, såklart, att hotellets enda mynttelefon var full och inte alls gick att tömma, eftersom klockan hade hunnit bli fyra och personen med telefonautomatsnyckeln hade gått hem..! Gissa om det gick eller inte gick att få låna receptionens telefon, om man inte bodde på hotellet?!

Där någonstans gav jag upp, och insåg att min dag – som skulle bli så full med fantastiska intervjuer och kanske rentav en eller annan nyhet – hade blivit ganska absurd.
Förutom allt strul med att försöka vara på olika platser i – förvisso minimala – Ilulissat samtidigt, och försöka få prata med människor som är helt ointresserade av ens existens, har det blivit absurt med all logistik. Jag har hela den nyinköpta ryggsäcken full av kamera, bandspelare och allsköns sladdar samt böcker, kläder, souvenirer och anteckningsblock som jag får packa upp och ner hela tiden, och det har varit en evig kamp hela dagen att under dagen få med allt vid alla förflyttningar mellan helikoptrar och taxibilar och änkelägenheter och fiskebryggor och turistbyråer och lobbyer – och att få elektroniken att fungera i alla lägen….puh. Det är inte att rekommendera att jobba med alla möjliga medier samtidigt (fast kul)!

Jag gav nu upp alla försök att luska fram Kyoto-protokollsnyheter och att levandegöra lokalbefolkningens villkor, hehe, och satte mig istället i den tjusiga lobbyn på Hotel Arctic och började kolla e-post (från många av er!).
Jag insåg hur trött jag var efter allt informations- och isbergs-intag den senaste veckan, och de sura blickarna från de nervösa danska mötesarrangörerna hade ju inte gjort saken lättare. Så efter att ha ägnat mig åt datoruppkopplingsbestyr, viss shopping (av vykort, grönländska solglasögon och en kramgo polarbjörn) och _ännu mer_ fotografering av utsikten över Diskobukten sjönk jag ner här på brasseriet på hotellet, med bl a en portion grönländska antipasti (torkad torsk, rökt val, rökt hellefisk och pillede rejer). De spelar meningslös dansk pop och cool jazz (typ The Lady Sings the Blues) som bakgrundsmusik, samtidigt som de halvvilda polarhundarna på hotelltomten skäller så fort någon närmar sig. Och som utsikt har vi världens vackraste isbergsbukt – nu i solnedgång (fast hela himlen är fortfarande ljusblå, klockan tio på kvällen!)… Glaciären här i Ilulissat hamnade förresten på Unescos världsarvslista i fjol.
Om de danska diplomaterna skulle få syn på mig och blir sura får jag skylla på att jag är här för att testa hotellrestaurangen åt Gourmet, vilket jag förvisso är!

Nu funderar jag som bäst på om jag ska trakassera de stackars svenska miljödiplomaterna (som lär vara på ingång efter sin havs-barbequeue och gissningsvis vill sova till morgondagens – förhandlingar? samtal?) eller om jag genast ska packa ihop min ryggsäck med hela företaget på ryggen och vandra iväg mot glaciärfjorden för en sista sightseeing. Vi får se hur det blir…!
I vilket fall som helst åker jag hem härifrån imorgon bitti. Det gäller nu att klura ut vad miljödiplomater gör på kvällarna – hänger i hotellbaren? Drar in till lokalbefolkningsställena och hänger i barerna där? Går och lägger sig direkt, utan att först vilja hänga med stadens idag enda närvarande utländska journalist? Gissningsvis det sistnämnda…

Nu ska jag i alla fall packa ihop alla grejer härifrån brasseriet – och sedan packa upp allt igen nere i hotellobbyn – där det finns trådlös, men inte gratis, Internetuppkoppling, och kanske en eller annan statssekreterare.
Frågan är hur jag ska kunna förklara att jag faktiskt inte alls haft för avsikt att terrorisera dem och trotsa mina förhållningsorder från Rangoon, jag menar Köpenhamn – utan liksom bara råkade bli kvar på hotellet för att jag var för trött för att göra något annat, för att jag kunde ta så fina fotografier med utsikt härifrån, för att de hade antipasti med rökt val i brasseriet, för att det fanns Internetuppkoppling i lobbyn och för att det skulle bli så svårt för _dem_ att få tag i mig annars… Nå, om inte annat får jag pallra mig hem till miljonprogramsområdet och hänga med fiskaränkor, barnfamiljer och andra eskimåer i kvällssolen!

_Uppdatering (fyra timmar senare)_

Och nu måste jag ju berätta att dagen, efter alla ovannämnda frustrationer och en massa andra av platsskäl icke nämnda, slutade riktigt lyckligt.
I samma sekund som jag skulle skicka iväg ovanstående dök min kontaktperson från danska miljödepartementet upp från sin båtutflykt, och visade sig vara en riktigt trevlig person som dessutom satte mig i kontakt med en “sakkunnig”, en ännu trevligare kollega som hade fått i uppgift att informera mig om det pågående mötet (bara jag höll mig borta från ministrarna).
Han gav en intressant och bra bakgrund till den pågående diplomatiska processen – inför nästa stora FN-klimatmöte, som äger rum i Montreal i november. Jag funderar på att åka dit då (om det går ihop med mina tilltänkta resor till Liberia/Ghana och Haiti) så notera min nya inriktning som miljöreporter…hehe NB, efter min korta men intensiva period i maj och juni som indyracing- och golf-reporter i USA..! (Jag har också vissa idéer om att skriva om tekniklandvinningar i olika former, men mer om det någon annan gång. ).

Det danska miljödepartementet steg snabbt i min aktning. Sedan visade det sig – och nu kommer den spännande upplösningen och det lyckliga slutet! – att ingen mindre än Bob Corell, en viss klimatforskare från Washington DC, som jag hade mailat med och som jag hade hoppats få träffa, men som jag på något vis hade glömt bort att jag skulle kontakta på nytt, och som jag i vilket fall som helst hade fått för mig befann sig i Nuuk med de danska journalisterna idag, i själva verket satt där i matsalen på Hotel Arctic en bit bort!
Dansken gick bort och frågade om han hade tid med mig, vilket han hade. Med en gång. Bob Corell har starka band till Sverige och tvekade inte ett ögonblick att få en chans att figurera i svenska medier och att förhoppningsvis nå ut till allmänheten med information om klimatfrågor (och efter ett tag drog han sig mitt mail till minnes).

Så nu har vi suttit och samtalat i minst tre timmar, bara han och jag, med den vackra fjorden som blickfång, och diskuterat globala miljöfrågor, förnybara energikällor, värmeexpansion, minoritetsfolks mänskliga rättigheter, salthalten i världshaven, den politiserade debatten om klimatförändringar, och om svårigheterna för grönländska fiskare att planera sitt arbete när isen varken bär eller brister – men också om alla hans besök i Stockholm, om släkten Corell (Hans m fl; som vissa av er vet f d rättschef på FN eller vad hans titel nu blir på svenska), om svenska kungafamiljens engagemang i klimatförändringsfrågan, om digitalkameror och mycket annat. Kaffe och mumsig chokladtårta med hallonsås vankades därtill!

(Alfred – på svenska Greenpeace, den person som begåvat nog hittade på att jag skulle åka med på denna resa – måste tycka att det är otroligt komiskt att jag har fört långa konversationer om miljöfrågor, eftersom jag länge envisats med att jag har för dålig koll på sådana för att tillåtas skriva om dem överhuvudtaget, än mindre skickas på miljöreportageresor…)

Bob Corell var just den sortens amerikan som jag älskar och som det finns så många av i inte minst USA:s universitetsstäder – en äldre, bildad och intellektuellt nyfiken gentleman som vet hur många saker som helst och som gärna pratar om det på ett lättfattligt och roligt vis.

Det bästa av allt är att han – insåg jag snart – är en av de personer i hela världen som antagligen vet allra mest om hur klimatförändringar påverkar vädret i Arktis och Antarktis. Den som är intresserad bör kolla in den färska Arctic Climate Impact Assessment, som han varit inblandad i att skriva: http://www.acia.uaf.edu. Jag har inte läst den, men blev tipsad om den när jag var på Oslo University Summer School nyligen. (Tack till dig, Eva L, för utan dig hade jag inte snappat upp Bob Corells namn utan vidare trots att han har kontakt med Greenpeace! Han tipsade liksom du om Annika Nilssons forskning.)
Det var ganska häftigt att få ta del av hans kunskap. Dels för att den bygger såväl på hans långa och gedigna erfarenhet av arktisk forskning, som på forskningsfrontsläget just nu – dels för att jag ju fick höra nästan exakt samma framställning som tjugofem miljöministrar från hela världen med uppspärrade ögon fick lyssna till så sent som igår! Det vore roligt att få sprida lite av det till den svenska allmänheten….men jag antar att ett antal redaktörer med obefintliga inköpsbudgetar kommer att göra sitt bästa för att stoppa det… som vanligt.

Nåväl – som ni förstår var det värt allt strul och all lång väntan i hotellobbyn. Nu är klockan över två på morgonen och det börjar bli dags att fara hem till mitt tillfälliga hem, d v s mitt rum i fru Rasmussens lägenhet – så att jag kan sova några timmar och orka med torsdagens alla flighter….och kanske intervjua en eller annan miljonprogramsgranne eller legohusinvånare på morgonen, eller kolla in när de säsongsarbetslösa draghundarna matas! Eller att ta en tidig avskedspromenad till glaciären (som ligger på en halvtimmes gångavstånd från sta’n).

Jag hoppas att det går att flyga runt i världen med gott samvete i framtiden – jag åstadkommer säkert mer global uppvärmning än tjugo amerikanska familjer med stadsjeepar på ett år med mina flygresor. Några solcellsdrivna flygplan lär inte vara på gång inom överskådlig framtid. Men Bob Corell säger att det är OK med flyg om bara alla andra användningsområden för fossila bränslen (t ex bilmotorer, husuppvärmning) går över till förnybara energikällor…..

Hoppas att ni alla har det bra, och att ni någon gång får tillfälle att komma hit till Grönland. Åk medan isen här finns kvar!

/Gunilla