Gunillocentrism – web diary of a freelance journalist

I’m back in Old Town, Stockholm!

I haven’t been able to blog during my trip in Greenland. I did, however, send out an e-mail to a bunch of Swedish friends, and I’ve pasted it here for anyone who reads Swedish. (The previous posting in English sums up the trip.)

/Gunilla

TRAVELOGUE I
PETERSHAVN
Lördagen den 13 augusti 2005
• Jag befinner mig alltså på klimatforskningsexpedition med strandhugg längs med Grönlands kuster.  Det är också tänkt att vara en reportageresa, så jag hoppas att jag lyckas få en eller annan text om det hela såld.

Just nu ligger vi för ankar i Petershavn. Det är ingen stad eller hamn eller fiskeläge eller nå’t, utan bara ett namn som jag hittade på sjökortet. Möjligen kan man säga att det är en naturhamn.
Om ni kollar på nå’n karta så titta efter Grönlands tredje största stad, Ilulissat, på västkusten. Ni kommer inte att se Petershavn, men kanske Diskobukten. Vi ligger i en fjord som mynnar i Diskobukten (en bit norr om Ilulissat).

När jag skriver detta är det lördagskväll och det pågår ett halvvilt party med capirinha och technomusik ombord på M/Y Arctic Sunrise.  Partylokalen är “the hall”, det före detta lastutrymmet på denna 30 år gamla och 50 meter långa isbrytare som en gång i tiden transporterade olja och miljögifter, och var föremål för diverse Greenpeaceprotester och -aktioner.
1995 köpte Greenpeace fartyget – genom en bulvan i London, eftersom förre ägaren vägrade sälja till Greenpeace! – och började använda det för sina kampanjer. Som nu i sommar när de kör från Amsterdam till Miami – via Reykjavik, Grönlands östra, södra och västra kuster, samt Kanadas och USA:s östkust, för att dokumentera effekterna av klimatförändringarna i världen och (i USA) Upplysa Amerikanska Folket om dem.

Detta kan ni läsa mer om här:
http://www.projectthinice.org (fartygets blogg)
och här:
http://www.greenpeace.org/international/news/going-going-gone.

Min egen blogg (http://gunillakinn.blogsome.com) uppdateras dock tyvärr inte under resan, eftersom jag inte har tillgång till Internet på båten. Inte heller har jag kunnat läsa mail till min vanliga adress på ett tag.

Just nu dansar besättningen och övriga passagerare på ett golv mellan containrar, flytvästar, hyvelbänkar och gamla rep. Detta är antagligen en av de få partylokalerna i världen där det som visas på storbildsskärmen, till de dansandes jubel, är flygbilder av  isberg, glaciärer och smältvattenssjöar – hundratals foton…
Alla verkar ha fotograferat som galningar under resan, och dessutom finns diverse professionella fotografer med ombord (just nu en stillbilds- och tre video-, varav två gör en dokumentär för italienska RAI Uno, och de andra jobbar för Greenpeace).

Så fort man sticker upp huvudet från det mörka lastutrymmet och går ut på däck är det så gott som dagsljus, trots att klockan i skrivande stund är tio på kvällen. Vi är omgivna av totalt obebodda och bergiga vildmarker där det bara växer lavar och lite blåbär. (Det är mycket märkligt att aldrig se några träd – jag har insett att träd, förutom allt annat de är bra på, hjälper en att bedöma skalor, och så kan man se på dem ungefär hur mycket det blåser.)
Här i fjorden, några hundra meter från oss, mynnar två enorma glaciärer, som pumpar ut ismassor från den grönländska inlandsisen  i det turkosblå vattnet – och allt ljus och naturscenerierna är en ganska bisarr kontrast till det mörka dansgolvet. Men det är såklart väldigt vackert! Jag skulle gärna sitta på däck och skriva detta, men det är alldeles för blåsigt idag. (Jag har flyttat runt med datorn mellan däck, kommandobryggan, mässen och min hytt  hela dagen, beroende på var jag fått plats att skriva – men det var först här och nu jag fick inspiration.)

Partyt är tillägnat John som fyller 42 år idag. Han är typisk för båtens passagerare på så vis att han kommer långt härifrån och har varit med om allt möjligt i arktisk miljö.
En av de häftiga sakerna med att få vara med om denna resa är just att få träffa alla som är med ombord. 15 personer är båtens kärn-besättning, och sedan är det nästan lika många som är med av olika anledningar: Greenpeacekampanjmakare, fotografer/journalister som jag, expeditionsspecialister och volontärer. De kommer från alla möjliga platser i USA och Europa, men även från Argentina, Indien (bl a en kvinnlig matros!), Australien och Nya Zeeland.

Några exempel på mina medpassagerare:
• John kommer från Australien och jobbar där som elektriker. Emellanåt far han till Antarktis och installerar kraftanläggningar, eller deltar i olika former av expeditioner. För några år sedan for han och en amerikan från Minnesota tillsammans Grönland runt med hjälp av enbart kajak och slädhundar – vilket är helt vansinnigt svårt, samt krävde tre års planering och kostade hur mycket pengar som helst. Ombord M/Y Arctic Sunrise är han säkerhetsansvarig (och kan svara på alla möjliga frågor om Grönland).
• Erik kommer från norra Minnesota där han dresserar slädhundar. I somras for han och ovannämnda amerikan på en expedition med slädhundar längs med Sibiriens arktiska kuster, något som tyvärr fick avbrytas för att isarna inte höll. Det hade annars varit första gången någonsin någon hade tagit sig till Nordpolen med slädhundar på det viset på sommaren.  Detta äventyr kostade $400.000, varav en fjärdedel gick åt bara för att bli upphämtad av ryska flottan, och tog minst två års planering!  Nu är Erik med ombord för att berätta om sitt projekt och om miljöeffekter i Arktis hela vägen ner till Miami (annars mönstrar de flesta av innan skeppet kommer till USA).
• Isha bor i Goa på Indiens västkust och är med som köksa/volontär på båten. En vacker dag öppnar hon kafé eller en restaurang i Goa. Skeppets gladaste person, som jag hoppas hälsa på i Indien en vacker dag. Isha hade knappt sett is förut, och tycker att allt är extra superfantastiskt.
• Kath, som jag delar hytt med, är skeppsläkare och kommer från Tasmanien/Australien. De senaste tio åren har hon farit runt världen på Greenpeaceexpeditioner  men framför allt jobbat med Läkare utan gränser, bland annat med aidspatienter i Uganda och Sudan. Här på M/Y Arctic Sunrise är hon “99 % deck’s hand and 1 % doctor”, d v s hon får som de andra hjälpa till med allt möjligt på båten. (Jag har för det mesta vår hytt för mig själv, eftersom Kath har en spirande love story med båtens radiooperatör, Thom från Tenneessee.)
• Andreas, som är den ende svensken ombord förutom jag, är videofotograf och deltog i en Greenpeaceexpedition till Grönland för fyra år sedan. Då fanns Millie – en ung läkare med lettisk far och grönländsk mor – med ombord på båten som skeppskock. Efter ett tag blev hon och Andreas tillsammans – och nu är de gifta, bor i en träkåk i Hässleholm och väntar sitt första barn! (Denna Millie, som jag aldrig träffat, var med på båten som tolk till och från grönländska tills alldeles nyligen, men nu får vi klara konversationerna med lokalbefolkningen på pidgin-danska.)
• Många andra har massvis av erfarenhet av Greenpeace-expeditioner i/till Patagonien, Indonesien, Amazonas, Antarktis med mera… Spännande!

Söndagen den 14 augusti
Hittills har vi besökt Nuuk (Godthåb, Grönlands huvudstad med cirka 14 000 invånare) och Ilullissat (Jakobshavn; drygt 4 000 inv).
Den absolut mesta tiden har annars gått åt till att vara på båten, sova, klura ut hur det funkar ombord och inte minst att äta (alla inklusive jag har gått upp hur mycket som helst i vikt för att vi får så mycket och så god mat). Men understundom gör vi expeditioner.
Det första jag gjorde i Nuuk, utom att köpa underställs-substitut och en vildmarksskjorta och att fotografera på säl- och fiskmarknaden, var att spåra upp Nipisa, en gourmetrestaurang som jag ska skriva om för Gourmet (tyvärr hittills den enda tidning som beställt något Grönlandsmaterial för mig; det var övrigt också den enda tidning som ville ha material från Belgrad och Kosovo när jag var där häromåret, vilket hedrar dem!).
Sedan fick jag följa med Greenpeaces “media crew” hem till en vanlig grönländsk familj i ett vanligt radhusområde, vilket var fantastiskt. Den sexåriga flickan i familjen skulle börja skolan, vilket här innebär att man får sin första kalaallisuut, nationaldräkt. Hennes gammelmormor hade kommit farande från södra Grönland för att leverera dräkten och finjustera den – den är sydd av sälskinn och sälpäls, med vackra broderier av bland annat pärlor. Ett tag hade vi en soffa full av fyra generationer grönländskor, som talade om traditionernas betydelse och om klimatförändringar (sälskinnen till stövlarna blir inte längre lika vita som de brukade utan gulnar, klagade gammelmormor). Mycket fint och intressant. Stackars Laura var dock alldeles för blyg för att säga något, det var ju rena medieinvasionen i vardagsrummet.

Ilulissat är lite sjabbigare än Nuuk (som dock har en lokal version av “miljonprogramsområde” – enorma betonglängor med graffiti och diverse sociala problem). Eftersom det ligger längre norrut (norr om polcirkeln) använder man slädar och draghundar på vintrarna, så “sta’n” är full av arbetslösa hundar som ligger och sover på stora skräpiga fält mellan de bjärt målade husen. Tills de kvicknar till liv och börjar yla och skälla.
Det är till Ilulissat de flesta Grönlandsturisterna kommer, mest för att här finns en enorm glaciärfjord som pumpar ut massvis av isberg i havet (sedan 2004 står den på Unescos världsarvslista).  En kväll åkte vi med en av M/Y Arctic Sunrises fyra småbåtar för att titta närmare på isbergen, och de är verkligen enormt stora, märkliga och vackra. Jag, som köpt en ny slags radiobandspelare (en s k R1:a, för er som är intresserade), spelade in hur det låter när de smälter, d v s av vattnet som droppar, rinner och forsar från dem här och var – mycket bra om jag lyckas sälja in något radioinslag om hur klimatförändringarna får isar och glaciärer att smälta. Dessutom gjorde jag tidigare på dagen en intervju med en grönländsk sälfångare, som berättade om alla möjliga väder- och klimatförändringar han upplever – det är tyvärr hittills den ende grönländare jag har inspelad, och den bästa delen av intervjun har gått om intet p g a teknikstrul. Men, men… Jag kanske kommer tillbaka till Ilulissat och kan göra om det. Och så hoppas jag att det blir lite fler sammanträffanden med grönlänningar, med lite tur hinner vi med åtminstone en liten fiskeby innan det är dags för mig att fara hem.

Greenpeace hade “åbent skip” i Ilulissat, vilket lockade en hel del besökare (särskilt barn). Alla fick klättra omkring på båten så mycket de orkade, och titta på inspelningarna från östkusten.
Det är antagligen bra för Greenpeace att skapa så mycket goodwill som möjligt – för många på Grönland är misstänksamma mot organisationen, och tror att Greenpeace vill stoppa deras möjligheter att jaga säl. Expeditionsledarna har också träffat borgmästare i de flesta samhällen de besökt, vilket lett till ännu fler vittnesmål om hur Grönland drabbas av klimatförändringar. De, och andra, har berättat om hamnar som måste byggas om, om isar som varken bär eller brister under längre tidsspann än tidigare, om hur hundmat måste importeras dyrt från Island för att det inte längre finns nog med sälkött, om “miljöflyktingar” (personer som inte längre kan överleva på jakt/fiske och som måste flytta till städerna) och  mycket annat. Vad av allt detta som beror på bilavgaser och luftkonditioneringsapparater och vad som är en naturlig klimatvariation….vet ingen säkert, men här på båten är alla tämligen övertygade om att det mesta är “man made”.

På sajterna ovan kan ni antagligen läsa om de vetenskapliga rönen från denna resa. De har också varit publicerade i diverse svenska medier (bl a gjorde Aktuellt ett långt inslag). Tex har amerikanska forskare som varit med ombord visat att vissa stora glaciärer på östra Grönland rör sig mycket snabbare än tidigare, vilket de tror beror på att den högre temperaturen gör att smältvattnet minskar friktionen när den rör sig.
Den forskare som nu är med ombord – en glaciolog från polarforskningsinstitutet vid Ohio University! – mäter liknande saker. Det vi gör här i Petershavn är att invänta bra väder så att helikoptern kan fara upp till inlandsisen. Den har bara tre passagerarplatser, men bara det mojnar lite under söndagen kan det hända att jag får följa med upp på isen!  Med kamera och bandspelare i högsta hugg.
Annars får jag ägna söndagen åt att åka i land och plocka blåbär till middagsdesserten, och att läsa lite av all den litteratur om klimatförändringar jag har med mig. Det är diverse larmrapporter, och som motvikt till dem en amerikansk tankesmedjefinansierad bok som hävdar att det där med klimatförändring och global uppvärmning mest är en medie- och forskarmyt.

Jag landar på Arlanda den 18 maj klockan 23.55!

Tjingeling,
Gunilla