Mina svar på Sigge Eklunds frågor
1. Berätta om ögonblicket då du förstod att du skulle ägna ditt liv åt att skriva.
Det finns många sådana ögonblick, liksom det finns många stunder då jag tvivlar på om det verkligen är det jag ska göra.
Men ett av de mest avgörande minns jag precis. Det var i maj 1995.
Jag satt i en tågkupé på väg från Ferrara till Venedig, drack vin, åt ost och tittade ut över den fula Po-slätten. Någon vecka tidigare hade jag avslutat min JMK-praktikperiod på Svenska Dagbladet, och lyckats intressera redaktörer på olika redaktioner (City, Näringsliv, Resor, Kultur) för frilansjobb från Italien. Där på tåget satt jag och organiserade mina anteckningar från Ferrara och mina intervjutider i Venedig. Plötsligt insåg jag att det var ett _arbetsmöte_ (med mig själv) och att jag faktiskt satt där och _jobbade_ - att det var ett jobb att kajka runt i världen som journalist.
Jag återkommer ofta till den känslan, starkare ju märkligare platser jag befinner mig på när jag jobbar, och det är lika häftigt varje gång.
Några exempel av de många tillfällen som jag minns särskilt: åka ambulansbåt på lagunen i Venedig i juni 1997 (reportage för SvD Livsstil), vara på ravekalas intill Kinesiska muren sommaren 2000 (kolumn för SvD Nöje), att se valkampanjen och köerna till vallokalerna i Dili/Östtimor augusti 2001 (reportage för Amnesty Press), att köra bil över Golden Gate Bridge i San Francisco (på väg till Roxanne Klein’s raw food-restaurang i Larkspur för reportage för Gourmet, våren 2003), att åka stridsbåt SH90 med svenska och brasilianska soldater i full fart genom Amazonas i april 2004 (ingen ville köpa något material), att hänga i de översvämningsdrabbade kvarteren i Gonaïves i Haiti i november 2004 (dito), att se starten av Indy 500 i Indianapolis med Kenny Bräck den 29 maj i år (nyhetsrapportering för TT:s sportredaktion)…
Det är faktiskt de stunderna – känslan av att “vara på jobbet” på märkliga ställen – som gör att jag står ut med frilanslivets våndor (skaparångest, berg- och dalbanetillvaro, usel ekonomi på grund av enorma utgifter, stundtals idiotiska redaktörer, eviga bråk om upphovsrätt och eländiga arvoden).
Journalistik har för mig aldrig i första hand handlat om att skriva eller att avslöja saker eller att göra världen bättre eller att folkbilda eller att uttrycka mig eller att bli omedelbart publicerad - utan allt detta sammantaget. Men framför allt ett sätt att resa runt i världen och träffa människor. Förhöjd livskänsla. Den totala egotrippen.
Se även: “What a luxury to be a journalist”.
2. Berätta om det ögonblick i ditt liv då du insåg att du inte var världens centrum.
Någon utvecklingsfas som jag borde ha genomgått i treårsåldern?
Detta har jag ännu inte insett – jag är ju åtminstone min världs centrum. Därav denna bloggs namn…
3. Vad hade du för åsikt om bloggar exakt en månad innan du själv började blogga?
Att de var ännu något man läste, liksom. Jag tänkte inte på att det var något jag själv kunde skriva. Det tog ungefär fem minuter från att jag insåg det tills jag hade skapat bloggen.
Jag var med i P1:s Kulturfredag i höstas och sade något om den amerikanska bloggosfären och hur den *utmanat* mainstream media i USA. Programmet var en uppföljning på DN vs Stockholm Spectator-debaclet (se t ex här). Jag vill minnas att det var jag som hade inspirerat dåvarande producenten till upplägget (ja, jag känner henne). Minns dock inte om jag uttryckte någon åsikt om det hela. Det vore inte riktigt min stil, jag är mer en berättande journalist än en som har åsikter.
Däremot är jag på allvar oroad för hur vi alla ska få något annat vettigt gjort, med allt blogg-läsande och -skrivande.
4. Hur känner du idag när du läser ditt första blogginlägg?
Ehhhh…måste jag göra det? Det kanske vore lika pinsamt som att läsa gamla dagböcker.
5. Känner du att du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vara i din blogg? Eller tänjs den gränsen hela tiden?
Nej. Ja.
Jag skulle inte vilja vara mer “privat”, i bemärkelsen skriva fler existentiella funderingar/mina innersta tankar om relationer till människor/avslöja alltför mycket om mina skaparvåndor och andra dåliga sidor etc. Inte min grej.
Däremot skulle jag vilja våga skriva mer om det som kanske kan vara allmänt intressant, och som kunde vara ett bidrag till ett offentligt samtal, nämligen om hur redaktionella val verkar fungera – ur mitt frilansperspektiv.
Till exempel hur redaktörer motiverar refuseringar av (mina) goda idéer, i den mån de gör det; vilken typ av artiklar som går att sälja in och vilka som det aldrig finns fora för och som jag inte ens försöker genomföra; vad som hindrar mig från att ändå försöka uppnå Den Goda Journalistiken; i vilken mån jag anpassar mig till vad jag tror att redaktörerna är ute efter; hur det påverkar texten att intervjupersoner är sympatiska/osympatiska, om jag vet att de kommer att läsa texten eller ej etc.
Om nu bloggosfärens stora poäng är att vara mediekritisk kunde detta bli mitt bidrag…
Men att skriva medie- och självkritiskt om alla turer i frilansjournalistens vardag är svårt främst av dessa två anledningar:
1) Jag är beroende av att hålla uppdragsgivare på gott humör och borde inte bita de födande händerna genom att outa dem i en blogg, ens i anonymiserat skick. Klart man blir paranoid bara vid tanken på att redaktörerna skulle läsa bloggen, och de är ju läskunniga samt i de flesta fall nätmedvetna. (Jag vet ett hotell i Los Angeles vars ägare – på själva hotellsajten! – har en blogg där han beklagar sig över de mest jobbiga gästerna. Farmer’s Daughter Hotel, klicka på 411 och “Raves & Rants”.Det där uppskattar nog tyvärr inte alla gäster…)
2) Jag måste ju tänka på min image. Det är mycket lätt att framstå som gnällig, bitter och förfördelad - inte kul för någon.
Min kloka kompis Karin sade en gång för många år sedan att det inte klär mig att vara bitter, hehe. Och det kom hon nog fram till när jag just än en gång gnällt över alla dummisredaktörerna och deras ointresse för gestaltande utrikesreportage, djuplodande personporträtt och diverse betraktelser från världen. 
Den där gränsdragningen för hur mycket man kan skriva kommer väl att fortsätta tänja sig hit och dit, såklart.
En svår avvägning är givetvis alltid hur man gör med att berätta om personer i ens närhet – bör man fråga sina vänner om det är OK att nämna dem i en blogg (kolumn, whatever) eller ej? Hmmm…det får ge sig. Olika vänner är olika känsliga, men visst måste man idka självcensur även när man inte skriver om sitt allrahemligaste privatliv. Allt annat vore en illusion.
Dessutom saknar jag helt t ex Natalia Kazmierskas härliga hämningslöshet.
6. Skulle du kunna tänka dig att överge allt annat skrivande och bara skriva blogg, om din blogg rent teoretiskt blev lika läst?
Nej…!
Jag har alltid gillat att kunna använda så många journalistiska genrer som möjligt, och har haft förmånen att få arbeta med ovanligt många olika sådana: nyhetsbyråtexter, personporträtt, grävjobb, faktaartiklar, krönikor/kolumner, resereportage, samt ljud (radio) och bild (stillbildsfotografier) m m. För mig är bloggandet nog mest ännu en genre, som ger nya och roliga uttrycksmöjligheter – men knappast ersätter alla de andra.
Nästa genre blir en bok.
Men någon roman kommer jag aldrig att skriva! Tyvärr.
För mig har bloggandet snarast fått ersätta de långa, pladdriga resebrev jag i flera år skickat ut till bekantskapskretsen då och då. (Gränsdragningen enligt ovan var lika knepig där.) Nu får de som vill istället läsa detta.
Min blogg är främst avsedd för att mina vänner ska kunna följa vad jag gör och veta var i världen jag är, och för att jag på något sätt vill dokumentera mitt *extremt spännande och innehållsrika liv* för mig själv. På ett sätt som passar mig bättre än segt pappers-dagboksskrivande.
Men det händer att hela okända personer hittat bloggen; helt nyligen en kvinna här i Harlem som fotvandrar i Adirondacks och som jag skulle vilja träffa… Hur coolt vore det inte om Gunillocentrism ledde till att jag fick hänga med på hajker..?!
Barrianne ’s Hiking Page
7. Om din blogg bara kunde läsas av fem personer i världen, vilka skulle det då vara?
• Torbjörn Elensky, Stockholm
• Yanling Duan, Peking/Stockholm/New York/Rom/Paris/Shanghai/wherever
• Malin Lager, London
• Alfred Skogberg, Stockholm
• Karin&Kristian, Höör
…och alla andra kompisar runtom i världen, som genom åren entusiastiskt läst mina travelogues (ni vet vilka ni är).
Något som förvånat mig är att jag faktiskt inte bryr mig så mycket ifall inte så många läser detta. Jag menar, det är jätteroligt om många gör det – men jag tycks pladdra på även om det nu inte skulle vara det. Det räcker tydligen med att jag vet att Yanling sitter i Peking och ser detta…(fast just nu lär hon vara i Cannes). Mina sporadiska TT-texter känns det ibland som om ingen läser, fastän de är everywhere.
8. Händer det att du står inför frågan: Ska jag skriva om detta tema i bloggen eller i en artikel/roman?
Nej! Det finns så otroligt många saker som jag inte har tillfälle att skriva om i artiklar, men som passar bra här (t ex om vad jag gör, bakgrundshistorier till jobb jag gör, synpunkter på fenomen som ingen skulle be mig tycka till om i tryckt form). Kommer jag på något som är en säljbar artikel har det givetvis företräde (jag älskar pengar och att ha många läsare).
Bäst vore om jag fick skriva om vad jag ville var jag ville när jag ville, t ex långa utrikesreportage och fler krönikor någonstans (jag skriver kolumner om matfenomen i Gourmet, men saknar andra krönikefora). Fast så är nu världen inte inrättad.
Förresten, jag tillåter mig att vara pladdrig här på ett sätt som aldrig skulle funka i artiklar. Och för mig står valet att skriva av mig om något snarare mellan “nätdagboken” och “mail till de och de kompisarna”.
(De långa reserapporterna i sin tur hämtade ursprungligen sin grund i de julebrev som familjen Sharpes i Minneapolis, som jag gästade sommaren 1988, skickar till alla de känner varje år… Intressant genrehistorik, eller vad?! Brevet brukade vara utskrivet på en mossig printer och åtföljas av ett familjefotografi. Det skulle inte förvåna mig om de har en blogg nu.)
9. I vilken utsträckning funderar du på vad du skrivit i din blogg och på vad du ska skriva härnäst i din blogg?
Ganska mycket, faktiskt. Eftersom jag har med min dator med mig jämt, jämt, jämt, och det finns uppkopplingsmöjligheter överallt numera…
Så ja, jag tänker ofta, när jag är med om något skoj, att “åh, detta kan jag ju berätta om i min blogg”. Ibland kommer jag också till skott.
10. Vad tycker dina närstående om att du har börjat blogga?
De vet nog inte riktigt, tror jag. Jag har glömt marknadsföra bloggen ens till dem som fick ovannämnda travelogues…annat än i signaturen till mina mail.
11. Tror du att du fortfarande skriver blogg om två år?
Ja! Hoppas det.
12. Hur tror du att din blogg har förändrats om två år?
Jag tror att den förändras i takt med att min personlighet och mitt liv förändras - det vill säga antagligen ingen större skillnad…
En förändring vore om jag skulle veta något om mina läsare, absolut! Jag har nämligen aning om ifall jag har fler än några enstaka läsare, och vet inte mycket om vilka de är – självklart skulle jag anpassa mitt skrivande åtminstone lite om jag visste mer om vad mina vänner vill läsa om. Så berätta det, please!
Tillsvidare fortsätter jag med att … ehhh…bara skriva på när jag känner för det, och glamorisera mitt liv som roving reporter/Tintin/Pippi Långstrump, hehe…
Kanske ska jag gå över till svenska? Och så skulle jag vilja kunna ha bilder samt göra typograferingar, men det verkar inte funka i blogsome (hilfe!).
13. Hur många andra bloggar besöker du kontinuerligt? Nämn fem favoriter och förklara kort varför du återvänder till dem.
Jag besöker alldeles för många bloggar känns det som, och måste hitta en systematik för att beta av dem så att det inte bara blir slentrianmässigt slösurfande. Ändå är det ju bara några stycken… Som om det inte var nog med alla böcker och tidningar man aldrig läser.
• Johan Norberg – den första bloggen jag tänkte på som blogg. Alltid intressant, lärorikt (utom kanske Johans populärkulturreferenser, de är rätt nördiga).
• Det perfekta tomrummet som ett substantiellt exempel på de “klassiska bloggar” (som jag tyvärr besöker rätt sporadiskt men möjligen med viss kontinuitet).
• Dick Erixon – en av svenska bloggar som imponerar mest på mig. Hur hinner karln läsa allt? Här hittar jag resonemang och artiklar om sådant jag själv borde ha koll på, men inte alls har, om somliga samhällsdebatter i Sverige och USA. Alltså viktigt att hålla koll på av arbetsskäl/artikeluppslag etc. Ibland driver Erixon mig till vansinne med sin USA-vänlighet och konservatism, och i början blev jag provocerad av hela bloggen. Det blir jag fortfarande ibland, men nu har jag lärt mig uppskatta dess ambitioner och rentav ton.
• Karin Lilja funderar för att Karin är en kompis, så hon får exemplifiera en stor anledning till att läsa bloggar: att de skrivs av nära vänner och man vill veta vad de har för sig. Men också för att hon hittat en alldeles egen ton i sin blogg.
• Viggos dagbok får exemplifiera alla dagböcker skrivna av mediefolk jag känner, och som jag läser snudd på maniskt och av slentrian - dock viktig läsning, med hög skvallerfaktor om branschen, kolleger, vänner och bekanta, antagonister och uppdragsgivare… (Även symptom på min kroniska åkomma, procrastination, se diagnos här.)
Apropå diagnos, jag har just upptäckt denna som verkar kul, om än en smula intern…
Jag tror att det potentiellt finns fem helt andra bloggar som vore det optimala för mig att hålla koll på. Vilka?
Läser tyvärr av slentrian nästan bara svenska och skulle vilja få vanan att läsa många fler internationella, t ex amerikanska.
Jag har i alla fall gått på kurs för att lära mig vilka som finns därute! Närmare bestämt en workshop med Sree Srenivan: Figuring Out Blogs. Han sade: “You should set up a blog on your life as a freelance journalist in New York, that would be really exciting to read about” – och visade på två minuter hur jag kunde registrera denna.
14. Skulle det vara svårt att sluta blogga nu? Varför?
Det är milt beroendeframkallande - och skapar ett visst sätt att reflektera över tillvaron som ju även fortsättningsvis måste få sitt utlopp.
Men jag säger som alla missbrukare: Jag kan sluta när jag vill.
15. Några bloggande skribenter som jag skulle vilja svarade på dessa frågor:
Sigge Eklund
Karin Lilja funderar
Sigges egen lista förstår jag inte riktigt. Varför ska ungefär samma personer – Per Svensson, Linda Skugge, Fredrik Virtanen, Helle Klein och gänget – ständigt svara på alla bloggares stafettfrågor?
OK, jag hajar, poängen var att vrida den urspårade “journalistbloggsdebatten” tillrätta.
/Gunilla
